Ny MUF-rapport med 18 mål för global utveckling

Den 2 maj presenterades MUF-rapporten "Millenniemålen efter 2015" i Stockholm. Rapporten är skriven av mig, Olof Kollinius och Ewelina Andersson. På släppet deltog även biståndsminister Gunilla Carlsson.

Bakgrunden är denna: FN:s millenniemål är åtta mål för global utveckling som antogs av världens ledare på FN:s toppmöte i New York 2000. Målen sträcker sig över perioden 1990–2015. Eftersom målen snart löper ut pågår ett arbete med att ta fram en ny agenda för global utveckling efter 2015. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson är medlem i FN:s högnivåpanel som ska ta fram förslag på en ny sådan agenda.

Sammanfattning av våra förslag till nya millenniemål:

Mål	Senaste uppgift	Mål 2030
Fattigdom och hunger
Dubblera BNP per capita	10 000 dollar (2011)	23 000 dollar
Utrota extrem fattigdom	19 % (2008)	0 %
Utrota hunger	13 % (2011)	0 %
Allmän tillgång till elektricitet	79 % (2009)	100 %
Alla ska ha rent vatten	88 % (2010)	100 %
Hälsa
Utrota globala sjukdomar
Högre medellivslängd	70 år (2010)	77 år
Utbildning
Alla ska få en dräglig grundskoleutbildning	89 % (2011)	100 %
Alla ska kunna läsa och skriva	84 % (2010)	100 %
Miljö
Minska partikelmängden i stadsluften med två tredjedelar	41 mikrogram/kubikmeter (2010)	14 µg/m3
Hållbara utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider
Demokrati och mänskliga rättigheter
Avskaffa dödsstraffet	21 länder (2012)	0 länder
Allas lika förutsättningar för delaktighet i beslutandeprocesser
Alla länder ska vara demokratiska	69 ickedemokratier (2011)	0 länder
Jämställdhet och HBT-rättigheter
Alla länder ska förbjuda våldtäkt inom äktenskapet	45 som inte förbjuder	0 länder
Inget land ska förbjuda homosexualitet	77 länder	0 länder
Hälften av alla länder ska legalisera homoäktenskap	13 länder	103 länder
Alla länder ska förbjuda barnäktenskap	22 som inte förbjuder	0 länder

Irakkriget tio år senare

I dag är det tio år sedan USA och dess allierade invaderade Irak och störtade Saddam Hussein. Irakkriget, som var en av min politiska generations stora händelser – det närmaste man kommer vårt Vietnamkrig – har gått från dagspolitik till historia. Det kan därför vara tillfälle att göra några reflektioner. Är världen, och Irak i synnerhet, en bättre plats efter att Saddam Hussein störtats?

George W. Bush lade fram tre anledningar till att invadera Irak: (1) massförstörelsevapen, (2) Saddams stöd till terrorister och (3) demokratisering – själva operationen hette ju "Iraqi Freedom". (Teorin om att USA invaderade Irak för oljans skull får anses vara motbevisad då amerikanska bolag endast har fått en liten del av de irakiska oljekontrakten.)

De två första anledningarna visade sig inte hålla. Inga kopplingar till al-Qaida har kunnat visas. Irak avvecklade sina kemiska och biologiska vapenprogram under 1990-talet. Att amerikanska och brittiska underrättelsetjänster inte upptäckte detta var ett stort misslyckande. Troligtvis ville Saddam själv inte erkänna att massförstörelsevapnen var förstörda, och trodde att USA:s krigshot var en bluff.

Jag stödde Irakkriget från dag ett, och har skrivit en del i frågan. För mig och andra liberaler som stödde invasionen – bland dem dåvarande MUF-ordföranden Christofer Fjellner – har demokratiargumentet alltid varit det viktigaste. En odemokratisk regim är aldrig legitim och får angripas med våld så länge som våldet står i proportion till det förtryck som ska bekämpas.

