19 juli 2017

Följ mitt arbete på Timbro

I maj tillträdde jag som chefsekonom på tankesmedjan Timbro. Här kan du följa mitt arbete på Timbro. Jag kommer fortsätta att lägga upp debattartiklar här på bloggen, men artiklar jag skriver till timbro.se eller Timbros nättidning Smedjan kommer jag inte att korsposta.

09 mars 2017

"Sverige beskattar arbetsamhet högst i världen"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 28 februari 2017.

För varje hundralapp en höginkomsttagare tjänar betalar man i dag 60 kronor i inkomstskatt. Det är högst i världen. Men fler skatter påverkar hur mycket man vill jobba. Arbetsgivaravgifter gör att företagen inte kan betala lika höga löner. Dessutom betalar man moms på det man köper, och bensinskatt och andra punktskatter.

Räknar vi in alla de här skatterna får vi fram den effektiva marginalskatten. Här sticker Sverige ut med högre nivåer än alla andra EU-länder.

I undersökningen ”Världens högsta marginalskatt” jämför vi 31 länder och Sverige kommer ut som sämst. Den genomsnittliga effektiva marginalskatten är 58 procent – Sverige har 75 procent. Det är betydligt högre än många jämförbara länder. En läkare som tjänar 55 000 kronor i Sverige före skatt och tar på sig ett jourpass som kostar arbetsgivaren 1 000 kronor får bara behålla 250 kronor efter att alla skatter är betalda. I Danmark får en höginkomsttagare behålla 340 kronor. I Norge får en höginkomsttagare behålla nästan 50 procent mer av en löneökning än i Sverige. I Tyskland, Storbritannien och Nederländerna får höginkomsttagare behålla så mycket som 60–70 procent mer än här.

Marginalskatterna har också stigit i Sverige. Sedan skattereformen 1990 har den högsta inkomst­skatte­satsen ökat med 10 procentenheter. Förra året höjde regeringen skatterna igen och nu flaggar kommunerna för att kommunalskatterna kommer att öka. Det behövs ett skattesänkarinitativ i riksdagen. Tyvärr är det parti som har den mest långtgående politiken i dag inte tillräckligt radikalt. Om Liberalerna, som vill avskaffa värnskatten och jobbskatteavdragets utfasning, skulle få igenom sin politik skulle det bara förflytta Sverige på marginalen, från en förstaplats till en femteplats i vår rankning.

Kalla vindar blåser för dem som vill arbeta sig till en bättre framtid i Sverige. Effekten är också att människor blir mindre sugna att göra just det. De jobbar hellre svart, tar semester och skatteplanerar. Det blir mer lönsamt med olika former av sidojobb som till exempel att hyra ut sin bostad på Airbnb.

Regeringen motiverar nu människor att söka sig ut till fritidshusen och bort till andra länder. Men det finns ett sätt att komma ur fällan. Avskaffar Magdalena Andersson den statliga inkomstskatten och jobbskatteavdragets utfasning skulle Sverige uppnå en mer normal skattenivå. Den effektiva marginalskatten skulle då bli lika hög som snittet i vår undersökning. Det skulle inte bara vara moraliskt rätt för alla de människor som jobbar extra, det skulle också minska svartarbetet och viljan att bli dansk. Forskningen tyder dessutom på att reformen skulle vara självfinansierande.

"Inkomstojämlikheten i världen minskar"

Replik till Oxfam publicerad på dn.se den 20 januari 2017.

Världen är en ojämlik plats, och har så varit sedan den industriella revolutionen. Att ett fåtal personer kan äga lika mycket som världens fattigare halva hälften beror på att miljarder människor i världen inte har några tillgångar alls. Lyckligtvis minskar fattigdomen. Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen i världen fallit med tre fjärdedelar sedan 1980-talet. Samtidigt minskar analfabetism, hunger, barnarbete och spädbarnsdödlighet.

Oxfam hävdar att klyftorna mellan de som äger mycket och lite ökar, men den statistik de hänvisar till ”lutar sig på heroiska hypoteser och approximationer, av vilka inte alla är övertygande”, som ekonomen Thomas Piketty konstaterade i sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Det finns helt enkelt ingen tillförlitlig statistik över hur ojämlikheten i förmögenhet i världen har förändrats över tid.

Studier visar dock att ojämlikheten i inkomst minskar sedan några årtionden tillbaka. Detta beror på att länder som Kina och Indien har öppnat sig mot omvärlden och uppmuntrat privat företagsamhet. De växer nu snabbt och sluter sakta men säkert avståndet till den rika världen.

Den fattigdom som återstår i världen beror på dålig politik, korruption och fallerande institutioner. Det är inte praktiskt eller politiskt möjligt – eller ens önskvärt – med storskalig global omfördelning. Även om alla världens inkomster hade kunnat fördelas helt jämlikt skulle det ändå inte räcka för vad vi skulle betrakta som tillfredsställande levnadsstandard. Att hjälpa människor ur fattigdom handlar inte om fördelning, utan om att skapa tillväxt.

Det finns en stor forskningslitteratur som visar hur fattiga länder kan bli rika: öppenhet mot handel och investeringar, demokrati och stabila institutioner, rättssäkerhet och äganderätt, väl fungerande utbildningssystem. Den verkar Oxfam inte bry sig om. I stället fokuserar organisationen på symbolfrågor som inte kommer att göra mycket för minskad fattigdom. Ett exempel är skatterna på bolagsvinster och kapital. Kapitalinkomster utgör en mindre del av BNP och skatter på kapital kan aldrig svara för någon betydande del av skatteintäkterna. Däremot riskerar ökad beskattning av bolag att leda till lägre investeringar och därmed färre välbetalda jobb i u-länderna.

Oxfam verkar vara mer intresserade av att bekämpa rikedom än fattigdom, och mer intresserade av att få publicitet än att driva på för förändring som skulle göra verklig skillnad för världens fattiga. Det är beklagligt.

10 februari 2017

Ny rapport: "Världens högsta marginalskatt"

I Timbros nya briefing paper Världens högsta marginalskatt – en jämförelse av marginalskatterna i 31 länder sammanställer Alexander Fritz Englund och jag effektiva marginalskatter på höga inkomster i några i-länder. Effektiv marginalskatt betyder att man räknar in den totala skattebördan: inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter.

Dagens industri skrev om rapporten. En engelsk version släpptes av tankesmedjan Epicenter. Så här ser rankingen ut:

04 december 2016

"Så kan skatten sänkas utan minskade intäkter"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 29 november:

Sverige är det land som beskattar höga inkomster hårdast. Trots att regeringen vill att Sverige ska vara ett land som konkurrerar med hög utbildning är Sverige i praktiken det land där det lönar sig minst att utbilda sig och arbeta extra. Ska regeringen göra verklighet av ambitionen om en kunskapsnation behöver marginalskatterna sänkas.

I det nya numret av den ansedda tidskriften Ekonomisk debatt visar jag att Sverige har så höga skatter att staten skulle få mer skatteintäkter av att sänka dem. Logiken är enkel. Om skattesatsen är noll procent blir det inga skatteintäkter. Det gäller också om skattesatsen är hundra procent, eftersom ingen då kommer vilja jobba. Förhållandet kallas för Lafferkurvan. Mellan de här extrempunkterna (maximal eller minimal skatt) finns det alltid en punkt där skatten är så hög att en skattehöjning till leder till mindre intäkter.

Genom att bygga vidare på den fransk-ameri­kanske ekonomen Emmanuel Saez arbete visar jag i min forskning hur man kan rita en Lafferkurva för skatt på höga inkomster. Min studie indikerar att Sverige i dag ligger bortom punkten där intäkterna från en skattehöjning är som störst – det vill säga: Sverige befinner sig på fel sida av Lafferkurvan. En skattesänkning på höga inkomster skulle alltså vara mer än självfinansierande och därmed leda till ökade skatteintäkter. Jag uppskattar att sänkt statlig inkomst­skatt med en procentenhet skulle ha en självfinansieringsgrad på 178 procent.

Två faktorer förklarar detta. Den första är att Sveriges höginkomsttagare har relativt låga löner. Den miljon löntagare som betalar statlig inkomstskatt tjänar i snitt 53 000 kronor per månad. Att beskatta dem hårt ger förhållandevis lite skatteintäkter.

Den andra faktorn – och den är viktigast – är att marginal­skatterna är så höga. Man brukar säga att den högsta marginalskatten i Sverige är 60 procent. Den genomsnittliga kommunalskatten är 32 procent, den statliga inkomstskatten med värnskatt 25 procent ovanpå det och jobbskatteavdragets avtrappning höjer marginalskatten med 3 procentenheter till. Men räknar man också in arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter får man den egentliga marginalskatten, det som nationalekonomer kallar för effektiv marginalskatt. Den är i dag 77 procent för höginkomst­tagare. Löntagaren får alltså behålla mindre än en fjärdedel av en löneförhöjning.

I min studie beräknar jag att Lafferkurvans högsta punkt i Sverige inträffar vid en effektiv marginalskatt på 61 procent. Efter den punkten förlorar staten pengar på de höga skatterna. Hur kan vi komma dit? En lösning är att avskaffa hela den statliga inkomstskatten och låta jobbskatteavdraget ligga konstant, i stället för att som i dag trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster.

En sådan skattestruktur skulle bli mer platt och öka drivkrafterna att arbeta. Skatteintäkterna beräknas öka med cirka 10 miljarder kronor tack vare den sänkta skatten, eftersom människor skulle arbeta mer och skatteplanera mindre.

Lafferkurvans topp är bara optimal om målet är att skatteintäkterna ska vara så stora som möjligt. Att maximera skatteintäkterna är att säga att yrkesgrupper där många betalar statlig inkomstskatt – som barnmorskor, tandläkare och ingenjörer – egentligen inte förtjänar sina höga inkomster. Att betrakta en effektiv marginalskatt på 61 procent som en optimal skattenivå är alltså en moraliskt tveksam slutsats. Snarare bör den ses som den absolut högsta skattenivå som går att motivera, oavsett vilken syn man har på fördelningspolitik.

Sänkt marginalskatt skulle leda till högre skatte­intäkter, fler arbetade timmar och en bättre utbildningspremie. Det är hög tid att vända den trend med stigande marginalskatter som vi har sett sedan skatte­reformen 1991.

