23 mars 2020

Svår avvägning i coronakrisen

Coronavirusets spridning ställer beslutsfattarna inför svåra avvägningar mellan risken för dödsfall och risken för stor skada på samhällsekonomin. Här gör jag några överslagsberäkningar av hur folkhälsan och BNP påverkas av epidemin. En slutsats är att kostnaderna riskerar att bli stora hur politikerna än agerar.

Folkhälsan

För att räkna ut hur folkhälsan påverkas gör jag några antaganden:

  • Hälften av befolkningen smittas.
  • Dödligheten bland de smittade i olika åldersgrupper hämtas från en studie från Imperial College.
  • De avlidna antas ha hälften så lång återstående livslängd som snittet i sin åldersgrupp, eftersom vi vet att de med underliggande sjukdomar har högre risk. En person i 70-årsåldern kan förvänta sig 12,6 ytterligare år i livet, men jag antar att detta är 6,3 år för de som avlider av infektionen.

Dessa antaganden kan diskuteras, och förmodligen är de väl pessimistiska. Imperial College-studien har kritiserats för att överskatta dödligheten eftersom många smittade aldrig testas, och om samhället är framgångsrikt i att skydda riskgrupper kommer färre av dem att smittas.

Givet antagandena ser den sammanlagda effekten ut så här:

Ålder
Corona-
dödlighet
Återstående levnadsår
Befolkning
Förlorade levnadsår*
Antal dödsfall**
0–9
0,002%
78
1 225 802
480
12
10–19
0,006%
68
1 177 928
1 207
35
20–29
0,03%
58
1 327 395
5 804
199
30–39
0,08%
48
1 366 489
13 200
547
40–49
0,15%
39
1 298 355
18 803
974
50–59
0,6%
29
1 297 863
56 827
3 894
60–69
2,2%
20
1 108 438
124 306
12 193
70–79
5,1%
13
989 013
159 011
25 220
80–
9,3%
6
536 306
79 802
24 938
Totalt
1,3%

10 327 589
459 441
68 012


Källa: Ferguson m.fl. (2020), SCB, egna beräkningar
* Räknas ut som antal dödsfall × återstående levnadsår / 2.
** Räknas ut som coronadödlighet × befolkning × 50 %.


1,3 procent av de smittade antas avlida, alltså 0,65 procent av hela befolkningen. Det motsvarar 68 000 individer. Dessa hade i genomsnitt haft sju år kvar i livet, så totalt förloras ungefär en halv miljon levnadsår. Siffrorna kan jämföras med beräkningen av Mats Bergman vid Södertörns högskola, som antar att 70 procent smittas.

Sveriges medellivslängd skulle i år bli 76 år i stället för 82 år. Det motsvarar en återgång till medellivslängden runt 1980, eller samma nivå som Brasilien i dag. (I denna beräkning beaktas inte att de avlidna sannolikt har lägre återstående livslängd.)

Observera att det är stor skillnad mellan tillfälligt låg medellivslängd och en permanent sänkning. Medellivslängden sammanfattar dödlighetstalen i en befolkning under ett år. Ett barn som föds i år och som under hela livet utsätts för de dödsrisker som gäller de olika åldersgrupperna 2020 skulle i snitt leva i 76 år – jämfört med 82 år om coronaepidemin aldrig hade inträffat. Jämför beräkningarna av Martin Kolk vid Institutet för framtidsstudier.

Ekonomin

Effekterna på samhällsekonomin är ännu svårare att uppskatta. Ännu finns inga aktuella prognoser för Sveriges ekonomi. Som ett räkneexempel kan vi anta att scenario där Sveriges ekonomi blir 10 procent mindre i år, 5 procent mindre 2021 och 2 procent mindre 2022, för att sedan återgå till den nivå som hade nåtts utan epidemin. Det totala BNP-bortfallet blir då 850 miljarder kronor:



Källa: Konjunkturinstitutet, egna beräkningar

Denna prognos är mer pessimistisk än exempelvis den som Goldman Sachs gjort för USA, där årets tillväxt beräknas till –4 procent. Samtidigt är det högst tänkbart att coronakrisen kommer att orsaka en permanent skada på ekonomin. Om många företag lägger ned förloras kapital i form av kundkontakter, band mellan arbetsgivare och anställda med mera.

Samhällsekonomisk analys

Vad kostar coronakrisen det svenska samhället, givet antagandena ovan? För att kunna sätta en prislapp måste vi välja en enhet. Standard är att mäta i kronor. Det betyder inte att det bara är pengar som spelar roll, utan en metod att värdesätta olika storheter.

Den ekonomiska nedgången kan ganska enkelt värderas till 850 miljarder kronor, alltså storleken på produktionsbortfallet. Egentligen borde man dra av värdet av ökad fritid när antalet arbetade timmar minskar, men i nuvarande läge har ökad fritid knappast något större värde. Utsläppen minskar också, men det är en liten post på det stora hela. Om vi antar att koldioxidutsläppen följer ekonomin minskar de med ungefär 9 miljoner ton, vilket om de prissätts till samma värde som koldioxidskatten motsvarar 10 miljarder kronor.

Nu kommer vi till den svåra biten. Hur värderar man ett liv? Det kan man inte, förstås, men man kan värdera ett statistiskt liv. Det görs till exempel när Trafikverket utvärderar trafiksäkerhetssatsningar och när Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket bedömer om nya mediciner är kostnadseffektiva. Samhällets resurser är begränsade och det finns en punkt när det är för dyrt att köpa en ny medicin eller bygga ett till mitträcke.

I dessa sammanhang brukar man prata om kvalitetsjusterade levnadsår (QALY). Idén är att ett levnadsår är mer värt om det levs i full hälsa. En rimlig värdering av ett QALY är ungefär en miljon kronor, och jag antar att det går 0,7 QALY på ett levnadsår (detta verkar vara oberoende av ålder, se tabell 3 här). Med denna värdering kostar 459 000 förlorade levnadsår samhället 320 miljarder kronor.

Slutsatser

Min grova räkneövning indikerar alltså att de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset kan vara större än folkhälsokonsekvenserna. Det är dock svårt att dra policyslutsatser av detta. De politiska åtgärderna kan påverka händelseutvecklingen på marginalen. Många svenskar kommer att smittas oavsett vad myndigheterna gör, och den ekonomiska nedgången blir nog kraftig även om samhället skulle återgå till det normala i morgon, på grund av den skada som redan skett och på grund av de åtgärder som vidtas i andra länder.

För varje politisk åtgärd måste man väga de ekonomiska och de folkhälsomässiga aspekterna, ungefär i linje med den metod jag skissat här. Det behövs input från många olika typer av experter, men i slutändan är det ett politiskt beslut, som statsvetaren Jonas Hinnfors har påpekat.

28 december 2017

Min doktorsavhandling

Den 6 oktober försvarade jag min doktorsavhandling Essays on Income Taxation and Wealth Inequality, som jag skrivit vid nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet. Avhandlingen består av fyra akademiska uppsatser som alla är publicerade separat:
  1. ”Analyzing tax reforms using the Swedish Labour Income Microsimulation Model”, Uppsala University Department of Economics Working Paper 2017:12
  2. ”The Laffer curve for high incomes”, Uppsala University Department of Economics Working Paper 2017:9
  3. ”Political preferences for redistribution in Sweden” (med Spencer Bastani), Journal of Economic Inequality, kommande
  4. ”Wealth inequality in Sweden: What can we learn from capitalized income data?” (med Daniel Waldenström), Review of Income and Wealth, kommande
Jag har också skrivit en introduktion, på både svenska och engelska, som knyter ihop de olika kapitlen och ger en kort sammanfattning av modern skatteteori.