Frågan är då om dödsoffren – kanske 200 000 – uppvägs av att Irak nu är en demokrati. Det är för tidigt att avgöra säkert, men jag tror att historien kommer att ge Bushadministrationen rätt. Irak är i dag en demokrati med en livlig press och växande ekonomi.

Det begicks dock stora misstag i samband med invasionen. Ockupationsstyrkan var för liten och man slog allt för lättvindigt sönder befintliga institutioner genom att exempelvis upplösa armén. Det bidrog till det våld som följde efter Saddams fall och som orsakade de flesta dödsfallen.

Det vore olyckligt om dessa misstag fortsatte att användas som argument mot humanitära interventioner. Vi såg i Kosovo och Libyen att västliga ingripanden kan vara nödvändiga, och i Rwanda vilka katastrofala konsekvenser omvärldens likgiltighet kan få.

Har jobbskatteavdraget en positiv fördelningsprofil?

För några år sedan genomförde en svensk regering en stor skattesänkning, främst riktad till dem som jobbar. Så här beskrevs reformen i regeringens statsbudget:

Denna åtgärd sänker marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare och har dessutom en positiv fördelningsprofil...

Dessutom innebär förslaget ökat stöd för arbetslinjen genom att arbetsutbud och arbetsmarknadsdeltagande främjas, vilket ökar sysselsättningen och tillväxten ytterligare. (s. 38)

Så här blev fördelningseffekterna av reformen:


Källa: Saco, s. 55

Det är färre som jobbar i de lägre decilerna, så det är inte så konstigt att de fick mindre skattesänkning. Regeringens skrivning om "positiv fördelningsprofil" verkar rimlig.

Är det jobbskatteavdraget vi pratar om? Nej, detta är skattereduktionen för allmän pensionsavgift som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen 2000–2006.

Så här ser jobbskatteavdragets fördelningsprofil ut:



I detta fall talar Socialdemokraterna inte om en "positiv fördelningsprofil". I stället påstås det att jobbskatteavdraget gynnar de rika eller ökar klyftorna.

SFS räknar fel i sin studentbudget

Så här ser Sveriges förenade studentkårers exempelbudget ut för 2013. Som vanligt hävdas det att en vanlig student går back varje månad.

Så här räknar SFS: Utgifterna är 9 783 kr per månad. Studiemedlet är 2 256 kr per vecka, alltså 9 024 kr för fyra veckor. Studenten går back 759 kr.

Problemet är att det inte går fyra veckor på en månad, utan 4,35 (≈ 365 / 7 / 12). Månadsinkomsten är därför 9 814 kr, vilket är något mer än utgifterna. Studenten i SFS exempel skulle dessutom troligtvis vara berättigad till bostadsbidrag på 1 100 kr per månad. Studenten går då i stället plus 1 131 kr per månad.



Man kan också ifrågasätta vissa av utgiftsposterna, till exempel att studenten lägger 4 000 kr per termin på studiematerial och 940 kr per månad på medier, vilket inkluderar bland annat tv-licens och dagstidning (!). Halverar man dessa kostnader, vilket verkar mer realistiskt, minskar utgifterna med 875 kr. Studenten får då 2 006 kr över varje månad.

"Platt skatt – enkelt och rättvist"

I dag skriver jag om rapporten Ett frihetligt skattesystem i Upsala Nya Tidning:

Det svenska skattesystemet är krångligt och många skatter medför stora samhällsekonomiska kostnader. Trots det är den svenska skattedebatten torftig. Detaljer och teknikaliteter tar plats i stället för principer.