14 november 2016

Nytt working paper: "Political preferences for redistribution in Sweden"

Spencer Bastanis och min studie "Political preferences for redistribution in Sweden", om avvägningen mellan omfördelning och ekonomisk effektivitet i det svenska skattesystemet, finns nu tillgänglig som ett working paper i väntan på att den förhoppningsvis kommer att publiceras i en vetenskaplig tidskrift.

Vårt papper tar sitt avstamp i litteraturen om optimal beskattning, som handlar om att räkna ut den optimala skatteskalan genom att väga viljan att omfördela från rika till fattiga mot kostnaden i form av snedvridningar (eftersom höga skatter gör att det lönar sig mindre att arbeta). För att göra denna avvägning behöver man anta en social välfärdsfunktion, som anger vilken vikt staten lägger på olika inkomstgrupper.

Vi bidrar till en växande forskningslitteratur om inverterad optimal beskattning, som innebär att man räknar fram den sociala välfärdsfunktion som skulle innebära att dagens skattesystem är optimalt. Därmed kan vi beräkna den sociala vikten på medelklassen, de rikaste, socialbidragstagare och så vidare och se hur dessa utvecklats under perioden 1971–2012.

"Den svenska Lafferkurvan för höga inkomster"

Jag skriver under rubriken "Den svenska Lafferkurvan för höga inkomster" i det senaste numret av tidskriften Ekonomisk debatt. Sammanfattningen lyder:

Inkomstskatter påverkar människors beteende och har därmed samhällsekonomiska kostnader. Beteendeförändringar påverkar även skatteintäkterna. Nya teoretiska insikter och en växande empirisk litteratur gör det möjligt att räkna på de statsfinansiella konsekvenserna av inkomstskatteförändringar på ett relativt enkelt sätt. Mina beräkningar indikerar att Sverige har så höga skatter på höga inkomster att inte bara värnskatten utan hela den statliga inkomstskatten skulle kunna avskaffas utan negativ påverkan på statsfinanserna.

02 oktober 2016

Krönika: Katederundervisning kan rädda skolan

Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Västerbottens-Kuriren, Bohusläningen, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten, Blekinge Läns Tidning, Sundsvalls Tidning, Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Norran, Katrineholms-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland under augusti och september.

Den svenska skolan befinner sig i ett kristillstånd. Det finns många teorier om varför det är så, men mycket tyder på att nya, progressiva undervisningsmetoder har bidragit. Dessa kännetecknas av ett elevcentrerat lärande med mycket eget arbete och grupparbete. Traditionell katederundervisning där läraren styr lektionen anses vara mossig.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren beskriver i tidskriften Axess hur sådana progressiva idéer blev mer populära i Sverige från 1980-talet och framåt (nr 8–2015). Kanske har det att göra med ett allt mer välmående samhälle. När krig och fattigdom försvann ur folkminnet minskade betoningen på traditionell kunskap i skolan, till förmån för elevinflytande, sociala färdigheter och att eleverna ska ha roligt.

Den nya synen på skolan strider inte bara mot sunt förnuft, utan saknar också stöd i modern hjärnforskning, menar Heller Sahlgren. Inlärning är ofta inte roligt, utan kräver repetition och hårt arbete. Den elevcentrerade undervisningsfilosofin innebär att en elev som inte kan någonting ska lära sig genom arbete på egen hand eller genom att diskutera med andra elever, som inte heller kan någonting. Den sedan lång tid tillbaka beprövade lärarcentrerade undervisningsmetoden går i stället ut på att läraren, som förhoppningsvis faktiskt kan sitt ämne, förmedlar sina kunskaper till eleverna.

Bland pedagoger, som varit drivande i skiftet bort från katederundervisning, kan nu en början till omsvängning skönjas. ”Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola”, skriver pedagogikprofessorn Jonas Linderoth i en självkritisk debattartikel i Dagens Nyheter (24/8).

Även om allt fler skolforskare betonar de progressiva undervisningsmetodernas roll finns det inte mycket forskning som undersöker effekten av sådana metoder på skolresultaten. Pedagogerna på universiteten verkar hellre diskutera normkritik, könsroller och maktrelationer i skolan än ta reda på vilka undervisningsmetoder som faktiskt fungerar.

”Att trendiga pedagogiska metoder fått leva vidare trots att Sverige spenderar omfattande resurser på pedagogisk forskning kan möjligtvis förklaras av att den pedagogiska forskningen inte har varit intresserad av att mäta effekten av sina rön”, konstaterar Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening, i Axess (nr 5–2016).

En av de få välgjorda studier om den progressiva pedagogikens effekter som finns är gjord av nationalekonomer och undersöker en reform i kanadensiska Quebec. I början av 2000-talet förändrades undervisningen i provinsen radikalt i riktning mot progressiva, elevcentrerade undervisningsmetoder. Under åren därefter försämrades resultaten kraftigt jämfört med övriga kanadensiska provinser.

En återgång till en mer traditionell syn på kunskap och undervisning kan vara en nödvändig åtgärd för att vända resultatutvecklingen i den svenska skolan. Skolan är för viktig för att vara föremål för trendiga pedagogiska experiment.

15 september 2016

Ny forskning om ojämlikheten i förmögenhet

Daniel Waldenström och jag har precis släppt ett working paper om förmögenhetsojämlikheten i Sverige 2007–2012 (”Wealth inequality in Sweden: What can we learn from capitalized income data?”).

Vår metod är osäker men beräkningarna tyder på att ojämlikheten ökade under perioden. Det verkar som att utvecklingen på bostadsmarknaden har bidragit. Läs mer på Ekonomistas och i Dagens Nyheter.

29 augusti 2016

Ny rapport: Den kostsamma värnskatten

Den 18 augusti släpptes min Timbrorapport "Den kostsamma värnskatten". Jag skrev om den i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Sammanfattning av rapporten:
  • Värnskatten är de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten och betalas på månadsinkomster över 53 000 kronor.
  • Med rimliga antaganden om hur skattebetalarna skulle förändra sitt beteende om värnskatten avskaffades, genom exempelvis ökad arbetstid, skulle skatteintäkterna öka med 3 miljarder kronor. Därmed skulle självfinansieringsgraden vara 193 procent.
  • Ett antal tidigare studier har dragit slutsatsen att värnskattens avskaffande nästan säkert skulle vara självfinansierande. En genomgång visar att flera studier ändå har gjort antaganden som leder till för låg självfinansieringsgrad.

"Avskaffa värnskatt­en – då ökar skatteintäkterna"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 18 augusti.

Värnskatten är en extraskatt på inkomster över 53 000 kronor i månaden. Den drabbar yrken med lång utbildning och stort ansvar – åklagare, piloter, professorer och specialistläkare. I en Timbrorapport som släpps i dag uppskattar jag att avskaffad värnskatt skulle öka skatteintäkterna med 3 miljarder ­kronor per år. Det motsvarar lönekostnaden för 7 000 ­nyutexaminerade poliser.

I dag betalar höginkomst­tagare mer än 60 procent i skatt på en löneökning. När skatten är så hög lockar semester och skatte­planering mer än att göra sitt bästa på jobbet. Det minskar skatteintäkterna. Ett flertal forskare­ som räknat på saken tidi­gare har också dragit slut­satsen att värnskatten inte bidrar till högre skatteintäkter eller till och med leder till minskade skatteintäkter. Om värnskatten avskaffades skulle skatteintäkterna alltså öka.

Värnskatten motiveras med fördelnings­politiska argument. Det är otvivelaktigt att värn­skatten bidrar till en mer jämn inkomstfördelning genom att pressa ned höginkomsttagares inkomster. Men att spendera pengar bara för att kunna sänka höginkomsttagares levnads­standard är inte bra fördelningspolitik. Det är bara oansvarig ekonomisk politik. Alla, oavsett hur man ser på rättvisa och ojämlikhet, borde hålla med om att det inte finns någon poäng att ha så höga skatter att en skattesänkning skulle vara helt själv­finansierande.

Trots att Sverige har exceptionellt höga marginalskatter har den rödgröna regeringen tagit flera steg i fel riktning. I höstens budgetproposition kommer reger­ingen att föreslå att fler ska betala värnskatt genom att brytpunkten inte höjs som brukligt. Sedan i år trappas dessutom jobbskatteavdraget av för månads­inkomster över 50 000 kronor, vilket höjer marginalskatten ytterligare.

Tanken med den stora skatte­reformen som genomfördes för 25 år sedan var att alla skulle få behålla hälften av en löneökning – marginalskatten skulle inte vara högre än 50 procent. På grund av värnskatten (som infördes 1995), stigande kommunalskatter och avtrappningen av jobbskatteavdraget har den högsta­ marginalskatten nu nått 60 procent. Det är hög tid för en ny skattereform som åtgärdar de skadligt höga marginalskatterna.

Av riksdagspartierna är det i dag endast Liberalerna som ­driver avskaffad värnskatt. Moderater­nas skattepolitik präglas fort­farande av Anders Borgs nervositet över att ta striden för att sänka skatten på höginkomst­tagare. Under Alliansens tid vid makten ansågs det fult att prata om dynamiska effekter, trots att omfattande svensk och internationell forskning har dokumenterat att människor anpassar sitt beteende efter skatterna.

Avskaffad värnskatt bör vara ett första steg i en större skattereform som innefattar ett ­avskaffande av hela den statliga inkomst­skatten. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som släpptes tidigare i år, beräknade jag att en sådan skatte­sänkning skulle vara själv­finansierande till 130 procent.

Sverige har världens högsta marginal­skatter. Ett avskaffande av värnskatten skulle göra ­Sverige något mindre extremt, höja utbildningspremien och sannolikt leda till ökade skatte­intäkter samtidigt som utrymme skapas att värna statens kärnuppgifter. Det borde vara en självklar reform.

Krönika: Säg nej till matnationalismen

Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Norran, Eskilstuna-Kuriren och Hallandsposten under juni.

I dagarna är det 15 år sedan de stora kravallerna under toppmötet i Göteborg 2001, då vänsterungdomar protesterade mot globaliseringen och samtidigt passade på att slå sönder delar av Göteborg.

De unga aktivisterna menade att handel och gränsöverskridande investeringar innebär exploatering av de fattiga länderna. I dag är det få som fortfarande hävdar det, när den stora fattigdomsminskningen i Kina och andra länder blivit uppenbar.

Både sunt förnuft och historisk erfarenhet säger att länder tjänar på att handla med andra. Export av trävaror, stål, bilar och mycket annat bidrog till att Sverige hade näst högst tillväxt i världen 1870–1970 (efter Japan).