19 juli 2017

Följ mitt arbete på Timbro

I maj tillträdde jag som chefsekonom på tankesmedjan Timbro. Här kan du följa mitt arbete på Timbro. Jag kommer fortsätta att lägga upp debattartiklar här på bloggen, men artiklar jag skriver till timbro.se eller Timbros nättidning Smedjan kommer jag inte att korsposta.

09 mars 2017

"Sverige beskattar arbetsamhet högst i världen"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 28 februari 2017.

För varje hundralapp en höginkomsttagare tjänar betalar man i dag 60 kronor i inkomstskatt. Det är högst i världen. Men fler skatter påverkar hur mycket man vill jobba. Arbetsgivaravgifter gör att företagen inte kan betala lika höga löner. Dessutom betalar man moms på det man köper, och bensinskatt och andra punktskatter.

Räknar vi in alla de här skatterna får vi fram den effektiva marginalskatten. Här sticker Sverige ut med högre nivåer än alla andra EU-länder.

I undersökningen ”Världens högsta marginalskatt” jämför vi 31 länder och Sverige kommer ut som sämst. Den genomsnittliga effektiva marginalskatten är 58 procent – Sverige har 75 procent. Det är betydligt högre än många jämförbara länder. En läkare som tjänar 55 000 kronor i Sverige före skatt och tar på sig ett jourpass som kostar arbetsgivaren 1 000 kronor får bara behålla 250 kronor efter att alla skatter är betalda. I Danmark får en höginkomsttagare behålla 340 kronor. I Norge får en höginkomsttagare behålla nästan 50 procent mer av en löneökning än i Sverige. I Tyskland, Storbritannien och Nederländerna får höginkomsttagare behålla så mycket som 60–70 procent mer än här.

Marginalskatterna har också stigit i Sverige. Sedan skattereformen 1990 har den högsta inkomst­skatte­satsen ökat med 10 procentenheter. Förra året höjde regeringen skatterna igen och nu flaggar kommunerna för att kommunalskatterna kommer att öka. Det behövs ett skattesänkarinitativ i riksdagen. Tyvärr är det parti som har den mest långtgående politiken i dag inte tillräckligt radikalt. Om Liberalerna, som vill avskaffa värnskatten och jobbskatteavdragets utfasning, skulle få igenom sin politik skulle det bara förflytta Sverige på marginalen, från en förstaplats till en femteplats i vår rankning.

Kalla vindar blåser för dem som vill arbeta sig till en bättre framtid i Sverige. Effekten är också att människor blir mindre sugna att göra just det. De jobbar hellre svart, tar semester och skatteplanerar. Det blir mer lönsamt med olika former av sidojobb som till exempel att hyra ut sin bostad på Airbnb.

Regeringen motiverar nu människor att söka sig ut till fritidshusen och bort till andra länder. Men det finns ett sätt att komma ur fällan. Avskaffar Magdalena Andersson den statliga inkomstskatten och jobbskatteavdragets utfasning skulle Sverige uppnå en mer normal skattenivå. Den effektiva marginalskatten skulle då bli lika hög som snittet i vår undersökning. Det skulle inte bara vara moraliskt rätt för alla de människor som jobbar extra, det skulle också minska svartarbetet och viljan att bli dansk. Forskningen tyder dessutom på att reformen skulle vara självfinansierande.

"Inkomstojämlikheten i världen minskar"

Replik till Oxfam publicerad på dn.se den 20 januari 2017.

Världen är en ojämlik plats, och har så varit sedan den industriella revolutionen. Att ett fåtal personer kan äga lika mycket som världens fattigare halva hälften beror på att miljarder människor i världen inte har några tillgångar alls. Lyckligtvis minskar fattigdomen. Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen i världen fallit med tre fjärdedelar sedan 1980-talet. Samtidigt minskar analfabetism, hunger, barnarbete och spädbarnsdödlighet.

Oxfam hävdar att klyftorna mellan de som äger mycket och lite ökar, men den statistik de hänvisar till ”lutar sig på heroiska hypoteser och approximationer, av vilka inte alla är övertygande”, som ekonomen Thomas Piketty konstaterade i sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Det finns helt enkelt ingen tillförlitlig statistik över hur ojämlikheten i förmögenhet i världen har förändrats över tid.

Studier visar dock att ojämlikheten i inkomst minskar sedan några årtionden tillbaka. Detta beror på att länder som Kina och Indien har öppnat sig mot omvärlden och uppmuntrat privat företagsamhet. De växer nu snabbt och sluter sakta men säkert avståndet till den rika världen.

Den fattigdom som återstår i världen beror på dålig politik, korruption och fallerande institutioner. Det är inte praktiskt eller politiskt möjligt – eller ens önskvärt – med storskalig global omfördelning. Även om alla världens inkomster hade kunnat fördelas helt jämlikt skulle det ändå inte räcka för vad vi skulle betrakta som tillfredsställande levnadsstandard. Att hjälpa människor ur fattigdom handlar inte om fördelning, utan om att skapa tillväxt.

Det finns en stor forskningslitteratur som visar hur fattiga länder kan bli rika: öppenhet mot handel och investeringar, demokrati och stabila institutioner, rättssäkerhet och äganderätt, väl fungerande utbildningssystem. Den verkar Oxfam inte bry sig om. I stället fokuserar organisationen på symbolfrågor som inte kommer att göra mycket för minskad fattigdom. Ett exempel är skatterna på bolagsvinster och kapital. Kapitalinkomster utgör en mindre del av BNP och skatter på kapital kan aldrig svara för någon betydande del av skatteintäkterna. Däremot riskerar ökad beskattning av bolag att leda till lägre investeringar och därmed färre välbetalda jobb i u-länderna.

Oxfam verkar vara mer intresserade av att bekämpa rikedom än fattigdom, och mer intresserade av att få publicitet än att driva på för förändring som skulle göra verklig skillnad för världens fattiga. Det är beklagligt.

10 februari 2017

Ny rapport: "Världens högsta marginalskatt"

I Timbros nya briefing paper Världens högsta marginalskatt – en jämförelse av marginalskatterna i 31 länder sammanställer Alexander Fritz Englund och jag effektiva marginalskatter på höga inkomster i några i-länder. Effektiv marginalskatt betyder att man räknar in den totala skattebördan: inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter.

Dagens industri skrev om rapporten. En engelsk version släpptes av tankesmedjan Epicenter. Så här ser rankingen ut:

04 december 2016

"Så kan skatten sänkas utan minskade intäkter"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 29 november:

Sverige är det land som beskattar höga inkomster hårdast. Trots att regeringen vill att Sverige ska vara ett land som konkurrerar med hög utbildning är Sverige i praktiken det land där det lönar sig minst att utbilda sig och arbeta extra. Ska regeringen göra verklighet av ambitionen om en kunskapsnation behöver marginalskatterna sänkas.

I det nya numret av den ansedda tidskriften Ekonomisk debatt visar jag att Sverige har så höga skatter att staten skulle få mer skatteintäkter av att sänka dem. Logiken är enkel. Om skattesatsen är noll procent blir det inga skatteintäkter. Det gäller också om skattesatsen är hundra procent, eftersom ingen då kommer vilja jobba. Förhållandet kallas för Lafferkurvan. Mellan de här extrempunkterna (maximal eller minimal skatt) finns det alltid en punkt där skatten är så hög att en skattehöjning till leder till mindre intäkter.