I en ny MUF-rapport tar undertecknad ett principiellt grepp på skattesystemet. Skatterna bör vara så rättvisa som möjligt samtidigt som den oundvikliga samhällsekonomiska skadan av skatter minimeras. Därför bör skattesystemet i framtiden bygga på tre principer:

1. Samma skattesats oavsett vad man tjänar. Sverige har världens högsta marginalskatter på arbete. Om man räknar med arbetsgivaravgift och moms får en höginkomsttagare bara behålla 26 kronor av den sist intjänade hundralappen. Orsaken till detta är den statliga inkomstskatten. Eftersom den statliga inkomstskatten är en straffskatt på den som utbildat sig länge och ansträngt sig i arbetslivet gör den stor samhällsekonomisk skada och bör avskaffas.

Ett avskaffande skulle innebära att Sverige inför platt inkomstskatt. Det betyder att alla betalar samma marginalskatt, förutsatt att man tjänar mer än grundavdraget. Platt skatt är enkelt att förstå, billigt att administrera och rättvist.

2. Samma skattesats oavsett vad man konsumerar. Staten bör inte gynna konsumtion av vissa varor framför andra, vilket är fallet med dagens tre olika momssatser. När det finns olika momssatser uppstår också gränsdragningsproblem. Därför bör momsen bli enhetlig.

3. Samma skattesats oavsett när man konsumerar. Kapital – sparande – är ett sätt att flytta konsumtion i tid. Den som väljer att skjuta upp sin konsumtion till framtiden bör inte betala mer skatt än den som väljer att konsumera nu. Därför bör bolagsskatten och kapitalinkomstskatten avskaffas. Det skulle göra det mer lönsamt att spara och öka investeringarna.

Ett skattesystem med dessa principer som grund skulle bädda för långsiktigt hög tillväxt i Sverige och göra skatterna mer lättförståeliga.

Ett rättvist skattesystem

I dag skriver jag om min rapport om skatter i Upsala Nya Tidnings webbupplaga. Tyvärr blev titeln på rapporten fel. Den heter inte "Ett rättvist skattesystem" utan "Ett frihetligt skattesystem". Den finns att läsa här.

Platt skatt är billigt

MUF-ordföranden Erik Bengtzboes debattartikel i Svenska Dagbladet där han tog ställning för platt inkomstskatt har lett till en välkommen debatt med både medhåll och mothugg.

I dag på annandagen skriver riksdagsledamoten Fredrik Schulte att skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare bör prioriteras före platt skatt. Naturligtvis är det angeläget med breda skattesänkningar, men sådana innebär också betydande inkomstbortfall för staten.

Ett avskaffande av den statliga inkomstskatten (en extra 20- eller 25-procentig skatt på höga inkomster) skulle inte kosta särskilt mycket. Det skulle ändå medföra stora samhällsekonomiska vinster och att Sverige i praktiken införde platt skatt.


Skatt på sist intjänade hundralappen (inklusive arbetsgivaravgift). Beloppen är prognoser för 2013. Källa: Ekonomifakta

Som diagrammet visar skulle ett avskaffande av den statliga inkomstskatten sänka de höga och skadliga skattesatser som finns på höga inkomster. Ett avskaffande skulle också vara delvis självfinansierande – inkomstbortfallet skulle alltså bli mindre än 47 miljarder.

Läs mer om platt skatt i MUF-rapporten Ett frihetligt skattesystem.

"Det är sexigt att reformera skatt"

I senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått skriver jag om rapporten "Ett frihetligt skattesystem" som jag presenterade i början av månaden. Läs rapporten här.

Det är inte sexigt att betala skatt, som Mona Sahlin en gång påstod. Snarare innebär skatterna stora besvär och kostnader. Bolagsskatten, exempelvis, är en straffskatt på sparande och investeringar och innebär mycket krångel för företagen.

Den statliga inkomstskatten – en extra 20- eller 25-procentig skatt på höga inkomster – gör att Sverige är det land i världen där staten tar mest av den senast intjänade hundralappen. Värnskatten (de sista fem procenten av den statliga inkomstskatten) är till och med så skadlig att det skulle vara gratis att ta bort den, enligt experterna. Om värnskatten försvann skulle höginkomsttagare jobba mer och det skulle troligtvis betala för hela skattesänkningen.