För 50 år sedan var Brasilien 60 procent rikare än Sydkorea. Länderna hade helt olika teorier om hur ett land blir rikt. Brasilien slöt sig och satsade på produktion för hemmamarknaden. De inhemska företagen skulle inte klara sig i den internationella konkurrensen, var teorin. Sydkorea satsade däremot på exportdriven tillväxt. I dag är Sydkorea mer än tre gånger rikare än Brasilien.

David Friedman, son till ekonomen Milton Friedman, har liknat handel vid en maskin som magiskt kan förvandla en vara till något helt annat. Översatt till svenska förhållanden låter hans liknelse så här: Det finns två sätt att tillverka bilar i Sverige. De kan sättas ihop i Volvofabriken i Torslanda, eller de kan huggas ned i den norrländska skogarna. Hur kan bilar växa på träd? Det går till så att träd sågas ned och timret skickas med fartyg till Asien. Efter några månader återvänder fartygen med bilar i lasten.

Liknelsen visar varför handel aldrig är ett hot. Vem skulle säga nej till en maskin som kan förvandla timmer till bilar och vice versa?

Det är oroande att det på senare tid har dykt upp en ny typ av handelskritik som fokuserar på svensk mat. I många länder låter det likadant. Konsumenter uppmanas att ”Buy British” med motiveringen att brittiska regler på jordbruksområdet är bland de striktaste i världen. Det verkar alltid gå att hitta skäl till att köpa mat från just det egna landet.

Låg användning av antibiotika förs fram av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som ett argument för att köpa svenskt kött. Men i Norge är antibiotikaanvändningen ännu lägre.

Kravet på att kor ska få beta utomhus en del av året är ett annat argument för att undvika importerat kött. Beteskravet är dock inte lika strikt i norra Sverige. Skånska kor har rätt att vara utomhus dubbelt så länge som norrländska kor. Uppmaningar till bojkott av norrländskt kött verkar trots detta vara ovanliga.

Alla tjänar på att leva i en sammankopplad värld där vi handlar med varandra. EU:s inre marknad och dagens relativt låga tullar är historiskt viktiga landvinningar. Det vore olyckligt om de undergrävdes av den nya matnationalismen.

23 juni 2016

Skatteflykt är fel fokus i utvecklingsdebatten



För några veckor sedan var jag inbjuden till riksdagen för att tala om skatteflykt i u-länder på en utfrågning med skatteutskottet och utrikesutskottet. Mitt föredrag går att se på SVT Play (jag talar från 56 minuter).

Jag menade att frågan om skatteflykt till stora delar är ett sidospår, av några skäl:
  • Bolagsskatten kan aldrig svara för en betydande del av skatteintäkterna i ett modernt skattesystem.
  • Bolagsskatten är generellt en dålig skatt eftersom den gör det mindre lönsamt att investera.
  • Det är långt ifrån säkert att ökade skatteintäkter i u-länderna skulle spenderas väl, på grund av populism och korruption.
Min presentation:

Mitt tal, nedtecknat av riksdagens stenografer:

Jag tänker framför allt prata om bolagsskatten. Men mycket av det jag kommer att säga går även att applicera på kapitalinkomstskatter, då kanske ur ett mer allmänt och lite kritiskt perspektiv.

När det gäller skatt i utvecklingsländer kan jag säga lite allmänt att de har en outvecklad skattebyråkrati, vilket har nämnts tidigare. Man måste alltså förlita sig på mer snedvridande skatter, till exempel kapitalskatter, bolagsskatter, tullar och så vidare. Men i i-länder finns det stark kapacitet för att ta in moms, inkomstskatter och sådant. De är mycket bredare och bättre skatter, vilket alla ekonomer nog skulle hålla med. Ett klassiskt exempel är när man inte har någon skattekapacitet över huvud taget och måste ta till inflation för att få skatteintäkter. Inflation är ju som en skatt på pengar och är en extremt snedvridande skatt.

På bilden som jag visar kan vi se Indien, som jag tog som ett exempel. Vi ser deras centrala budget i unionen. Delstaterna har också skatter. På bilden kan vi se att bolagsskatten är den enskilt största skatten. Sedan är det en hel del tullar. Hela tårtan som vi ser är Indiens bnp. De totala skatteintäkterna är alltså ungefär 10 procent av bnp. Då kan vi se att det egentligen är en väldigt liten del som är inkomstskatt. Det finns också excise duties, alltså punktskatter, som är på 1–2 procent. Sedan finns det skatter på tjänster. Det är alltså en helt annan uppsättning skatter än om vi tittar på till exempel Sverige.

På den nya bilden kan vi se att de tre stora skatterna som vi har är moms, arbetsgivaravgift och kommunalskatt. De är breda, platta, konsumtions- och arbetsskatter som är helt proportionella. Kapitalskatterna och de mer progressiva skatterna svarar för en liten del av skatteintäkterna.

Redan här kan vi dra slutsatsen att om skatteintäkterna som andel av bnp ska kunna höjas går det inte att förlita sig på den här typen av kapitalskatter. Då måste man bygga upp kapaciteten för att ta in framför allt inkomstskatt på vanliga arbetsinkomster. Kapitalinkomster är oftast högst en tredjedel av bnp. Och det är före avdrag för avskrivningar, som företag får göra. Arbete utgör alltså två tredjedelar av bnp. Det är där man måste ta in de stora pengarna.

Jag tror att det här har nämnts tidigare; multinationella företag betalar ungefär 200 miljarder dollar i bolagsskatt till utvecklingsländerna. Det motsvarar ungefär 3 procent av deras skatteintäkter. Det skulle enligt beräkningar kunna öka med ungefär 100 miljarder dollar om man kom till rätta med all skatteplanering och skattesmitning som multinationella företag står för.

Frågan är då om det är mycket pengar. Det är 0,4 procent av bnp. Man kommer inte särskilt långt om man vill gå från Indiens skattetryck till Sveriges skattetryck. Det är inte särskilt mycket i det perspektivet. Det här är också statiskt räknat. Skatteutskottets ledamöter känner till att man även måste ta in så kallade dynamiska effekter. Det här innebär egentligen en höjning av den effektiva bolagsskatten, om man skulle komma till rätta med all skattesmitning. Det skulle då innebära att det blir mindre lönsamt att investera i u-länder, och själva skattebasen skulle minska. Den faktiska skatteintäkten skulle alltså bli mindre än de 100 miljarderna. Det är lite osäkert hur mycket mindre den skulle bli. Men den skulle bli mindre.

Är bolagsskatten en bra skatt över huvud taget? Bolagsskatter och kapitalinkomstskatter som är de huvudsakliga kapitalskatterna i Sverige minskar ju viljan att spara och investera. Då frågar vi: Vill man ha sådana skatter?

Det finns en debatt inom nationalekonomin som kanske inte förs särskilt ofta här i riksdagen, nämligen om man ska beskatta kapital över huvud taget. Det finns en grupp nationalekonomer, däribland professor Greg Mankiw vid Harvard, som anser att man ska avskaffa bolagsskatten, kapitalinkomstskatten och alla sådana skatter och bara ha skatt på arbete och konsumtion. De anser att bolagsskatten är en så pass snedvridande skatt på grund av att det blir mindre lönsamt att investera, vilket resulterar i lägre kapitalstock och lägre löner, att den här bolagsskatten i slutändan drabbar arbetarna och att det därför är bättre att beskatta arbetarna direkt i stället för att ha en skatt som straffar investeringarna. Det är någonting som kan vara viktigt att ha med sig när man funderar kring de här skatterna.

En annan fråga är att om man skulle få in dessa 100 miljarder dollar till u-länderna, skulle pengarna då spenderas väl? Det är förstås väldigt heterogent, men jag tror inte att någon betvivlar att det finns mycket korruption i dessa länder. Bland andra Jakob Svensson på Stockholms universitet undersökte Uganda på 90-talet och kom fram till att det bara var 13 procent av pengarna som centralregeringen skickade iväg till lokala skolor som faktiskt nådde fram. Nu tror jag att det där blivit bättre sedan, men det illustrerar ändå att man har ganska stora problem med att använda pengarna effektivt och särskilt att nå de mest utsatta grupperna.

De som i stället får del av de här pengarna är ofta politiskt inflytelserika grupper, till exempel medelklassen i städerna och så vidare. Det är väldigt vanligt att man har olika typer av subventioner, vilket är fallet till exempel i Indien. El är ofta underprissatt i u-länderna, så de som har el har en subvention där. Det gäller även olika typer av fossila bränslen och så vidare. Det är alltså en ganska liten del av pengarna som går till välfärdstjänster.

Man kan titta på vad Sida gör när de ska spendera sina pengar. Då ser man att det är bara 2 procent av Sveriges bistånd som är direkt budgetstöd till de här u-länderna. Om det nu var så att de här pengarna spenderades så fantastiskt bra av dessa länder kunde man kanske tänka sig att en större del av biståndet skulle kanaliseras direkt via dem.

Det som ska nämnas är naturligtvis att om dessa pengar spenderas väl är det en väldigt hög potentiell marginalnytta av offentliga utgifter i u-länderna. Om man verkligen kan få ut de här pengarna i hälsa, utbildning och så vidare kan det göra väldigt stor nytta. Men det bygger på att pengarna faktiskt kommer fram.

Några slutsatser: Skatter på kapital kan aldrig vara basen för en stats finanser, för skatten från bolagsskatt är en ganska liten del av bnp. Jag håller dock helt med om det som Charlotte Svensson nämnde tidigare, att det är viktigt att stödja de här länderna i att bygga upp kapaciteten med skatteförfarande och så vidare. Det handlar dock, skulle nog de flesta nationalekonomer säga, framför allt om att kunna ta in inkomstskatt, moms och sådana breda och bra skatter, till skillnad från till exempel kapitalskatten.

Man måste också ha en bättre rättssäkerhet i de här länderna så att bolag känner att de kan lita på institutionerna och myndigheter och inte känner sig lurade. Ett alternativ där kan vara sådana här internationella tvistlösningsmekanismer, ISDS, vilket ju diskuteras bland annat i samband med frihandelsavtalet med USA. Bolagen vet då att även om de inte litar på de lokala institutionerna så finns det en internationell infrastruktur dit man kan gå och faktiskt stämma staten om den skulle hitta på nya skatter i efterhand och sådana saker som gör att företag drar sig för att investera i länderna.

Frågan är alltså om det är så viktigt att lägga så mycket politisk kraft just på bolagsskatten, när vi vet att det är en ganska dålig skatt överlag.