Genom att bygga vidare på den fransk-ameri­kanske ekonomen Emmanuel Saez arbete visar jag i min forskning hur man kan rita en Lafferkurva för skatt på höga inkomster. Min studie indikerar att Sverige i dag ligger bortom punkten där intäkterna från en skattehöjning är som störst – det vill säga: Sverige befinner sig på fel sida av Lafferkurvan. En skattesänkning på höga inkomster skulle alltså vara mer än självfinansierande och därmed leda till ökade skatteintäkter. Jag uppskattar att sänkt statlig inkomst­skatt med en procentenhet skulle ha en självfinansieringsgrad på 178 procent.

Två faktorer förklarar detta. Den första är att Sveriges höginkomsttagare har relativt låga löner. Den miljon löntagare som betalar statlig inkomstskatt tjänar i snitt 53 000 kronor per månad. Att beskatta dem hårt ger förhållandevis lite skatteintäkter.

Den andra faktorn – och den är viktigast – är att marginal­skatterna är så höga. Man brukar säga att den högsta marginalskatten i Sverige är 60 procent. Den genomsnittliga kommunalskatten är 32 procent, den statliga inkomstskatten med värnskatt 25 procent ovanpå det och jobbskatteavdragets avtrappning höjer marginalskatten med 3 procentenheter till. Men räknar man också in arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter får man den egentliga marginalskatten, det som nationalekonomer kallar för effektiv marginalskatt. Den är i dag 77 procent för höginkomst­tagare. Löntagaren får alltså behålla mindre än en fjärdedel av en löneförhöjning.

I min studie beräknar jag att Lafferkurvans högsta punkt i Sverige inträffar vid en effektiv marginalskatt på 61 procent. Efter den punkten förlorar staten pengar på de höga skatterna. Hur kan vi komma dit? En lösning är att avskaffa hela den statliga inkomstskatten och låta jobbskatteavdraget ligga konstant, i stället för att som i dag trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster.

En sådan skattestruktur skulle bli mer platt och öka drivkrafterna att arbeta. Skatteintäkterna beräknas öka med cirka 10 miljarder kronor tack vare den sänkta skatten, eftersom människor skulle arbeta mer och skatteplanera mindre.

Lafferkurvans topp är bara optimal om målet är att skatteintäkterna ska vara så stora som möjligt. Att maximera skatteintäkterna är att säga att yrkesgrupper där många betalar statlig inkomstskatt – som barnmorskor, tandläkare och ingenjörer – egentligen inte förtjänar sina höga inkomster. Att betrakta en effektiv marginalskatt på 61 procent som en optimal skattenivå är alltså en moraliskt tveksam slutsats. Snarare bör den ses som den absolut högsta skattenivå som går att motivera, oavsett vilken syn man har på fördelningspolitik.

Sänkt marginalskatt skulle leda till högre skatte­intäkter, fler arbetade timmar och en bättre utbildningspremie. Det är hög tid att vända den trend med stigande marginalskatter som vi har sett sedan skatte­reformen 1991.

14 november 2016

Nytt working paper: "Political preferences for redistribution in Sweden"

Spencer Bastanis och min studie "Political preferences for redistribution in Sweden", om avvägningen mellan omfördelning och ekonomisk effektivitet i det svenska skattesystemet, finns nu tillgänglig som ett working paper i väntan på att den förhoppningsvis kommer att publiceras i en vetenskaplig tidskrift.

Vårt papper tar sitt avstamp i litteraturen om optimal beskattning, som handlar om att räkna ut den optimala skatteskalan genom att väga viljan att omfördela från rika till fattiga mot kostnaden i form av snedvridningar (eftersom höga skatter gör att det lönar sig mindre att arbeta). För att göra denna avvägning behöver man anta en social välfärdsfunktion, som anger vilken vikt staten lägger på olika inkomstgrupper.

Vi bidrar till en växande forskningslitteratur om inverterad optimal beskattning, som innebär att man räknar fram den sociala välfärdsfunktion som skulle innebära att dagens skattesystem är optimalt. Därmed kan vi beräkna den sociala vikten på medelklassen, de rikaste, socialbidragstagare och så vidare och se hur dessa utvecklats under perioden 1971–2012.

"Den svenska Lafferkurvan för höga inkomster"

Jag skriver under rubriken "Den svenska Lafferkurvan för höga inkomster" i det senaste numret av tidskriften Ekonomisk debatt. Sammanfattningen lyder:

Inkomstskatter påverkar människors beteende och har därmed samhällsekonomiska kostnader. Beteendeförändringar påverkar även skatteintäkterna. Nya teoretiska insikter och en växande empirisk litteratur gör det möjligt att räkna på de statsfinansiella konsekvenserna av inkomstskatteförändringar på ett relativt enkelt sätt. Mina beräkningar indikerar att Sverige har så höga skatter på höga inkomster att inte bara värnskatten utan hela den statliga inkomstskatten skulle kunna avskaffas utan negativ påverkan på statsfinanserna.

02 oktober 2016

Krönika: Katederundervisning kan rädda skolan

Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Västerbottens-Kuriren, Bohusläningen, Hela Hälsingland-tidningarna, Hallandsposten, Blekinge Läns Tidning, Sundsvalls Tidning, Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Norran, Katrineholms-Kuriren, Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland under augusti och september.

Den svenska skolan befinner sig i ett kristillstånd. Det finns många teorier om varför det är så, men mycket tyder på att nya, progressiva undervisningsmetoder har bidragit. Dessa kännetecknas av ett elevcentrerat lärande med mycket eget arbete och grupparbete. Traditionell katederundervisning där läraren styr lektionen anses vara mossig.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren beskriver i tidskriften Axess hur sådana progressiva idéer blev mer populära i Sverige från 1980-talet och framåt (nr 8–2015). Kanske har det att göra med ett allt mer välmående samhälle. När krig och fattigdom försvann ur folkminnet minskade betoningen på traditionell kunskap i skolan, till förmån för elevinflytande, sociala färdigheter och att eleverna ska ha roligt.

Den nya synen på skolan strider inte bara mot sunt förnuft, utan saknar också stöd i modern hjärnforskning, menar Heller Sahlgren. Inlärning är ofta inte roligt, utan kräver repetition och hårt arbete. Den elevcentrerade undervisningsfilosofin innebär att en elev som inte kan någonting ska lära sig genom arbete på egen hand eller genom att diskutera med andra elever, som inte heller kan någonting. Den sedan lång tid tillbaka beprövade lärarcentrerade undervisningsmetoden går i stället ut på att läraren, som förhoppningsvis faktiskt kan sitt ämne, förmedlar sina kunskaper till eleverna.

Bland pedagoger, som varit drivande i skiftet bort från katederundervisning, kan nu en början till omsvängning skönjas. ”Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola”, skriver pedagogikprofessorn Jonas Linderoth i en självkritisk debattartikel i Dagens Nyheter (24/8).

Även om allt fler skolforskare betonar de progressiva undervisningsmetodernas roll finns det inte mycket forskning som undersöker effekten av sådana metoder på skolresultaten. Pedagogerna på universiteten verkar hellre diskutera normkritik, könsroller och maktrelationer i skolan än ta reda på vilka undervisningsmetoder som faktiskt fungerar.

”Att trendiga pedagogiska metoder fått leva vidare trots att Sverige spenderar omfattande resurser på pedagogisk forskning kan möjligtvis förklaras av att den pedagogiska forskningen inte har varit intresserad av att mäta effekten av sina rön”, konstaterar Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening, i Axess (nr 5–2016).

En av de få välgjorda studier om den progressiva pedagogikens effekter som finns är gjord av nationalekonomer och undersöker en reform i kanadensiska Quebec. I början av 2000-talet förändrades undervisningen i provinsen radikalt i riktning mot progressiva, elevcentrerade undervisningsmetoder. Under åren därefter försämrades resultaten kraftigt jämfört med övriga kanadensiska provinser.