Trots att Anders Borg har varit finansminister i över sex år finns det mycket man skulle kunna göra för att förbättra skattesystemet. I en färsk MUF-rapport föreslår jag därför en skattereform som skulle göra arbete, utbildning och investeringar mer lönsamt i Sverige. Både bolagsskatten och den statliga inkomstskatten försvinner i förslaget. Det gör också skatten på kapitalinkomster (räntor, utdelningar och aktievinster) eftersom den som väljer att spara för att kunna köpa saker i framtiden inte bör betala mer skatt än den som vill köpa saker nu.

Skulle inte dessa skatteförändringar innebära stora nedskärningar? Inte nödvändigtvis. I rapporten visar jag att man kan finansiera nämnda reformer plus en del andra godbitar genom att helt enkelt inte öka statens inkomster. Vi fryser skatteintäkterna på 1 600 miljarder och låter BNP-tillväxten sköta resten. Då kan vi finansiera skattesänkningar motsvarande sju procent av Sveriges ekonomi på sex år. Det är sexigt att reformera skatt!

"Facken är nyckeln till jobben"

I senaste numret av Blått publicerades följande krönika av mig om sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar:

Sedan regeringen första gången sänkte arbetsgivaravgifterna för ungdomar 2007 har åtgärden varit omdebatterad. Frågan var het i valrörelsen 2010 eftersom Socialdemokraterna gick till val på att höja arbetsgivaravgifterna till normalnivån.

Forskare är normalt försiktiga med att uttala sig om reformers effekter. Det gäller särskilt sänkningen av arbetsgivaravgifterna eftersom reformen genomfördes nyligen. Den är därför svår att utvärdera. Den första ordentliga studien väntas först till våren.

De forskare som vågar gissa om reformens effekter är i regel bekymrade över att skattesänkningen kan vältras över i högre löner. Att det skapas fler jobb om det blir billigare att anställa är de flesta överens om. Men om lönerna stiger när arbetsgivaravgiften sänks blir det inte billigare att anställa. Mycket beror alltså på hur fackföreningarna agerar.

Resonemanget visar att arbetslöshet helst bör bekämpas med arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknaden bör reformeras så att individer bestämmer vilken lön man är beredd att jobba för, inte facken. Men eftersom fackföreningarna har så stark ställning i Sverige är det svårt att rubba på deras makt. Då är skattepolitiken förmodligen det bästa instrument som finns tillgängligt för att minska arbetslösheten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att i bästa fall har sänkningen gjort det billigare att anställa ungdomar och skapat fler jobb. I ”värsta” fall har lönerna stigit och det har blivit mer lönsamt att jobba. Oavsett vilket är det naivt att tro att man kan rulla tillbaka reformen utan konsekvenser och att 14 miljarder i högre skatt på ungdomars jobb inte skulle ha någon påverkan på ungdomars jobb.

"Därför vann Demokraterna"

I senaste numret av Blått följer jag upp artikeln jag skrev inför USA:s presidentval. Slutsatsen är att Republikanerna måste förnya sig:

Vi var många som spänt följde valet i USA under natten till den 7 november. Även om valnatten var spännande blev resultatet ganska tråkigt. Allting blev som opinionsinstituten hade förutspått: Demokraterna behöll presidentposten och majoriteten i senaten medan Republikanerna även i fortsättningen kommer att kontrollera representanthuset. Som noterades i förra numret av Blått innebär detta att det kommer att bli nödvändigt med överenskommelser över partigränserna för att lösa USA:s ekonomiska problem.

Det mest akuta problemet är det finanspolitiska stupet – ”the fiscal cliff” – som inträffar den 1 januari om politikerna inte kommer överens om åtstramningar. Stupet består av ett paket av impopulära skattehöjningar och nedskärningar som de folkvalda förberedde åt sig själva som en del av en överenskommelse 2011. Hotet om stupet ska få politikerna att kompromissa för att lösa problemen.