Som en slutpunkt kan jag också nämna att det inte är säkert att det politiska systemet i de här länderna fungerar särskilt väl. Vi vet att u-länder är särskilt utsatta för kortsiktighet, populism och sådana saker. Då finns det, särskilt sett från bolagens sida, ännu större politiska risker som innebär att skatterna kanske kommer att höjas väldigt kraftigt, att det införs arbiträra skatter eller som i Venezuela, att man stormar in med pistoler på något företags kontor och så vidare. Det kan alltså finnas anledning att vara skeptisk även på det området.

Det var mina inspel.
(Applåder)

16 juni 2016

Ny rapport: Platt skatt för högre intäkter

I veckan släppte Timbro min rapport Platt skatt för högre intäkter.

Jesper Ahlgren och jag presenterade rapporten på DN Debatt. Vi slutreplikerade också Vänsterpartiet och PRO.

Sammanfattning av rapporten:

  • Modern forskning visar att skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om arbetstid, skattefusk eller avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna.
  • Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter visas av Lafferkurvan. Beräkningar i denna rapport visar att en sänkning av skatten på höga inkomster sannolikt skulle leda till högre skatteintäkter – Sverige har passerat Lafferkurvans topp.
  • Flera tidigare studier har visat att värnskatten med stor sannolikhet skulle kunna avskaffas utan intäktsbortfall för staten. Denna rapport visar att detsamma även gäller hela den statliga inkomstskatten.
  • Ett införande av platt skatt på höga arbetsinkomster i Sverige – genom i huvudsak avskaffad statlig inkomstskatt – skulle öka statens intäkter med 10 miljarder och därmed vara självfinansierande med 130 procent, med rimliga antaganden om hur skattebetalarna reagerar på skatteförändringar.
  • En miljon löntagare betalar statlig inkomstskatt. Exempel på yrkesgrupper som i regel ligger över brytpunkten för statlig skatt är rektorer, tandläkare och präster. Av dem som går i pension nu har en majoritet någon gång betalat statlig inkomstskatt.


Rapporten diskuterades på ett seminarium den 15 juni. Min presentation från seminariet:


Inspelning av seminariet:


Timbros animerade film om rapportens resultat:


Jag sammanfattar rapporten på en minut:

"Avskaffad statlig inkomstskatt skulle öka skatteintäkterna"

Debattartikel med Jesper Ahlgren publicerad i Dagens Nyheter den 14 juni.

För 25 år sedan genomdrev Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform” och reformerade ett skattesystem som beskrevs som perverst. En central del var att sänka den högsta marginalskatten. Men med tiden har marginalskatterna krupit uppåt igen på grund av värnskatt och höjda kommunalskatter och att jobbskatteavdraget nu trappas av. Den högsta marginalskatten är i dag 60 procent – världens högsta. Lägger man till arbetsgivaravgift, moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 procent. I dag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden får betala mer än tre fjärdedelar av en löneökning i skatt.

De kommande åren kommer kostnadstrycket i kommunerna att öka kraftigt på grund av åldrande befolkning, bristande integration och stora barngrupper. Samtidigt är det svenska skattesystemet konstruerat så att de personer som betalar mest i kommunalskatt – de med högre inkomster – har svagast drivkrafter att arbeta mer.

I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som vi släpper i dag, menar vi att den statliga inkomstskatten bör avskaffas. Marginalskatterna för inkomster över 37 000 kronor i månaden skulle därmed sänkas med mellan 20 och 28 procentenheter och Sverige skulle få platt skatt på arbetsinkomster, om vi bortser från effekterna av jobbskatteavdraget. Det finns fyra starka skäl för sänkningen:

1. Högre skatteintäkter. Forskningen visar att höga skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om mindre arbetstid, mer skattefusk och avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna. Vi bedömer att avskaffad statlig skatt därför kommer att leda till ökade intäkter för statskassan i storleksordningen 10 miljarder.

2. Högre studiepremie. Sänkta marginalskatter ökar avkastningen på utbildning. I ett läge där kunskapsnivån i världen blir allt högre skadar det tillväxten att Sverige är det land där utbildning lönar sig minst.

3. Fler enkla jobb. Sänkta marginalskatter innebär lägre skattekilar vid köp av enklare tjänster, en nyckel för att kunna skapa jobb för nyanlända med låg utbildning. Rutavdraget är en åtgärd för att komma runt de höga skattekilar som världens högsta marginalskatter skapar. Lägre marginalskatter skulle underlätta för fler enkla jobb.

4. Ett rättvisare skattesystem. Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Anställda med samma lön har inte den möjligheten.

Med rimliga antaganden om hur mycket mer människor kommer att arbeta och på andra sätt ändra sitt beteende kommer självfinansieringsgraden av en avskaffad statlig skatt att vara 130 procent. Större intäkter från kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och moms kompenserar för skattebortfallet och ger sannolikt ett nettoplus till statskassan. I kalkylen har vi inte räknat in långsiktigt positiva effekter på utbildnings- och yrkesval.

Metoden vi använder bygger på att man utvärderar hur tidigare skattereformer har påverkat skattebetalarnas taxerade inkomst. Beräkningssättet har tidigare använts i en statlig expertrapport av Peter Birch Sørensen (2010) för att visa att avskaffad värnskatt i Sverige med stor sannolikhet leder till högre skatteintäkter. Vår analys är den första gången metoden används för att beräkna effekten av att avskaffa hela den statliga inkomstskatten.

En sänkning skulle åtminstone delvis behöva finansieras, men även århundradets skattereform finansierades med dynamiska effekter och utvärderingar visar att de positiva effekterna var större än vad regeringen räknade med.

Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter brukar illustreras med den så kallade Lafferkurvan. Lafferkurvan visar att vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar minskar skatteintäkterna. Det beror på att ju högre en skatt är, desto svagare är drivkrafterna att arbeta och betala skatt. Vår rapport visar att Sverige med största sannolikhet har passerat Lafferkurvans topp när det gäller höga arbetsinkomster (men inte när det gäller låga).

Ett motiv till de höga marginalskatterna på höga inkomster är att den statliga inkomstskatten skulle vara viktig för att öka den ekonomiska jämlikheten. Den statliga skatten har dock relativt liten betydelse för skattesystemets utjämnande roll. En genomsnittlig höginkomsttagares skatt skulle bara falla från 63 till 59 procent om den statliga inkomstskatten avskaffades. Välfärdsstatens finansiering vilar i stället huvudsakligen på de platta skatterna arbetsgivaravgift, kommunalskatt och moms. De löntagare som ligger över brytpunkten för statlig inkomstskatt betalar totalt nästan 500 miljarder i arbetsgivaravgift, kommunalskatt och konsumtionsskatter. Höga marginaleffekter på grund av den statliga inkomstskatten minskar intäkterna från dessa skatter.

Svenska marginalskatter tas också ut på jämförelsevis låga inkomster. Brytpunkten för statlig skatt är 37 000 kronor i månaden. Snittlönen för de som betalar statlig inkomstskatt är 54 000 kronor. Som en jämförelse börjar den högsta marginalskatten i USA gälla för månadslöner över 300 000 kronor.

Ett givet år betalar en miljon löntagare i Sverige statlig inkomstskatt. Betydligt fler än så skulle gynnas av ett avskaffande. Av personer i 40-årsåldern lever ungefär var tredje i ett hushåll där någon betalar statlig inkomstskatt och var fjärde betalar själv statlig skatt ett visst år. Vid pension har en majoritet av svenskarna någon gång under arbetslivet betalat statlig inkomstskatt, visar vår analys.

Sänkta marginalskatter skulle öka människors drivkrafter att arbeta, utbilda sig och anstränga sig på jobbet. Detta är särskilt viktigt för de som vill kunna finansiera en välfärdsstat av nuvarande omfattning, inte minst när Sverige står inför en situation där utgifterna kommer att öka kraftigt framöver. Socialdemokraterna förstod för 25 år sedan att det är svårt att kombinera höga marginalskatter med en stor välfärdsstat. Då hade man också mod att sänka skatterna på höga inkomster. Det är dags att göra det igen.

Krönika: Framstegen som ojämlikhetsmåtten missar

Publicerad i Bohusläningen, Hallandsposten, Västerbottens-Kuriren och Kristianstadsbladet under maj.

Under de senaste decennierna har inkomsterna blivit mer ojämnt fördelade i nästan alla rika länder. Två orsaker som ofta lyfts fram är teknikutvecklingen och globaliseringen.

Ny teknik minskar behovet av fabriksarbetare, men gör exempelvis ingenjörer mer värdefulla på arbetsmarknaden. Därför har inkomstskillnaderna mellan lågavlönade och högavlönade ökat i många i-länder. På samma sätt kan konkurrensen från Asien i en mer globaliserad ekonomi ha bidragit till att lågutbildade inte haft samma löneutveckling som högutbildade.

Detta betyder förstås inte att globaliseringen och ny teknik varit av ondo. Hela samhället gynnas, även om vissa gynnas mer än andra. Det finns också viktiga aspekter som ofta glöms bort när ojämlikhetens ökning diskuteras.

En sådan aspekt är att många fördelar av den tekniska utvecklingen inte syns i BNP-siffrorna, vilket nationalekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster skriver om i en kommande rapport för Digitaliseringskommissionen. Läser man bara inkomststatistiken, särskilt den amerikanska, kan man få intrycket att det nästan bara är de allra rikaste som har tjänat på den nya tekniken. Grundarna av Google, Youtube och Facebook är alla mångmiljardärer och har därmed bidragit till ökad rapporterad ojämlikhet. Nyttan för oss användare är mångdubbelt större men syns inte i den officiella statistiken eftersom dessa tjänster är gratis.

Ett tryckt uppslagsverk kostade i regel över 10 000 kronor. Numera har de flesta gratis tillgång till Wikipedia i mobilen. Antalet svenskar som har tillgång till utländska tidningar hemma har ökat från en liten elit till i princip alla. Officiella jämlikhetssiffror missar även denna utveckling.

Vad gäller globaliseringens påverkan på ojämlikhet är det viktigt att komma ihåg att även om den sannolikt har bidragit till ökad ojämlikhet inom rika länder har globaliseringen minskat ojämlikheten i världen som helhet.

Den växande handeln och världens allt mer sammanflätade ekonomi har bidragit till att andelen extremt fattiga i världen har minskat från 44 procent 1981 till 10 procent i dag, enligt Världsbanken. Exempelvis har exportindustrin möjliggjort för hundratals miljoner kinesiska arbetare att få en betydligt bättre levnadsstandard.