En återgång till en mer traditionell syn på kunskap och undervisning kan vara en nödvändig åtgärd för att vända resultatutvecklingen i den svenska skolan. Skolan är för viktig för att vara föremål för trendiga pedagogiska experiment.

15 september 2016

Ny forskning om ojämlikheten i förmögenhet

Daniel Waldenström och jag har precis släppt ett working paper om förmögenhetsojämlikheten i Sverige 2007–2012 (”Wealth inequality in Sweden: What can we learn from capitalized income data?”).

Vår metod är osäker men beräkningarna tyder på att ojämlikheten ökade under perioden. Det verkar som att utvecklingen på bostadsmarknaden har bidragit. Läs mer på Ekonomistas och i Dagens Nyheter.

29 augusti 2016

Ny rapport: Den kostsamma värnskatten

Den 18 augusti släpptes min Timbrorapport "Den kostsamma värnskatten". Jag skrev om den i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Sammanfattning av rapporten:
  • Värnskatten är de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten och betalas på månadsinkomster över 53 000 kronor.
  • Med rimliga antaganden om hur skattebetalarna skulle förändra sitt beteende om värnskatten avskaffades, genom exempelvis ökad arbetstid, skulle skatteintäkterna öka med 3 miljarder kronor. Därmed skulle självfinansieringsgraden vara 193 procent.
  • Ett antal tidigare studier har dragit slutsatsen att värnskattens avskaffande nästan säkert skulle vara självfinansierande. En genomgång visar att flera studier ändå har gjort antaganden som leder till för låg självfinansieringsgrad.

"Avskaffa värnskatt­en – då ökar skatteintäkterna"

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 18 augusti.

Värnskatten är en extraskatt på inkomster över 53 000 kronor i månaden. Den drabbar yrken med lång utbildning och stort ansvar – åklagare, piloter, professorer och specialistläkare. I en Timbrorapport som släpps i dag uppskattar jag att avskaffad värnskatt skulle öka skatteintäkterna med 3 miljarder ­kronor per år. Det motsvarar lönekostnaden för 7 000 ­nyutexaminerade poliser.

I dag betalar höginkomst­tagare mer än 60 procent i skatt på en löneökning. När skatten är så hög lockar semester och skatte­planering mer än att göra sitt bästa på jobbet. Det minskar skatteintäkterna. Ett flertal forskare­ som räknat på saken tidi­gare har också dragit slut­satsen att värnskatten inte bidrar till högre skatteintäkter eller till och med leder till minskade skatteintäkter. Om värnskatten avskaffades skulle skatteintäkterna alltså öka.

Värnskatten motiveras med fördelnings­politiska argument. Det är otvivelaktigt att värn­skatten bidrar till en mer jämn inkomstfördelning genom att pressa ned höginkomsttagares inkomster. Men att spendera pengar bara för att kunna sänka höginkomsttagares levnads­standard är inte bra fördelningspolitik. Det är bara oansvarig ekonomisk politik. Alla, oavsett hur man ser på rättvisa och ojämlikhet, borde hålla med om att det inte finns någon poäng att ha så höga skatter att en skattesänkning skulle vara helt själv­finansierande.

Trots att Sverige har exceptionellt höga marginalskatter har den rödgröna regeringen tagit flera steg i fel riktning. I höstens budgetproposition kommer reger­ingen att föreslå att fler ska betala värnskatt genom att brytpunkten inte höjs som brukligt. Sedan i år trappas dessutom jobbskatteavdraget av för månads­inkomster över 50 000 kronor, vilket höjer marginalskatten ytterligare.

Tanken med den stora skatte­reformen som genomfördes för 25 år sedan var att alla skulle få behålla hälften av en löneökning – marginalskatten skulle inte vara högre än 50 procent. På grund av värnskatten (som infördes 1995), stigande kommunalskatter och avtrappningen av jobbskatteavdraget har den högsta­ marginalskatten nu nått 60 procent. Det är hög tid för en ny skattereform som åtgärdar de skadligt höga marginalskatterna.

Av riksdagspartierna är det i dag endast Liberalerna som ­driver avskaffad värnskatt. Moderater­nas skattepolitik präglas fort­farande av Anders Borgs nervositet över att ta striden för att sänka skatten på höginkomst­tagare. Under Alliansens tid vid makten ansågs det fult att prata om dynamiska effekter, trots att omfattande svensk och internationell forskning har dokumenterat att människor anpassar sitt beteende efter skatterna.

Avskaffad värnskatt bör vara ett första steg i en större skattereform som innefattar ett ­avskaffande av hela den statliga inkomst­skatten. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som släpptes tidigare i år, beräknade jag att en sådan skatte­sänkning skulle vara själv­finansierande till 130 procent.

Sverige har världens högsta marginal­skatter. Ett avskaffande av värnskatten skulle göra ­Sverige något mindre extremt, höja utbildningspremien och sannolikt leda till ökade skatte­intäkter samtidigt som utrymme skapas att värna statens kärnuppgifter. Det borde vara en självklar reform.

Krönika: Säg nej till matnationalismen

Publicerad i Dalarnas Tidningar, Kristianstadsbladet, Norran, Eskilstuna-Kuriren och Hallandsposten under juni.

I dagarna är det 15 år sedan de stora kravallerna under toppmötet i Göteborg 2001, då vänsterungdomar protesterade mot globaliseringen och samtidigt passade på att slå sönder delar av Göteborg.

De unga aktivisterna menade att handel och gränsöverskridande investeringar innebär exploatering av de fattiga länderna. I dag är det få som fortfarande hävdar det, när den stora fattigdomsminskningen i Kina och andra länder blivit uppenbar.

Både sunt förnuft och historisk erfarenhet säger att länder tjänar på att handla med andra. Export av trävaror, stål, bilar och mycket annat bidrog till att Sverige hade näst högst tillväxt i världen 1870–1970 (efter Japan).

För 50 år sedan var Brasilien 60 procent rikare än Sydkorea. Länderna hade helt olika teorier om hur ett land blir rikt. Brasilien slöt sig och satsade på produktion för hemmamarknaden. De inhemska företagen skulle inte klara sig i den internationella konkurrensen, var teorin. Sydkorea satsade däremot på exportdriven tillväxt. I dag är Sydkorea mer än tre gånger rikare än Brasilien.

David Friedman, son till ekonomen Milton Friedman, har liknat handel vid en maskin som magiskt kan förvandla en vara till något helt annat. Översatt till svenska förhållanden låter hans liknelse så här: Det finns två sätt att tillverka bilar i Sverige. De kan sättas ihop i Volvofabriken i Torslanda, eller de kan huggas ned i den norrländska skogarna. Hur kan bilar växa på träd? Det går till så att träd sågas ned och timret skickas med fartyg till Asien. Efter några månader återvänder fartygen med bilar i lasten.

Liknelsen visar varför handel aldrig är ett hot. Vem skulle säga nej till en maskin som kan förvandla timmer till bilar och vice versa?

Det är oroande att det på senare tid har dykt upp en ny typ av handelskritik som fokuserar på svensk mat. I många länder låter det likadant. Konsumenter uppmanas att ”Buy British” med motiveringen att brittiska regler på jordbruksområdet är bland de striktaste i världen. Det verkar alltid gå att hitta skäl till att köpa mat från just det egna landet.

Låg användning av antibiotika förs fram av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som ett argument för att köpa svenskt kött. Men i Norge är antibiotikaanvändningen ännu lägre.

Kravet på att kor ska få beta utomhus en del av året är ett annat argument för att undvika importerat kött. Beteskravet är dock inte lika strikt i norra Sverige. Skånska kor har rätt att vara utomhus dubbelt så länge som norrländska kor. Uppmaningar till bojkott av norrländskt kött verkar trots detta vara ovanliga.