Faran för skattehöjningar får inte avleda Republikanerna från nödvändig valanalys. Trots en utmärkt prestation i debatterna där han framställde sig själv som en mittenkandidat förlorade Mitt Romney presidentvalet med relativt stor marginal: 47 procent mot 51 procent. Barack Obama vann eftersom han lyckades bygga en koalition bestående av bland andra latinamerikaner, svarta och ungdomar, särskilt unga kvinnor. Det räcker inte längre för Republikanerna att vinna de vita väljarna – där Romney fick 59 procent av rösterna – eftersom befolkningssammansättningen har förändrats.

Republikanerna måste nu förnya sin politik för att kunna möta det förändrade politiska landskapet. Den hårda retoriken mot papperslösa (”illegala”) invandrare har skrämt bort latinamerikaner. Många studenter och akademiker känner sig inte bekväma med Republikanernas inställning i sociala frågor. En majoritet av amerikanerna stödjer nu abort i de flesta fall och homoäktenskap. Om Republikanerna ska kunna vinna mittenväljarna i framtiden måste partiet våga ompröva sina ställningstaganden på dessa områden.

Enkommaenbiljonerdollarsfrågan

Jag skriver om USA-valet i senaste numret av MUF:s medlemstidning Blått:

Detta presidentval handlar om ekonomin. Förvisso handlar alla presidentval främst om ekonomin, men i år är de ekonomiska frågorna extra viktiga eftersom USA dras med ett gigantiskt budgetunderskott som landet måste ta itu med.

I år får den amerikanska staten in 2,4 biljoner dollar i skatter samtidigt som utgifterna uppgår till 3,5 biljoner dollar. Skillnaden på 1,1 biljoner dollar lånas upp, bland annat från Kina. Nu måste politikerna komma överens om två viktiga frågor: Hur fort ska underskottet åtgärdas? Och ska åtstramningarna ske genom lägre utgifter eller högre skatter?

Favoriten i valet, sittande president Obama, fokuserar på att de rikaste ska ”bidra med sin del”. Han vill upphäva Bushs skattesänkningar för dem som tjänar mest och höja skatterna på arv och kapitalinkomster. Samtidigt lovar han att inte höja skatterna på medelklassen. Obamakampanjen pekar på undersökningar som visar att de flesta amerikaner förordar en ”balanserad lösning”, bestående av både högre skatter och lägre utgifter.

Mitt Romney noterar att den federala regeringens utgifter har ökat kraftigt som andel av ekonomin under Obamaåren. Om man höjde skatterna för att komma tillrätta med underskottet skulle det innebära en permanent förstoring av staten eftersom statens andel av ekonomin skulle hamna högre än det historiska genomsnittet.

Romney går i stället till val på en ambitiös skattereform där exempelvis bolagsskatten sänks rejält. Utöver att behålla Bushs skattesänkningar vill han även sänka skattesatserna med ytterligare 20 procent för alla skattebetalare. Detta ska finansieras med slopade skatteavdrag. Romney har dock vägrat att ge några närmare detaljer om vilka avdrag som ska bort. Romneykampanjen stödjer sig på opinionsundersökningar som visar att det amerikanska folket med stor majoritet föredrar utgiftsminskningar före skattehöjningar som metod för att åtgärda underskottet.

Trots alla fina ord och tjocka valmanifest är det övergripande intrycket att ingen av sidorna är beredd att föreslå de åtgärder som behövs för att ekonomin ska gå ihop. I stället handlar debatten om småsaker som det federala stödet till ideella tv-bolaget PBS – en minimal del av budgeten. Båda sidor menar sig kunna spara tiotals miljarder dollar genom att minska slöseri och felaktiga utbetalningar. Om det nu så lätt låter sig göras, varför har det inte gjorts tidigare?