Därmed har ojämlikheten i världen minskat. Historiskt är detta ett trendbrott. Under flera århundraden blev världen mer och mer ojämlik i takt med att Västeuropa och USA industrialiserades och drog ifrån resten av världen. På 1980-talet vände utvecklingen. Länder som Kina, Indien, Indonesien och Turkiet började närma sig de rika länderna och världen blir nu gradvis mer jämlik.

Diskussionen om ojämlikhet är viktig eftersom det finns en risk att politiker som inte ser hela bilden rullar tillbaka globaliseringen och sätter käppar i hjulen för den tekniska utvecklingen. I så fall skulle vi alla bli förlorare.

Krönika: Skattefusk är inte stöld

Publicerad i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda, Hallandsposten och Bohusläningen under slutet av april och början av maj.

I början av april briserade nyheten om en läcka från den Panamabaserade advokatbyrån Mossack Fonseca. Över 200 000 bolag hade registrerats i Panama, ofta i syfte att undvika skatt.

Det är förståeligt att många blir upprörda över avslöjandena. Debatten om skatteflykt har dock haft ett tonläge som inte står i proportion till frågans betydelse. Skatteflyktsdiskussionen riskerar att skymma andra och viktigare debatter på skatteområdet. Det finns flera skäl till detta.

Det är inte så att de som placerar sitt sparkapital utomlands helt undslipper skatt. När pengarna en gång tjänades in betalades arbetsgivaravgifter och inkomstskatt. Och när pengarna ska konsumeras måste moms betalas.

Skatteflykten är inte heller det hot mot välfärden som den ibland framställs som. När privatpersoner gömmer kapital utomlands är det kapitalinkomstskatt de vill undkomma. Totala intäkter från kapitalinkomstskatten är i år 47 miljarder, vilket bara motsvarar 3 procent av skatteintäkterna. Jämför detta med 527 miljarder från arbetsgivaravgifter eller 385 miljarder från moms.

En rapport från Skatteverket från 2008 uppskattade att det så kallade skattefelet uppgick till sju miljarder på kapitalinkomstskattens område. Det är mindre än både svartarbetet och momsfusket.

Naturligtvis är skatteflykt kostsamt för samhället. De advokatkostnader och liknande som skatteflykten orsakar är rent improduktiv verksamhet. Dessutom måste skatterna höjas för alla andra för att få in samma mängd skatteintäkter.

Man kan ändå fråga sig om det är önskvärt att ha ett samhälle där det inte finns någon som helst möjlighet att undkomma beskattning. Möjligheten att exempelvis flytta kapital utomlands sätter en gräns för hur mycket politikerna kan höja skatterna. Det finns god anledning att tro att skatter på kapital är högre än de borde vara. Politiker ser sällan längre än till nästa val. Om man kortsiktigt kan öka skatteintäkterna på bekostnad av långsiktiga investeringar är valet ofta givet för en politiker. Hotet om kapitalflykt till andra länder kan tvinga politikerna att sänka kapitalskatterna till nivåer som är bättre för samhället som helhet.

Att, som vissa har gjort, jämställa skattefusk med bidragsfusk eller stöld är en märklig inställning. Det går en viktig moralisk skiljelinje mellan att vilja behålla mer av sina egna pengar och att stjäla andras.

Den som menar att skattefusk är stöld från samhället har en närmast socialistisk syn på ägande. Som författaren Lena Andersson formulerade det i Dagens Nyheter: ”Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar.”

Det finns skäl att tona ner de moraliska brösttonerna om skatteflykten. Utgångspunkten bör i stället vara att skattesystemet ska ha en sådan enkelhet och legitimitet att skattefusk inte blir något problem.

02 maj 2016

Ny Timbrorapport: "Tänk på procenten: Systembolagets ogrundade kampanj"

I helgen släpptes min rapport "Tänk på procenten: Systembolagets ogrundade kampanj". Dagens Nyheter rapporterade om den.

Sammanfattning av rapporten:
  • I en stor kampanj påstår Systembolaget att det svenska alkoholmonopolet räddar 2 000 liv per år. Uppgiften kommer från en studie från Stockholms universitet. Studiens författare beräknar hur många dödsfall som skulle följa av en avreglering genom att studera hur alkoholdödlighet och alkoholkonsumtion samvarierade 1950–1995.
  • Bara för att det finns en samvariation behöver det inte finnas ett orsakssamband. Det kan till exempel finnas en tredje faktor som påverkar både konsumtion och dödlighet.
  • Forskarna tycks inte heller tro på sin egen metod. I stället för att använda det samband som de fann gör de en godtycklig nedjustering, och kommer därigenom fram till att monopolet räddar 2 000 liv per år. Den siffran hade lika gärna kunnat vara tagen ur luften.
  • Deras motivering till nedjusteringen är att alkoholskadorna efter EU-inträdet, när tillgängligheten och konsumtionen ökade, inte har följt forskarnas förutsägelser om en kraftig ökning utan varit tämligen stabila.
  • Nedjusteringen som sådan visar att metoden forskarna använder har så stora brister att den inte kan förutse vilken effekt en avreglering skulle få. Systembolagets kampanj vilseleder på detta sätt allmänheten och bör dras tillbaka.

01 maj 2016

Krönika: Skolkrisen är inte friskolornas fel

Publicerad under april i Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Hallandsposten, Eskilstuna-Kuriren och Västerbottens-Kuriren.

Pisa var ordet på allas läppar under 2014. Då åsyftas inte staden med det lutande tornet utan den internationella skolundersökningen. Ett krismedvetande infann sig och en nationell intellektuell ansträngning inleddes: Vad gick fel med den svenska skolan och hur kan den räddas?

Den nya rapporten ”Policyidéer för svensk skola” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) är ett välkommet bidrag till denna ansträngning. Rapporten refererar sakligt forskningen på området och kommer med flera rimliga reformförslag, som att motverka betygsinflation genom hårdare statlig styrning.

Mer tveksam är dock författarnas slutsats att ”marknadiseringen” bär skuld för resultatfallet och att friskolors möjlighet att dela ut vinst bör begränsas. De statistiska undersökningar som gjorts visar nämligen att skolval och friskolor antingen förbättrat skolresultaten eller inte haft någon effekt.

En rapport från Reforminstitutet visade exempelvis att de kommuner som bara har en grundskola – alltså utan någon som helst valfrihet inom kommunen – har haft en större resultatförsämring än kommuner med flera skolor. Mer sofistikerade studier drar liknande slutsatser.

SNS-rapporten skriver också att skolval verkar leda till bättre resultat: ”de förbättringar som skolkonkurrens ger upphov till är små”.

Ändå menar författarna att friskolorna och skolvalet har bidragit till resultatförsämringen. Detta på basis av en vag argumentation om myndighetsutövning (som om det vore skolans huvuduppgift), samordning och likvärdighet.

SNS-rapporten noterar att Sveriges friskolesystem ”vid en internationell jämförelse måste betraktas som mycket liberalt”. Man bör påminna sig att privatskolor finns i hela världen – för den som kan betala. Det som är ovanligt med det svenska systemet är att även vanliga familjer kan sätta sina barn i privatskolor.

I USA är andelen elever i icke-kommunala skolor nästan lika stor som i Sverige. Skillnaden är att de amerikanska familjerna måste betala skolavgifter.

Utan skolval blir också familjens bostadsort mycket viktigare för kvalitén på utbildningen. Amerikansk forskning visar att en villa kan vara värd tiotusentals dollar mer om den ligger i ett bra skoldistrikt.

Det är naivt att tro att alternativet till dagens ”marknadiserade” skola är en idylliserad, sammanhållen 80-talsskola. I dag finns en stor och köpstark övre medelklass. Hade välsituerade familjer låtit sina barn gå kvar i en fallerande offentlig skola om friskolor och skolval inte funnits? Sannolikt hade Sverige fått en blomstrande sektor med avgiftsfinansierade privatskolor. Förmodligen hade boendesegregationen varit värre eftersom det hade varit viktigt att bo nära rätt skola.

Skulden för Sveriges skolkris får sökas någon annanstans än friskolorna. Minskad förekomst av traditionell katederundervisning och läraryrkets sjunkande status är två sannolika orsaker. Forskningen visar om något att fallet sannolikt skulle ha varit ännu större utan friskolorna.

15 april 2016

"Miljöskatter är skatter på arbete"

Slutreplik med Karin Svanborg-Sjövall publicerad på svd.se den 12 april.

Markus Larsson på tankesmedjan Fores replikerar (8/4) vår debattartikel (5/4) om att miljöskatterna är för höga. Han är kritisk till vår slutsats att koldioxidskatten, bensinskatten och elskatten alla är högre än motsvarande miljöskada och att skatterna därför bör sänkas, om förorenaren betalar-principen ska gälla.

Larsson gör sig skyldig till det vanliga felet att hävda att en växling från skatt på arbete till höjda miljöskatter skulle göra arbete mer lönsamt. Vi arbetar för att kunna konsumera. Miljöskatter höjer priserna på konsumtionsvaror. Höjda miljöskatter gör därför att arbete lönar sig mindre.

Marknadsekonomin bygger på att prissignalen fungerar. Genom priset får vi som konsumenter reda på vad det kostat samhället att framställa en viss vara. Om vår värdering av varan är högre än priset köper vi den. Vi konsumerar bara varor som är mer värda för oss än det kostat samhället att framställa dem. Som av en osynlig hand, för att använda Adam Smiths ord, blir utfallet samhällsekonomiskt effektivt även om vi bara handlar i vårt egenintresse.

Om miljöskatten sätts lika med motsvarande miljökostnad för samhället fungerar prissignalen även för aktiviteter som skadar miljön. Om miljöskatten däremot är högre eller lägre än miljöskadan sätts den osynliga handen ur spel, med samhällsekonomiska kostnader som följd.

Statens intäktsbehov utöver miljöskatterna bör täckas med i huvudsak inkomstskatt eller en enhetlig moms. Då minimeras den samhällsekonomiska kostnaden av beskattning. Alla skatter som minskar löntagarnas köpkraft – vare sig det handlar om miljöskatter, inkomstskatter eller moms – gör att arbete lönar sig mindre. Frågan är om man utöver denna samhällsekonomiska kostnad ska snedvrida hur hushållen fördelar sin konsumtion.