Alla tjänar på att leva i en sammankopplad värld där vi handlar med varandra. EU:s inre marknad och dagens relativt låga tullar är historiskt viktiga landvinningar. Det vore olyckligt om de undergrävdes av den nya matnationalismen.

23 juni 2016

Skatteflykt är fel fokus i utvecklingsdebatten



För några veckor sedan var jag inbjuden till riksdagen för att tala om skatteflykt i u-länder på en utfrågning med skatteutskottet och utrikesutskottet. Mitt föredrag går att se på SVT Play (jag talar från 56 minuter).

Jag menade att frågan om skatteflykt till stora delar är ett sidospår, av några skäl:
  • Bolagsskatten kan aldrig svara för en betydande del av skatteintäkterna i ett modernt skattesystem.
  • Bolagsskatten är generellt en dålig skatt eftersom den gör det mindre lönsamt att investera.
  • Det är långt ifrån säkert att ökade skatteintäkter i u-länderna skulle spenderas väl, på grund av populism och korruption.
Min presentation:

Mitt tal, nedtecknat av riksdagens stenografer:

Jag tänker framför allt prata om bolagsskatten. Men mycket av det jag kommer att säga går även att applicera på kapitalinkomstskatter, då kanske ur ett mer allmänt och lite kritiskt perspektiv.

När det gäller skatt i utvecklingsländer kan jag säga lite allmänt att de har en outvecklad skattebyråkrati, vilket har nämnts tidigare. Man måste alltså förlita sig på mer snedvridande skatter, till exempel kapitalskatter, bolagsskatter, tullar och så vidare. Men i i-länder finns det stark kapacitet för att ta in moms, inkomstskatter och sådant. De är mycket bredare och bättre skatter, vilket alla ekonomer nog skulle hålla med. Ett klassiskt exempel är när man inte har någon skattekapacitet över huvud taget och måste ta till inflation för att få skatteintäkter. Inflation är ju som en skatt på pengar och är en extremt snedvridande skatt.

På bilden som jag visar kan vi se Indien, som jag tog som ett exempel. Vi ser deras centrala budget i unionen. Delstaterna har också skatter. På bilden kan vi se att bolagsskatten är den enskilt största skatten. Sedan är det en hel del tullar. Hela tårtan som vi ser är Indiens bnp. De totala skatteintäkterna är alltså ungefär 10 procent av bnp. Då kan vi se att det egentligen är en väldigt liten del som är inkomstskatt. Det finns också excise duties, alltså punktskatter, som är på 1–2 procent. Sedan finns det skatter på tjänster. Det är alltså en helt annan uppsättning skatter än om vi tittar på till exempel Sverige.

På den nya bilden kan vi se att de tre stora skatterna som vi har är moms, arbetsgivaravgift och kommunalskatt. De är breda, platta, konsumtions- och arbetsskatter som är helt proportionella. Kapitalskatterna och de mer progressiva skatterna svarar för en liten del av skatteintäkterna.

Redan här kan vi dra slutsatsen att om skatteintäkterna som andel av bnp ska kunna höjas går det inte att förlita sig på den här typen av kapitalskatter. Då måste man bygga upp kapaciteten för att ta in framför allt inkomstskatt på vanliga arbetsinkomster. Kapitalinkomster är oftast högst en tredjedel av bnp. Och det är före avdrag för avskrivningar, som företag får göra. Arbete utgör alltså två tredjedelar av bnp. Det är där man måste ta in de stora pengarna.

Jag tror att det här har nämnts tidigare; multinationella företag betalar ungefär 200 miljarder dollar i bolagsskatt till utvecklingsländerna. Det motsvarar ungefär 3 procent av deras skatteintäkter. Det skulle enligt beräkningar kunna öka med ungefär 100 miljarder dollar om man kom till rätta med all skatteplanering och skattesmitning som multinationella företag står för.

Frågan är då om det är mycket pengar. Det är 0,4 procent av bnp. Man kommer inte särskilt långt om man vill gå från Indiens skattetryck till Sveriges skattetryck. Det är inte särskilt mycket i det perspektivet. Det här är också statiskt räknat. Skatteutskottets ledamöter känner till att man även måste ta in så kallade dynamiska effekter. Det här innebär egentligen en höjning av den effektiva bolagsskatten, om man skulle komma till rätta med all skattesmitning. Det skulle då innebära att det blir mindre lönsamt att investera i u-länder, och själva skattebasen skulle minska. Den faktiska skatteintäkten skulle alltså bli mindre än de 100 miljarderna. Det är lite osäkert hur mycket mindre den skulle bli. Men den skulle bli mindre.

Är bolagsskatten en bra skatt över huvud taget? Bolagsskatter och kapitalinkomstskatter som är de huvudsakliga kapitalskatterna i Sverige minskar ju viljan att spara och investera. Då frågar vi: Vill man ha sådana skatter?

Det finns en debatt inom nationalekonomin som kanske inte förs särskilt ofta här i riksdagen, nämligen om man ska beskatta kapital över huvud taget. Det finns en grupp nationalekonomer, däribland professor Greg Mankiw vid Harvard, som anser att man ska avskaffa bolagsskatten, kapitalinkomstskatten och alla sådana skatter och bara ha skatt på arbete och konsumtion. De anser att bolagsskatten är en så pass snedvridande skatt på grund av att det blir mindre lönsamt att investera, vilket resulterar i lägre kapitalstock och lägre löner, att den här bolagsskatten i slutändan drabbar arbetarna och att det därför är bättre att beskatta arbetarna direkt i stället för att ha en skatt som straffar investeringarna. Det är någonting som kan vara viktigt att ha med sig när man funderar kring de här skatterna.

En annan fråga är att om man skulle få in dessa 100 miljarder dollar till u-länderna, skulle pengarna då spenderas väl? Det är förstås väldigt heterogent, men jag tror inte att någon betvivlar att det finns mycket korruption i dessa länder. Bland andra Jakob Svensson på Stockholms universitet undersökte Uganda på 90-talet och kom fram till att det bara var 13 procent av pengarna som centralregeringen skickade iväg till lokala skolor som faktiskt nådde fram. Nu tror jag att det där blivit bättre sedan, men det illustrerar ändå att man har ganska stora problem med att använda pengarna effektivt och särskilt att nå de mest utsatta grupperna.

De som i stället får del av de här pengarna är ofta politiskt inflytelserika grupper, till exempel medelklassen i städerna och så vidare. Det är väldigt vanligt att man har olika typer av subventioner, vilket är fallet till exempel i Indien. El är ofta underprissatt i u-länderna, så de som har el har en subvention där. Det gäller även olika typer av fossila bränslen och så vidare. Det är alltså en ganska liten del av pengarna som går till välfärdstjänster.

Man kan titta på vad Sida gör när de ska spendera sina pengar. Då ser man att det är bara 2 procent av Sveriges bistånd som är direkt budgetstöd till de här u-länderna. Om det nu var så att de här pengarna spenderades så fantastiskt bra av dessa länder kunde man kanske tänka sig att en större del av biståndet skulle kanaliseras direkt via dem.

Det som ska nämnas är naturligtvis att om dessa pengar spenderas väl är det en väldigt hög potentiell marginalnytta av offentliga utgifter i u-länderna. Om man verkligen kan få ut de här pengarna i hälsa, utbildning och så vidare kan det göra väldigt stor nytta. Men det bygger på att pengarna faktiskt kommer fram.

Några slutsatser: Skatter på kapital kan aldrig vara basen för en stats finanser, för skatten från bolagsskatt är en ganska liten del av bnp. Jag håller dock helt med om det som Charlotte Svensson nämnde tidigare, att det är viktigt att stödja de här länderna i att bygga upp kapaciteten med skatteförfarande och så vidare. Det handlar dock, skulle nog de flesta nationalekonomer säga, framför allt om att kunna ta in inkomstskatt, moms och sådana breda och bra skatter, till skillnad från till exempel kapitalskatten.