Fores använder därför en förenklande retorik när de hävdar att miljöskatter handlar om att beskatta sådant ”vi vill ha mindre av”. Även Fores måste inse att det finns en gräns för hur höga miljöskatterna bör vara. Om bensinskatten var 100 kronor per liter skulle de samhällsekonomiska kostnaderna bli stora. Miljövinsten skulle inte stå i proportion till kostnaden i former av inställda transporter. Det finns en nivå på miljöskatten som korrekt gör en avvägning mellan miljövinsten och de samhällsekonomiska kostnaderna av skatten. Den nivån är där skatten är lika stor som miljöskadan – en nivå som sedan länge är passerad för nästan alla miljöskatter som vår rapport analyserar.

Markus Larsson noterar att Sverige har höga miljöskatter i en internationell jämförelse. Koldioxidskatten är högst i världen. Detta betyder att det är billigare att minska utsläppen i alla andra länder. Att höja den svenska koldioxidskatten är en av de minst effektiva klimatåtgärder man kan tänka sig. Detsamma gäller att hårdbeskatta den i princip helt utsläppsfria svenska elproduktionen.

10 april 2016

"Alliansen bör sänka miljöskatterna"

Debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall publicerad i Svenska Dagbladet den 5 april 2016. Läs mer om rapporten Rött ljus för grön skatteväxling här.

Sveriges miljöskatter har sedan 1990-talet ökat kraftigt. På 15 år har koldioxidskatten tredubblats och elskatten dubblerats.

Göran Perssons gröna skatteväxling kritiserades av bland andra Moderaterna. Men i regeringsställning valde Alliansen att fortsätta att höja miljöskatterna. När partiernas ekonomiska skuggmotioner nu presenteras i slutet av april kan vi förvänta oss att Liberalernas och Center­partiets motioner innehåller ytterligare förslag om höjningar av miljöskatterna.

Sedan maktskiftet har Allianspartierna kritiserat regeringen för att tala med kluven tunga vad gäller å ena sidan målsättningar om hög sysselsättning och tillväxt, och å andra sidan en utpräglat näringslivsfientlig politik. Denna målkonflikt är som tydligast i energi- och miljöpolitiken. Insikten om att flera kärnkraftverk nu kan behöva lägga ner i förtid fick de borgerliga partierna att rasa över effektskatten. Det är därför märkligt att idén om grön skatteväxling tillämpas med så lite skepsis även hos liberala partier.

Hos borgerliga väljare finns en stor motvilja mot ytter­ligare skattehöjningar: Av alliansväljarna anser 55 procent att bensinskatten är för hög medan endast 6 procent tycker att den bör höjas (Sifo september 2015).

Allianspartiernas politik på miljöskatteområdet motiveras med att förorenaren ska betala för sin miljö­skada. Det är en klok princip, men i praktiken ligger skattenivåerna i dag långt över de nivåer som är motiverade. Att vilja sänka skatten på arbete är en utmärkt ambition, men de industrier som berörs lyder under samma logik som ekonomin i stort, med konsekvenser för tillväxt och sysselsättning.

I den nya rapporten ”Rött ljus för grön skatte­växling: Därför bör miljöskatterna sänkas” visar vi att miljöskatterna i Sverige bör halveras om förorenaren betalar-principen ska gälla. Tre av rapportens huvudslutsatser är:

1. Sänk koldioxidskatten. Skatten bör vara lika stor som koldioxidens skadekostnad för att nå samhällsekonomisk effektivitet. Det finns en stor national­ekonomisk litteratur som uppskattar kostnaden av den temperaturhöjning som ett ton koldioxid för­väntas leda till. Den samlade bilden av denna forskning är att den svenska koldioxidskatten på 1 120 kronor per ton är åtminstone tre gånger högre än vad som är vetenskapligt motiverat.

2. Sänk bensinskatten. Två myndigheter – Trafik­analys och Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) – har analyserat vilka kostnader bilisterna orsa­kar för omgivningen i form av utsläpp, olyckor, buller och slitage på infrastruktur. Båda analyserna leder till slutsatsen att bilismen är överbeskattad. Beroende på vilken myndighet man tror på bör bensinskatten sänkas med antingen 2,50 kronor eller 4,20 kronor per liter (inklusive sänkt koldioxidskatt). Regeringens höjning av bensinskatten vid årsskiftet kan därmed inte motiveras med att bilisterna ska betala för sina samhällsekonomiska kostnader.

3. Avskaffa elskatten. Elskatten betalas på all elektricitet oavsett hur den producerats och är därför inte en miljöskatt i ordets rätta bemärkelse. Som rege­ringen Perssons Skattenedsättningskommitté uttryckte det: Elskatten kan ”inte betraktas som särskilt ändamålsenlig som miljöpolitiskt styrmedel”. Syftet med skatten är också enligt de flesta bedömare att dra in pengar till staten. Problemet är dock att skatten snedvrider företagens mix av arbetskraft, kapital, energi och råvaror för produktionen. Dessutom medför elskatten en snedvridning av hushållens konsumtionsval. Det kan handla om till exempel dyra inve­steringar i bergvärme som inte är samhällsekonomiskt motiverade (med tanke på att elproduktionen till 97 procent är koldioxidfri). Elskatten fyller därför ingen funktion i ett modernt skattesystem.

Rapporten visar att en konsekvent tillämpning av förorenaren betalar-principen skulle innebära att miljöskatterna i Sverige bör sänkas med ungefär 40 miljarder kronor – en halvering. Sammantaget är alltså skatteuttaget betydligt högre än den samhällsekonomiska kostnaden av energianvändning, transporter och liknande aktiviteter.

Det är hög tid för en borgerlig miljöpolitik som tar sin utgångspunkt i forskning och vedertagen ekonomisk teori – och som inte duckar för reella mål­konflikter. Vill man fortsätta höja miljöskatterna får man presentera nya argument: förorenaren betalar-principen håller inte.

Krönika: Släpp byggandet fritt

Publicerad under mars i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Sundsvalls Tidning, Norran och Eskilstuna-Kuriren.

Sent ska syndaren vakna. Politikerna har nu börjat inse att Sveriges bostadspolitik är i behov av genomgripande reformer, inte minst då läget på en redan ansträngd bostadsmarknad har blivit akut i och med flyktingvågen.
På den reglerade hyresmarknaden yttrar sig det låga byggandet i parodiskt långa bostadsköer, inte bara i storstäderna utan även i mindre städer.

På villa- och bostadsrättsmarknaden råder fri prissättning. Där syns bostadskrisen i form av stora prisökningar. På tio år har det inflationsjusterade priset på bostadsrätter nästan dubblerats. Prisökningarna är förstås goda nyheter för de som redan äger en bostad, men för samhället som helhet är det en förlust. När priserna stiger kan vi köpa mindre bostad för pengarna – vi blir fattigare.

En del av prisökningen kan vara en bubbla, men de flesta bedömare är ense om att den största delen beror på att utbudet på bostäder inte har hängt med när efterfrågan har ökat.

Politiska begränsningar och krångliga regler bär en stor del av skulden för det låga byggandet. Svensk bostadspolitik bygger på devisen att det är enklare att säga nej än att säga ja. Säger man nej förblir allt som det har varit och man retar inte upp några grannar. Det är många som ska ha sitt ord med i laget: kommunen, länsstyrelsen, försvaret, Riksantikvarieämbetet, med flera. Säger någon nej blir det inget.

Plansystemet behöver reformeras i grunden. Utgångspunkten borde vara att markägaren får bygga vad hen vill på sin mark. Eventuella inskränkningar i detta borde behöva motiveras med att den negativa inverkan på omgivningen blir allt för stor.

Ibland påstås att den fria marknaden inte är lämpad att styra markanvändningen. Vid det här laget är det dock uppenbart att alternativet – politiskt reglerad markanvändning – lider av stora brister. Politikerna lyssnar alltid mest på resursstarka och högljudda grupper som motsätter sig byggande. De som är i behov av bostad får sällan komma till tals.

Befintliga fastighetsägare tjänar förstås på att utbudet är litet, så att priserna pressas upp. Daniel Jahnson och jag uppskattade i en rapport för Reforminstitutet 2013 att byggregleringarna har orsakat en omfördelning av hela tusen miljarder kronor till Sveriges villa- och bostadsrättsägare. Priserna har fortsatt öka sedan dess.

Det skulle kunna hjälpa att ge planprocessen ett större regionalt inslag, som i Finland. När makten över bostadsbyggandet ligger hos kommunerna är det ingen som tar ansvar för regionens bostadsförsörjning.

Ett mer centralisterat beslutsfattande är dock ingen mirakellösning. England har ett centraliserat plansystem och framstår som ett skräckexempel. Där är byggandet kraftigt begränsat, med löjligt höga bostadspriser som följd.
Grundproblemet är att politiker och tunnelseende byråkrater har stor makt över vad som får byggas. En rejäl liberalisering av byggandet är det enda som på allvar kan råda bot på bostadskrisen.

Krönika: Pilla inte med hyrorna

Publicerad under februari i Dalarnas Tidningar, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Sundsvalls Tidning, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Norran.

Ibland är det lätt att vara nationalekonom. Hyresregleringen är ett klassiskt exempel på när verkligheten ser ut precis som läroboken förutspår. Hyrestagare och hyresvärd får inte fritt förhandla om hyran. I stället bestäms den i kollektiva förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen. På grund av detta är hyran konstgjort låg och efterfrågan på hyresrätter är större än utbudet. I dag står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö.

I Sverige kan inte ens utrikesministern ordna en hyresrätt på den reguljära marknaden utan förlitar sig i stället på sina kontakter i fackföreningsrörelsen. Expressens ledarsida har förespråkat att Regeringskansliet ska förse ministrarna med bostäder på samma sätt som riksdagsledamöterna får hjälp med boendet. Lösningen borde i stället vara att reformera bostadsmarknaden så att alla som vill kan få ett förstahandskontrakt i Stockholm – minister eller ej.

Europaparlamentariker har många förmåner, men ordnad bostad är inte en av dem. I Bryssel råder nämligen fri hyressättning, så parlamentarikerna kan enkelt hyra sin bostad på den öppna marknaden.

Boverket har i en rapport konstaterat att hyresregleringen har ett flertal negativa effekter. Till exempel förekommer svarthandel med hyreskontrakt. Antalet hyresrätter har minskat över lång tid eftersom det är mycket lönsamt att ombilda till bostadsrätt. Låga reglerade hyror leder till ett dåligt utnyttjande av bostadsbeståndet.