Man måste också ha en bättre rättssäkerhet i de här länderna så att bolag känner att de kan lita på institutionerna och myndigheter och inte känner sig lurade. Ett alternativ där kan vara sådana här internationella tvistlösningsmekanismer, ISDS, vilket ju diskuteras bland annat i samband med frihandelsavtalet med USA. Bolagen vet då att även om de inte litar på de lokala institutionerna så finns det en internationell infrastruktur dit man kan gå och faktiskt stämma staten om den skulle hitta på nya skatter i efterhand och sådana saker som gör att företag drar sig för att investera i länderna.

Frågan är alltså om det är så viktigt att lägga så mycket politisk kraft just på bolagsskatten, när vi vet att det är en ganska dålig skatt överlag.

Som en slutpunkt kan jag också nämna att det inte är säkert att det politiska systemet i de här länderna fungerar särskilt väl. Vi vet att u-länder är särskilt utsatta för kortsiktighet, populism och sådana saker. Då finns det, särskilt sett från bolagens sida, ännu större politiska risker som innebär att skatterna kanske kommer att höjas väldigt kraftigt, att det införs arbiträra skatter eller som i Venezuela, att man stormar in med pistoler på något företags kontor och så vidare. Det kan alltså finnas anledning att vara skeptisk även på det området.

Det var mina inspel.
(Applåder)

16 juni 2016

Ny rapport: Platt skatt för högre intäkter

I veckan släppte Timbro min rapport Platt skatt för högre intäkter.

Jesper Ahlgren och jag presenterade rapporten på DN Debatt. Vi slutreplikerade också Vänsterpartiet och PRO.

Sammanfattning av rapporten:

  • Modern forskning visar att skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om arbetstid, skattefusk eller avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna.
  • Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter visas av Lafferkurvan. Beräkningar i denna rapport visar att en sänkning av skatten på höga inkomster sannolikt skulle leda till högre skatteintäkter – Sverige har passerat Lafferkurvans topp.
  • Flera tidigare studier har visat att värnskatten med stor sannolikhet skulle kunna avskaffas utan intäktsbortfall för staten. Denna rapport visar att detsamma även gäller hela den statliga inkomstskatten.
  • Ett införande av platt skatt på höga arbetsinkomster i Sverige – genom i huvudsak avskaffad statlig inkomstskatt – skulle öka statens intäkter med 10 miljarder och därmed vara självfinansierande med 130 procent, med rimliga antaganden om hur skattebetalarna reagerar på skatteförändringar.
  • En miljon löntagare betalar statlig inkomstskatt. Exempel på yrkesgrupper som i regel ligger över brytpunkten för statlig skatt är rektorer, tandläkare och präster. Av dem som går i pension nu har en majoritet någon gång betalat statlig inkomstskatt.


Rapporten diskuterades på ett seminarium den 15 juni. Min presentation från seminariet:


Inspelning av seminariet:


Timbros animerade film om rapportens resultat:


Jag sammanfattar rapporten på en minut:

"Avskaffad statlig inkomstskatt skulle öka skatteintäkterna"

Debattartikel med Jesper Ahlgren publicerad i Dagens Nyheter den 14 juni.

För 25 år sedan genomdrev Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform” och reformerade ett skattesystem som beskrevs som perverst. En central del var att sänka den högsta marginalskatten. Men med tiden har marginalskatterna krupit uppåt igen på grund av värnskatt och höjda kommunalskatter och att jobbskatteavdraget nu trappas av. Den högsta marginalskatten är i dag 60 procent – världens högsta. Lägger man till arbetsgivaravgift, moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 procent. I dag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden får betala mer än tre fjärdedelar av en löneökning i skatt.

De kommande åren kommer kostnadstrycket i kommunerna att öka kraftigt på grund av åldrande befolkning, bristande integration och stora barngrupper. Samtidigt är det svenska skattesystemet konstruerat så att de personer som betalar mest i kommunalskatt – de med högre inkomster – har svagast drivkrafter att arbeta mer.

I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som vi släpper i dag, menar vi att den statliga inkomstskatten bör avskaffas. Marginalskatterna för inkomster över 37 000 kronor i månaden skulle därmed sänkas med mellan 20 och 28 procentenheter och Sverige skulle få platt skatt på arbetsinkomster, om vi bortser från effekterna av jobbskatteavdraget. Det finns fyra starka skäl för sänkningen:

1. Högre skatteintäkter. Forskningen visar att höga skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om mindre arbetstid, mer skattefusk och avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna. Vi bedömer att avskaffad statlig skatt därför kommer att leda till ökade intäkter för statskassan i storleksordningen 10 miljarder.

2. Högre studiepremie. Sänkta marginalskatter ökar avkastningen på utbildning. I ett läge där kunskapsnivån i världen blir allt högre skadar det tillväxten att Sverige är det land där utbildning lönar sig minst.

3. Fler enkla jobb. Sänkta marginalskatter innebär lägre skattekilar vid köp av enklare tjänster, en nyckel för att kunna skapa jobb för nyanlända med låg utbildning. Rutavdraget är en åtgärd för att komma runt de höga skattekilar som världens högsta marginalskatter skapar. Lägre marginalskatter skulle underlätta för fler enkla jobb.

4. Ett rättvisare skattesystem. Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Anställda med samma lön har inte den möjligheten.

Med rimliga antaganden om hur mycket mer människor kommer att arbeta och på andra sätt ändra sitt beteende kommer självfinansieringsgraden av en avskaffad statlig skatt att vara 130 procent. Större intäkter från kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och moms kompenserar för skattebortfallet och ger sannolikt ett nettoplus till statskassan. I kalkylen har vi inte räknat in långsiktigt positiva effekter på utbildnings- och yrkesval.

Metoden vi använder bygger på att man utvärderar hur tidigare skattereformer har påverkat skattebetalarnas taxerade inkomst. Beräkningssättet har tidigare använts i en statlig expertrapport av Peter Birch Sørensen (2010) för att visa att avskaffad värnskatt i Sverige med stor sannolikhet leder till högre skatteintäkter. Vår analys är den första gången metoden används för att beräkna effekten av att avskaffa hela den statliga inkomstskatten.

En sänkning skulle åtminstone delvis behöva finansieras, men även århundradets skattereform finansierades med dynamiska effekter och utvärderingar visar att de positiva effekterna var större än vad regeringen räknade med.

Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter brukar illustreras med den så kallade Lafferkurvan. Lafferkurvan visar att vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar minskar skatteintäkterna. Det beror på att ju högre en skatt är, desto svagare är drivkrafterna att arbeta och betala skatt. Vår rapport visar att Sverige med största sannolikhet har passerat Lafferkurvans topp när det gäller höga arbetsinkomster (men inte när det gäller låga).

Ett motiv till de höga marginalskatterna på höga inkomster är att den statliga inkomstskatten skulle vara viktig för att öka den ekonomiska jämlikheten. Den statliga skatten har dock relativt liten betydelse för skattesystemets utjämnande roll. En genomsnittlig höginkomsttagares skatt skulle bara falla från 63 till 59 procent om den statliga inkomstskatten avskaffades. Välfärdsstatens finansiering vilar i stället huvudsakligen på de platta skatterna arbetsgivaravgift, kommunalskatt och moms. De löntagare som ligger över brytpunkten för statlig inkomstskatt betalar totalt nästan 500 miljarder i arbetsgivaravgift, kommunalskatt och konsumtionsskatter. Höga marginaleffekter på grund av den statliga inkomstskatten minskar intäkterna från dessa skatter.