Hyresregleringen illustrerar en grundläggande ekonomisk princip: undvik att pilla med priserna. Prismekanismen i en marknadsekonomi ser till att utbudet möter efterfrågan. Om prismekanismen sätts ur spel kommer det antingen att bli brist eller överskott. Resultatet blir detsamma oavsett om det handlar om toalettpapper i Venezuela, bilar i Östtyskland eller bostäder i Sverige.

Även vänsterinriktade nationalekonomer brukar hålla med om detta. ”Vi inom den progressiva vänstern måste inse att prisregleringar inte är vägen till att uppnå jämlikhet”, kunde man nyligen läsa på Socialdemokratiska ekonomklubbens blogg. Om man vill bedriva fördelningspolitik finns ett skatte- och bidragssystem som är utformat för detta syfte.

Om nu experterna är överens om att hyresregleringen är skadlig, hur kunde det bli så här? Svaret är förstås att det finns många som tjänar på det nuvarande systemet. Hyresgästföreningen har 500 000 medlemmar och en stor lobbyingbudget. Förlorarna på hyresregleringen – ungdomar som letar sin första lägenhet, företag som behöver rekrytera till storstäder etc. – är samtidigt utspridda i samhället och har svårt att organisera sig.

Av denna anledning är hyressättningen politiskt minerad mark. Det krävs innovativa lösningar för att göra en reform politiskt möjlig. En idé kan vara att låta fastighetsägaren komma överens med hyresgästen om att införa fri hyressättning för den aktuella lägenheten, i utbyte mot en monetär kompensation till hyresgästen. Hyresmarknaden är i akut behov av reformer.

06 april 2016

Ny rapport: "Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas"

I går släpptes min rapport Rött ljus för grön skatteväxling: Därför bör miljöskatterna sänkas på ett Timbroseminarium.

Rapportens slutsats är att koldioxidskatten och bensinskatten bör sänkas och elskatten avskaffas om förorenaren ska betala för sin miljöskada. Totalt skulle det innebära att miljöskatterna bör sänkas från 80 till 40 miljarder.

Läs min debattartikel med Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall i Svenska Dagbladet.

Populärversionen:

Här är Powerpointpresentationen från seminariet:

Inspelningen från seminariet:

01 februari 2016

Krönika: Tvinga facket att släppa fram enkla jobb

Publicerad i slutet av december och början av januari i Örnsköldsviks Allehanda, Västerbottens-Kuriren, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Norran och Dalarnas Tidningar.

Sveriges arbetsmarknad står inför stora utmaningar. Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Baserat på det har Statistiska centralbyrån gjort en inofficiell befolkningsprognos som jag har begärt ut. Prognosen visar att Sveriges demografi förändras snabbt. 2021 kommer Sverige att ha 11 miljoner invånare varav 2,5 miljoner födda utomlands, motsvarande 23 procent. År 2000 var andelen 11 procent och i år 17 procent. Asylsökande räknas med i befolkningen först när de fått uppehållstillstånd, så en stor del av den framtida ökningen består av människor som redan befinner sig i Sverige.

Nu måste Sveriges integrationspolitik förändras i grunden. Enligt en analys från Internationella valutafonden (IMF) kommer arbetslösheten att stiga med mer än en procentenhet om inte integrationen blir bättre än den varit historiskt. IMF pekar särskilt ut höga kollektivavtalade minimilöner som ett problem för att få in invandrare i jobb. Detsamma säger OECD och Finanspolitiska rådet, bland andra. ”Inträde på arbetsmarknaden och lägstalöner är inte riktigt konstruerade för den situation vi nu lever i”, konstaterade Migrationsverkets generaldirektör i september.

I grunden är det enkelt: Företag anställer bara om arbetstagaren producerar för mer än vad hen kostar. Höga lägstalöner gör att många blir olönsamma att anställa.

Regeringen har hittills svarat med klyschor som att Sverige ska konkurrera med kunskap och utbildning och inte med låga löner. Men det finns förstås ingen motsättning mellan att ha en högteknologisk sektor med högutbildade arbetare och samtidigt en sektor med enkla jobb så att inte lågutbildade behöver gå arbetslösa. Då kan infödda och utlandsfödda komplettera varandra på arbetsmarknaden, till gagn för båda grupperna.

En genomsnittlig svensk har tolv års utbildning, medan utbildningsnivån i Syrien bara motsvarar sju års skolgång i snitt. Den nyligen släppta Långtidsutredningen dokumenterar stora skillnader i läs- och räknefärdigheter mellan vuxna infödda och invandrare. Gapet var så stort att det förklarar hela skillnaden i sysselsättningsgrad. Det tyder på att det inte är diskriminering eller dålig matchning som är det stora problemet, utan att många invandrare inte är anställningsbara till nuvarande löner.

Även om Sverige hade världens bästa utbildningssystem – vilket som bekant inte är fallet – är det inte möjligt att lyfta alla flyktingar till svensk utbildningsnivå. Modern forskning visar vikten av tidig inlärning. Lågkvalificerade jobb är enda sättet att förhindra ett stort antal flyktingar hamnar i utanförskap.

Politikerna måste ta sitt ansvar och begränsa fackföreningarnas möjlighet att ta till stridsåtgärder för att driva igenom kollektivavtalens minimilöner, eller åtminstone att med hot om lagstiftning förmå facken att släppa fram låglönejobb. Annars väntar stigande arbetslöshet och ökande kostnader för bidrag.

20 januari 2016

Välfärdsstaten legitimerar inte begränsad invandring

Publicerad i Svensk Linje nummer 3–4, 2015.

”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip.

Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet.

Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck.

Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.

Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänningars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners.

Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt.

Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).

Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut.

Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.

Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nationsgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell.

Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.

"Höjda marginalskatten kan bli en miljardförlust"

Debattartikel med Timbros Jesper Ahlgren publicerad i Göteborgs-Posten den 6 januari.

De svenska statsfinanserna är ansträngda. När regeringen i höstas lånade upp tio miljarder kronor för att stödja kommunerna reagerade marknaderna direkt med högre statsskuldsräntor. Betydligt större kostnader är att vänta i år.

Den 1 januari trädde regeringens budget i kraft. En av åtgärderna för att något stärka statsfinanserna är förslaget om att jobbskatteavdraget ska fasas ut för höga inkomster. Utfasningen ska börja vid en månadslön på 50 000 kronor. Det innebär att marginalskatten för nära 400 000 svenskar – läkare, civilingenjörer och högre tjänstemän – höjs med tre procentenheter till 60 procent. Därmed beskattar Sverige i dag sina högutbildade mest i världen.

Decennier av ekonomisk forskning visar hur skatter på arbete ger samhällsekonomiska förluster. Skälen till detta är flera: höjer man skatten arbetar människor färre timmar, anstränger sig mindre på jobbet och skatteplanerar mer. Men när regeringen räknat med 2,7 miljarder kronor i ökade intäkter från jobbskatteavdragets avtrappning bortser man från sådana beteendeeffekter.

I Timbros nya rapport ”Skatteintäkten som blev en förlust” visar vi att de 2,7 miljarderna kommer att förvandlas till ett intäktsbortfall på 2–4 miljarder för regeringen när man beräknar de beteendeeffekter som forskning har visat att skattehöjningen innebär.

Vår beräkning är gjord med en enkel metod som använts av den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sørensen. Det viktiga antagande som kalkylen gör är hur löntagarna reagerar på en skattehöjning. Om man antar att beteendeeffekterna hämtade från internationell forskning, som exempelvis nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez anser vara rimliga, är det en konservativ slutsats att höjningen skulle ge noll i ökade intäkter för staten. I värsta fall kostar den sex miljarder kronor, med en mittpunkt på tre miljarder i inkomstbortfall. Även svenska studier stöder denna slutsats.

Våra resultat är starkare än en tidigare beräkning av Peter Ericson och Lennart Flood för Svenskt Näringslivs räkning, som menade att skattehöjningen skulle leda till oförändrade intäkter. Det är dock en för försiktig bedömning, bland annat eftersom Ericson och Flood bara tar hänsyn till förändringar i arbetade timmar och inte tar hänsyn till nyare forskning som även beaktar exempelvis avdragsbeteende och förändringar i timlön.

Det faktum att en skattehöjning sannolikt leder till ett inkomsttapp för staten betyder att Sverige har passerat Lafferkurvans topp. Lafferkurvan visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter – när skattesatsen blir tillräckligt hög kommer skatteintäkterna att börja minska.

Det verkar finnas en uppfattning att Lafferkurvan har ”motbevisats”. Men bland nationalekonomer är det självklart att det finns en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar inte drar in mer pengar. Exempelvis finns en bred samsyn om att värnskatten är så skadlig att det skulle vara gratis att avskaffa den.

Anledningen till att skattehöjningar för höginkomsttagare kan vara så skadliga är att de skatteintäkter som riskeras om de ändrar sitt beteende är mycket stora. Genomsnittsindividen som nu får höjd marginalskatt tjänar 800 000 kronor om året och betalar totalt cirka 650 000 kronor i skatt (inklusive sociala avgifter).

Trots överväldigande stöd för att skatter minskar arbetsviljan räknar regeringen inte med några beteendeeffekter över huvud taget. Accepterar man den beteendeeffekt som Saez och Piketty uppger är en rimlig uppskattning av forskningens mittfåra att regeringens reformer är underfinansierade med ungefär fem miljarder kronor. Det motsvarar en femtedel av alla reformer som aviserades i budgetpropositionen för 2016. Då har man ändå inte beaktat de långsiktiga effekterna av höjda skatter på människors utbildningsval och arbetsmoral.

Man kan ha olika åsikter om hur stor staten ska vara, hur mycket den ska påverka ekonomin och individers möjligheter till egna val, liksom om hur fördelningen av samhällets resurser bör se ut. Men att spendera pengar enbart för att göra en grupp fattigare utan att förbättra för någon annan är en rent destruktiv politik. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än så.

04 januari 2016

Alliansfritt har fel om regeringens skattehöjning

Under mellandagarna släppte Timbro min rapport "Skatteintäkten som blev en förlust". Dagens Nyheter rapporterade, bland andra.

Jag visar att regeringens höjning av marginalskatten med tre procentenheter på inkomster över 50 000 kr i månaden sannolikt leder till lägre skatteintäkter. Den viktigaste parametern i mina beräkningar är en elasticitet som visar storleken på skattebetalarnas beteendeförändringar vid en skattehöjning. Så länge elasticiteten är över 0,1 (justerat för effekter på bl.a. arbetsgivaravgifter och moms) blir skattehöjningen ett minus för statskassan.

Den återuppståndna vänstersajten Alliansfritt Sverige skriver att de "har noterat att det finns problem med Lundbergs beräkningar":

"Problemet är att den senaste studien [1] gällande svensk data ger en elasticitet som är mycket låg eller oskiljaktig från noll för löntagare, denna låga elasticitet överensstämmer för uppskattad elasticitet för Danmark [2][3]."

De tre studier som Alliansfritt åberopar säger dock inte det sajten påstår:


1. Bastani och Selin (2014)

Min biträdande doktorandhandledare Spencer Bastani och IFAU-forskaren Håkan Selin visar i denna artikel att skattebetalarna i regel inte lägger sig precis under brytpunkten för statlig inkomstskatt. I de mest grundläggande teoretiska modellerna kan detta tolkas som att elasticiteten är noll. Detta betyder dock inte att man kan ha hur höga skatter som helst, skriver författarna:
Our finding that the observed compensated elasticity is zero does not however lead us to believe that taxes are without distortions. While it is costly for taxpayers to respond to tax changes in the short run due to adjustment costs, hours constraints and inattention, long-run responses to tax changes might still be substantial.
Det är inte så konstigt att skattebetalarna inte kan påverka sin inkomst exakt på kronan, på grund av så kallade optimeringsfriktioner. Dessa kan lätt byggas in i modellerna och då kan de långsiktiga elasticiteterna fortfarande vara stora.


2. Chetty m.fl. (2011)

I denna studie görs motsvarande undersökning för Danmark, med liknande resultat. Författarna utvecklar också en teoretisk modell där den viktigaste slutsatsen är:
Our results suggest that macro elasticities may be substantially larger than the estimates obtained using standard microeconometric methods.
I min rapport använder jag estimat från mikroekonometriska studier (studier på individnivå). Men författarna visar alltså att makroelasticiteterna – de elasticiteter som är relevanta på lång sikt – kan vara betydligt större än dessa mikroekonometriska estimat.

Det skulle betyda att min rapport underskattar de långsiktiga kostnaderna av regeringens skattehöjning. Det beror på att kollektivavtal, normer på arbetsmarknaden och liknande också kan påverkas av beskattning, men detta syns inte i de vanliga studierna av skatters beteendeeffekter, som fokuserar på individer.


3. Kleven och Schultz (2014)

I denna studie undersöks hur skattebetalarna reagerade på skattereformer i Danmark på 1980-talet. Studien anses övertygande eftersom den kan visa grafiskt att skatteförändringar påverkade inkomsten:



Elasticiteter för de största skatteförändringarna är 0,2–0,3, vilket är i linje med svenska och amerikanska studier. Det är dessa elasticiteter jag i rapporten skriver verkar mest sannolika, och som implicerar ett intäktsbortfall när skatten höjs.

Elasticiteterna för mindre skatteförändringar är lägre, men i likhet med studien ovan konstaterar Kleven och Schultz att stora skattereformer sannolikt bättre identifierar den relevanta elasticiteten, eftersom optimeringsfriktioner gör att skattebetalarna inte, på kort sikt, ändrar sitt beteende lika mycket vid en liten skatteförändring.

29 december 2015

Krönika: Integration kan inte planeras fram

Publicerad i början av december i TTELA, Hallandsposten, Sundsvalls Tidning, Gotlands Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Gefle Dagblad, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar och Norran.

Politikerna hade en plan. En lysande plan, enligt dem själva. Den nyanlända flyktingen skulle placeras i en lämplig lägenhet, gärna i någon avfolkningsbygd, lära sig det nya språket på svenska för invandrare (SFI), bli en fullgod samhällsmedlem genom kommunal samhällsorientering och få jobb genom Arbetsförmedlingen.

Tyvärr har planen inte fungerat särskilt väl. I den mån integrationen är framgångsrik är det ofta snarare trots, än tack vare, integrationspolitiken.

Svenska politiker och byråkrater måste lära sig att släppa taget och låta nyanlända själva hitta sin plats i det nya landet – precis som svenskar som utvandrade till Amerika (för att använda en sliten liknelse). Karl-Oskar och Kristina blev inte kommunplacerade i Chisago County i Minnesota och hade ingen etableringsplan.

I dagens flyktingkris har politikerna gjort tvärtom. Deras kontrollinstinkter har tydligt visat sig. Gränskontroller har införts trots att de leder till högre kostnader och kanske ökar antalet asylsökande.

Stor möda läggs på att hitta boenden åt asylsökande, som om flyktingar som färdats genom halva Europa blir fullständigt hjälplösa så fort de passerat Sveriges gränser. Många har dessutom släkt och bekanta i Sverige. Nästan 30 procent av de asylsökande har i dag ordnat sitt eget boende (ebo), trots att det inte ger rätt till någon extra ersättning. För merparten upphandlar Migrationsverket i stället boendeplatser för upp till 10 000 kronor i månaden. Trots detta framställs det som att ebo är problemet. Då har ju byråkraterna inte kontroll. Ebo borde i stället ses som en del av lösningen.

Politikernas planeringsiver visar sig också i fixeringen vid vilka kommuner som ”tar emot” flyktingar med beviljat uppehållstillstånd. Enligt en överenskommelse mellan regeringen och Alliansen ska nu alla kommuner tvångsanvisas flyktingar.

Diskussionen är till stor del en pseudodebatt. Bara runt 5 000 per år har de senaste åren fått en bostad genom anvisning till en kommun, trots att 277 av 290 kommuner har avtal med staten om flyktingmottagande. Många nyanlända tröttnar på att vänta på kommunplacering eller tackar nej till anvisad plats. En majoritet ordnar boende på egen hand.

SFI och samhällsorientering har också tveksamma resultat. Enligt en utvärdering av Statskontoret från 2009 är det bara 30–40 procent som kan sägas bli godkända på SFI.

Samhällsorienteringen verkar till stora delar vara en kurs i hur man söker bidrag. Här är några typiska citat från en lärobok i samhällsorientering som används av Göteborgs stad: ”Försörjningsstöd heter också ekonomiskt bistånd. Det kallas också ofta för socialbidrag.” ”Du som har barn har rätt att söka bostadsbidrag.” ”När du har fått barn har du rätt till föräldrapenning.”

Det behövs en helomvändning i integrationspolitiken. Utgångspunkten borde vara jobb och inte bidrag och etableringsinsatser. Historisk erfarenhet visar att det sällan blir bra när politiker och byråkrater försöker planera fram saker. Det gäller även integration.

02 december 2015

Krönika: Strama åt bidragen, inte invandringen

Denna LNB-krönika publicerades i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Dalarnas Tidningar, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten och Gefle Dagblad mellan 30 oktober och 4 november.

Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien.

I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder kronor nästa år, jämfört med budgeterade 40.

Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.

Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera antalet rejält skulle det kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN.

De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kringregler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.

Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.

Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göras om efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.

Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala.
Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.

Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.

03 november 2015

Krönika: Höjd skatt ger lägre skatteintäkter

Distribuerad genom Liberala nyhetsbyrån och publicerad i Västerbottens-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Bohusläningen, Hallandsposten, Kristianstadsbladet, Eskilstuna-Kuriren, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Norran mellan 29 september och 26 oktober.

Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.

I dag är marginalskatten – skatten på den sist intjänade hundralappen – på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget. Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.

Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.

Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.

Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.

I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.

Som Flood har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.

Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket.

Hur har hon tänkt finansiera det?

01 oktober 2015

Krönika: Sänkta arbetsgivaravgifter en felprioritering

Denna krönika (skriven för Liberala nyhetsbyrån) publicerades i början av september i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet, Hallandsposten, Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Ångermanland, Eskilstuna-Kuriren och Norran:

Hur blir det fler jobb genom att dubblera skatten på att anställa unga? Det var en favoritreplik för alla som var aktiva i allianspartiernas ungdomsförbund under debatter på skolor inför valet förra året. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar var den i kronor största skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna de senaste två valen.

Arbetsgivaravgifterna för unga halverades 2007 efter den borgerliga valsegern. Vid halvårsskiftet 2016 kommer den rödgröna regeringen ha återställt dem till den normala nivån på arbetsgivaravgifter. Förhoppningsvis innebär det slutet på en snart tioårig politisk följetong. Nedsättningen var en felprioritering från början och allianspartierna bör i sina budgetmotioner acceptera den rödgröna återställningen. Därmed inte sagt att den rödgröna budgeten är bättre: att höja skatten och lägga pengarna på tveksamma arbetsmarknadsåtgärder är ännu värre.

Socialavgiftssänkningen genomfördes som en jobbåtgärd och har enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lett till mellan 6 000 och 10 000 fler jobb. Det gäller dock troligen bara på kort sikt. På lång sikt lär fackföreningarna ta löneutrymmet i anspråk och då är det lika dyrt att anställa som tidigare. Då blir det inte heller någon ökad efterfrågan på arbetskraft.

Möjligen kan åtgärden omfördela arbetslöshet från unga till äldre, men frågan är om det är önskvärt om man vill hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden. Många personer som är yngre än 25 är medelklassungdomar med stort kontaktnät samtidigt som det bland dem som är äldre än 25 exempelvis finns lågutbildade flyktingar.

Exemplet med arbetsgivaravgifterna visar att det i regel är svårt att sänka arbetslösheten utan att ändra hur arbetsmarknaden fungerar. Politikerna genomför ofta åtgärder som ska ”skapa jobb”: vägbyggen, utbildningssatsningar, främjande av investeringar. Dessa åtgärder gör att arbetarna kan producera mer och bidrar till tillväxten, men enligt ekonomisk teori skapar de flesta sådana åtgärder noll nya jobb.

Förklaringen är att varje gång arbetskraften blir mer produktiv kräver fackföreningarna motsvarande belopp i löneökning. Då blir det inte mer lönsamt för företagen att anställa och arbetslösheten sjunker inte.

Kärnan i en politik för lägre arbetslöshet måste därför vara att minska fackföreningarnas makt att sätta så höga löner att en del inte blir anställningsbara. Eftersom detta är politiskt känsligt försöker politikerna sänka kostnaderna för att anställa på andra sätt, exempelvis genom skatteåtgärder. Men detta är alltså i regel dömt att misslyckas.

Alliansen bör utforma en skattepolitik med enkelhet och tillväxt som mål i stället för riktade skattesänkningar som gör skattesystemet svåröverskådligt. De borgerliga partierna bör därför släppa sin käpphäst om arbetsgivaravgifterna för unga och prioritera att sänka andra skatter – exempelvis kapitalinkomstskatten som är en straffskatt på sparande, eller värnskatten på höga inkomster.