Svenska marginalskatter tas också ut på jämförelsevis låga inkomster. Brytpunkten för statlig skatt är 37 000 kronor i månaden. Snittlönen för de som betalar statlig inkomstskatt är 54 000 kronor. Som en jämförelse börjar den högsta marginalskatten i USA gälla för månadslöner över 300 000 kronor.

Ett givet år betalar en miljon löntagare i Sverige statlig inkomstskatt. Betydligt fler än så skulle gynnas av ett avskaffande. Av personer i 40-årsåldern lever ungefär var tredje i ett hushåll där någon betalar statlig inkomstskatt och var fjärde betalar själv statlig skatt ett visst år. Vid pension har en majoritet av svenskarna någon gång under arbetslivet betalat statlig inkomstskatt, visar vår analys.

Sänkta marginalskatter skulle öka människors drivkrafter att arbeta, utbilda sig och anstränga sig på jobbet. Detta är särskilt viktigt för de som vill kunna finansiera en välfärdsstat av nuvarande omfattning, inte minst när Sverige står inför en situation där utgifterna kommer att öka kraftigt framöver. Socialdemokraterna förstod för 25 år sedan att det är svårt att kombinera höga marginalskatter med en stor välfärdsstat. Då hade man också mod att sänka skatterna på höga inkomster. Det är dags att göra det igen.

Krönika: Framstegen som ojämlikhetsmåtten missar

Publicerad i Bohusläningen, Hallandsposten, Västerbottens-Kuriren och Kristianstadsbladet under maj.

Under de senaste decennierna har inkomsterna blivit mer ojämnt fördelade i nästan alla rika länder. Två orsaker som ofta lyfts fram är teknikutvecklingen och globaliseringen.

Ny teknik minskar behovet av fabriksarbetare, men gör exempelvis ingenjörer mer värdefulla på arbetsmarknaden. Därför har inkomstskillnaderna mellan lågavlönade och högavlönade ökat i många i-länder. På samma sätt kan konkurrensen från Asien i en mer globaliserad ekonomi ha bidragit till att lågutbildade inte haft samma löneutveckling som högutbildade.

Detta betyder förstås inte att globaliseringen och ny teknik varit av ondo. Hela samhället gynnas, även om vissa gynnas mer än andra. Det finns också viktiga aspekter som ofta glöms bort när ojämlikhetens ökning diskuteras.

En sådan aspekt är att många fördelar av den tekniska utvecklingen inte syns i BNP-siffrorna, vilket nationalekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster skriver om i en kommande rapport för Digitaliseringskommissionen. Läser man bara inkomststatistiken, särskilt den amerikanska, kan man få intrycket att det nästan bara är de allra rikaste som har tjänat på den nya tekniken. Grundarna av Google, Youtube och Facebook är alla mångmiljardärer och har därmed bidragit till ökad rapporterad ojämlikhet. Nyttan för oss användare är mångdubbelt större men syns inte i den officiella statistiken eftersom dessa tjänster är gratis.

Ett tryckt uppslagsverk kostade i regel över 10 000 kronor. Numera har de flesta gratis tillgång till Wikipedia i mobilen. Antalet svenskar som har tillgång till utländska tidningar hemma har ökat från en liten elit till i princip alla. Officiella jämlikhetssiffror missar även denna utveckling.

Vad gäller globaliseringens påverkan på ojämlikhet är det viktigt att komma ihåg att även om den sannolikt har bidragit till ökad ojämlikhet inom rika länder har globaliseringen minskat ojämlikheten i världen som helhet.

Den växande handeln och världens allt mer sammanflätade ekonomi har bidragit till att andelen extremt fattiga i världen har minskat från 44 procent 1981 till 10 procent i dag, enligt Världsbanken. Exempelvis har exportindustrin möjliggjort för hundratals miljoner kinesiska arbetare att få en betydligt bättre levnadsstandard.

Därmed har ojämlikheten i världen minskat. Historiskt är detta ett trendbrott. Under flera århundraden blev världen mer och mer ojämlik i takt med att Västeuropa och USA industrialiserades och drog ifrån resten av världen. På 1980-talet vände utvecklingen. Länder som Kina, Indien, Indonesien och Turkiet började närma sig de rika länderna och världen blir nu gradvis mer jämlik.

Diskussionen om ojämlikhet är viktig eftersom det finns en risk att politiker som inte ser hela bilden rullar tillbaka globaliseringen och sätter käppar i hjulen för den tekniska utvecklingen. I så fall skulle vi alla bli förlorare.

Krönika: Skattefusk är inte stöld

Publicerad i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda, Hallandsposten och Bohusläningen under slutet av april och början av maj.

I början av april briserade nyheten om en läcka från den Panamabaserade advokatbyrån Mossack Fonseca. Över 200 000 bolag hade registrerats i Panama, ofta i syfte att undvika skatt.

Det är förståeligt att många blir upprörda över avslöjandena. Debatten om skatteflykt har dock haft ett tonläge som inte står i proportion till frågans betydelse. Skatteflyktsdiskussionen riskerar att skymma andra och viktigare debatter på skatteområdet. Det finns flera skäl till detta.

Det är inte så att de som placerar sitt sparkapital utomlands helt undslipper skatt. När pengarna en gång tjänades in betalades arbetsgivaravgifter och inkomstskatt. Och när pengarna ska konsumeras måste moms betalas.

Skatteflykten är inte heller det hot mot välfärden som den ibland framställs som. När privatpersoner gömmer kapital utomlands är det kapitalinkomstskatt de vill undkomma. Totala intäkter från kapitalinkomstskatten är i år 47 miljarder, vilket bara motsvarar 3 procent av skatteintäkterna. Jämför detta med 527 miljarder från arbetsgivaravgifter eller 385 miljarder från moms.

En rapport från Skatteverket från 2008 uppskattade att det så kallade skattefelet uppgick till sju miljarder på kapitalinkomstskattens område. Det är mindre än både svartarbetet och momsfusket.

Naturligtvis är skatteflykt kostsamt för samhället. De advokatkostnader och liknande som skatteflykten orsakar är rent improduktiv verksamhet. Dessutom måste skatterna höjas för alla andra för att få in samma mängd skatteintäkter.

Man kan ändå fråga sig om det är önskvärt att ha ett samhälle där det inte finns någon som helst möjlighet att undkomma beskattning. Möjligheten att exempelvis flytta kapital utomlands sätter en gräns för hur mycket politikerna kan höja skatterna. Det finns god anledning att tro att skatter på kapital är högre än de borde vara. Politiker ser sällan längre än till nästa val. Om man kortsiktigt kan öka skatteintäkterna på bekostnad av långsiktiga investeringar är valet ofta givet för en politiker. Hotet om kapitalflykt till andra länder kan tvinga politikerna att sänka kapitalskatterna till nivåer som är bättre för samhället som helhet.

Att, som vissa har gjort, jämställa skattefusk med bidragsfusk eller stöld är en märklig inställning. Det går en viktig moralisk skiljelinje mellan att vilja behålla mer av sina egna pengar och att stjäla andras.

Den som menar att skattefusk är stöld från samhället har en närmast socialistisk syn på ägande. Som författaren Lena Andersson formulerade det i Dagens Nyheter: ”Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar.”

Det finns skäl att tona ner de moraliska brösttonerna om skatteflykten. Utgångspunkten bör i stället vara att skattesystemet ska ha en sådan enkelhet och legitimitet att skattefusk inte blir något problem.

02 maj 2016

Ny Timbrorapport: "Tänk på procenten: Systembolagets ogrundade kampanj"

I helgen släpptes min rapport "Tänk på procenten: Systembolagets ogrundade kampanj". Dagens Nyheter rapporterade om den.

Sammanfattning av rapporten:
  • I en stor kampanj påstår Systembolaget att det svenska alkoholmonopolet räddar 2 000 liv per år. Uppgiften kommer från en studie från Stockholms universitet. Studiens författare beräknar hur många dödsfall som skulle följa av en avreglering genom att studera hur alkoholdödlighet och alkoholkonsumtion samvarierade 1950–1995.
  • Bara för att det finns en samvariation behöver det inte finnas ett orsakssamband. Det kan till exempel finnas en tredje faktor som påverkar både konsumtion och dödlighet.
  • Forskarna tycks inte heller tro på sin egen metod. I stället för att använda det samband som de fann gör de en godtycklig nedjustering, och kommer därigenom fram till att monopolet räddar 2 000 liv per år. Den siffran hade lika gärna kunnat vara tagen ur luften.
  • Deras motivering till nedjusteringen är att alkoholskadorna efter EU-inträdet, när tillgängligheten och konsumtionen ökade, inte har följt forskarnas förutsägelser om en kraftig ökning utan varit tämligen stabila.
  • Nedjusteringen som sådan visar att metoden forskarna använder har så stora brister att den inte kan förutse vilken effekt en avreglering skulle få. Systembolagets kampanj vilseleder på detta sätt allmänheten och bör dras tillbaka.

01 maj 2016

Krönika: Skolkrisen är inte friskolornas fel

Publicerad under april i Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Bohusläningen, Hallandsposten, Eskilstuna-Kuriren och Västerbottens-Kuriren.

Pisa var ordet på allas läppar under 2014. Då åsyftas inte staden med det lutande tornet utan den internationella skolundersökningen. Ett krismedvetande infann sig och en nationell intellektuell ansträngning inleddes: Vad gick fel med den svenska skolan och hur kan den räddas?

Den nya rapporten ”Policyidéer för svensk skola” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) är ett välkommet bidrag till denna ansträngning. Rapporten refererar sakligt forskningen på området och kommer med flera rimliga reformförslag, som att motverka betygsinflation genom hårdare statlig styrning.

Mer tveksam är dock författarnas slutsats att ”marknadiseringen” bär skuld för resultatfallet och att friskolors möjlighet att dela ut vinst bör begränsas. De statistiska undersökningar som gjorts visar nämligen att skolval och friskolor antingen förbättrat skolresultaten eller inte haft någon effekt.

En rapport från Reforminstitutet visade exempelvis att de kommuner som bara har en grundskola – alltså utan någon som helst valfrihet inom kommunen – har haft en större resultatförsämring än kommuner med flera skolor. Mer sofistikerade studier drar liknande slutsatser.

SNS-rapporten skriver också att skolval verkar leda till bättre resultat: ”de förbättringar som skolkonkurrens ger upphov till är små”.

Ändå menar författarna att friskolorna och skolvalet har bidragit till resultatförsämringen. Detta på basis av en vag argumentation om myndighetsutövning (som om det vore skolans huvuduppgift), samordning och likvärdighet.

SNS-rapporten noterar att Sveriges friskolesystem ”vid en internationell jämförelse måste betraktas som mycket liberalt”. Man bör påminna sig att privatskolor finns i hela världen – för den som kan betala. Det som är ovanligt med det svenska systemet är att även vanliga familjer kan sätta sina barn i privatskolor.

I USA är andelen elever i icke-kommunala skolor nästan lika stor som i Sverige. Skillnaden är att de amerikanska familjerna måste betala skolavgifter.

Utan skolval blir också familjens bostadsort mycket viktigare för kvalitén på utbildningen. Amerikansk forskning visar att en villa kan vara värd tiotusentals dollar mer om den ligger i ett bra skoldistrikt.

Det är naivt att tro att alternativet till dagens ”marknadiserade” skola är en idylliserad, sammanhållen 80-talsskola. I dag finns en stor och köpstark övre medelklass. Hade välsituerade familjer låtit sina barn gå kvar i en fallerande offentlig skola om friskolor och skolval inte funnits? Sannolikt hade Sverige fått en blomstrande sektor med avgiftsfinansierade privatskolor. Förmodligen hade boendesegregationen varit värre eftersom det hade varit viktigt att bo nära rätt skola.

Skulden för Sveriges skolkris får sökas någon annanstans än friskolorna. Minskad förekomst av traditionell katederundervisning och läraryrkets sjunkande status är två sannolika orsaker. Forskningen visar om något att fallet sannolikt skulle ha varit ännu större utan friskolorna.

15 april 2016

"Miljöskatter är skatter på arbete"

Slutreplik med Karin Svanborg-Sjövall publicerad på svd.se den 12 april.

Markus Larsson på tankesmedjan Fores replikerar (8/4) vår debattartikel (5/4) om att miljöskatterna är för höga. Han är kritisk till vår slutsats att koldioxidskatten, bensinskatten och elskatten alla är högre än motsvarande miljöskada och att skatterna därför bör sänkas, om förorenaren betalar-principen ska gälla.

Larsson gör sig skyldig till det vanliga felet att hävda att en växling från skatt på arbete till höjda miljöskatter skulle göra arbete mer lönsamt. Vi arbetar för att kunna konsumera. Miljöskatter höjer priserna på konsumtionsvaror. Höjda miljöskatter gör därför att arbete lönar sig mindre.

Marknadsekonomin bygger på att prissignalen fungerar. Genom priset får vi som konsumenter reda på vad det kostat samhället att framställa en viss vara. Om vår värdering av varan är högre än priset köper vi den. Vi konsumerar bara varor som är mer värda för oss än det kostat samhället att framställa dem. Som av en osynlig hand, för att använda Adam Smiths ord, blir utfallet samhällsekonomiskt effektivt även om vi bara handlar i vårt egenintresse.

Om miljöskatten sätts lika med motsvarande miljökostnad för samhället fungerar prissignalen även för aktiviteter som skadar miljön. Om miljöskatten däremot är högre eller lägre än miljöskadan sätts den osynliga handen ur spel, med samhällsekonomiska kostnader som följd.

Statens intäktsbehov utöver miljöskatterna bör täckas med i huvudsak inkomstskatt eller en enhetlig moms. Då minimeras den samhällsekonomiska kostnaden av beskattning. Alla skatter som minskar löntagarnas köpkraft – vare sig det handlar om miljöskatter, inkomstskatter eller moms – gör att arbete lönar sig mindre. Frågan är om man utöver denna samhällsekonomiska kostnad ska snedvrida hur hushållen fördelar sin konsumtion.

Fores använder därför en förenklande retorik när de hävdar att miljöskatter handlar om att beskatta sådant ”vi vill ha mindre av”. Även Fores måste inse att det finns en gräns för hur höga miljöskatterna bör vara. Om bensinskatten var 100 kronor per liter skulle de samhällsekonomiska kostnaderna bli stora. Miljövinsten skulle inte stå i proportion till kostnaden i former av inställda transporter. Det finns en nivå på miljöskatten som korrekt gör en avvägning mellan miljövinsten och de samhällsekonomiska kostnaderna av skatten. Den nivån är där skatten är lika stor som miljöskadan – en nivå som sedan länge är passerad för nästan alla miljöskatter som vår rapport analyserar.

Markus Larsson noterar att Sverige har höga miljöskatter i en internationell jämförelse. Koldioxidskatten är högst i världen. Detta betyder att det är billigare att minska utsläppen i alla andra länder. Att höja den svenska koldioxidskatten är en av de minst effektiva klimatåtgärder man kan tänka sig. Detsamma gäller att hårdbeskatta den i princip helt utsläppsfria svenska elproduktionen.