Oavsett vem som vinner kommer det att krävas samarbete över partigränserna, eftersom Republikanerna kommer att behålla kontrollen över representanthuset och Demokraterna troligtvis kommer att ha fortsatt majoritet i senaten. Med tanke på de politiska låsningar vi ser i nuläget kommer det inte att vara lätt. Men det kommer att vara nödvändigt. Det är inte hållbart att låna biljonbelopp varje år för att täcka underskottet.

Friskolor måste gå med vinst

Vänsterpartiet har den senaste tiden gått på offensiv i frågan om vinster i välfärden. Partiet har räknat ut att välfärdsbolagens sammanlagda vinst var 9 miljarder och partiledaren Jonas Sjöstedt hävdar att "det är resurser som var tänkta att gå till välfärd och är lika mycket som lön och sociala avgifter för cirka 22 000 undersköterskor".

Vänsterpartiet förbiser ett viktigt faktum: det krävs kapital för att driva välfärdsverksamhet. Antingen står kommunen för kapitalet, och går då miste om räntan, eller så står ett företag för kapitalet. Företaget måste då naturligtvis få ersättning för sin investering.

Mikaela Valtersson, vice vd på Kunskapsskolan och tidigare ekonomiskpolitisk talesman för Miljöpartiet, besökte i dag Moderata studenter i Uppsala. Hon berättade att Kunskapsskolan i snitt investerar 25 miljoner när de startar en ny skola. Det är pengar som kommunen slipper lägga ut. Investeringen handlar främst om att anpassa lokalerna för undervisning.

Det är alltså inte korrekt att hävda att välfärdsbolagens vinster alltid sker på bekostnad av välfärden. Om inte välfärdsbolaget hade drivit verksamheten hade kommunen behövt betala kapitalkostnaden själv.

Slutsatsen blir därför att Jonas Sjöstedt antingen (a) inte känner till grundläggande ekonomiska principer eller (b) medvetet missleder.

Hungern har minskat med en tredjedel på 20 år

Jag har tidigare på bloggen konstaterat det märkliga i att fattigdomssiffror från Världsbanken visar att fattigdomen i världen minskat kraftigt de senaste tjugo åren, samtidigt som hungerstatistiken från FN:s jordbruksorgan FAO visat på en mycket svag minskning av hungern.

FAO deklarerade till och med att antalet hungriga nådde rekordhöga en miljard människor 2009, något som jag kritiserade.

När NYU-professorn Bill Easterly besökte Timbro tidigare i höst frågade jag honom om motsättningen mellan fattigdomsstatistiken och hungerstatistiken. Han svarade då att det kanske är statistiken det är fel på. (Se video från evenemanget här. Min fråga kommer vid 44:30.)

Nu verkar det som att Easterly fick rätt. FAO publicerar i dag State of Food Insecurity in the World 2012 där man kommer med nya siffror för hungern. Det visar sig att hungerminskningen under 90- och 00-talen var större än man tidigare trott.



Antalet hungriga har minskat från 1 000 miljoner för tjugo år sedan till 870 miljoner i dag enligt de nya siffrorna. Som andel av världens befolkning är det en minskning från 19 procent till 12 procent. Hungern har alltså minskat med en tredjedel under perioden.

FAO:s revidering av statistiken beror i huvudsak på att finanskrisen inte fick så stor inverkan på de fattiga som man trott. De flesta utvecklingsländer fortsatte att växa ekonomiskt genom hela krisen. Finanskrisen innebar dock att hungerminskningen saktade ned och att många människor tillfälligt fick svårare att hitta mat för dagen.

"Invandringspolitiken kostar miljarder"

I dag skriver jag på Migro om de skattemiljarder som varje år går till den svenska migrationsbyråkratin:

Upprätthållandet av Sveriges invandringsreglering sysselsätter tusentals personer och kostar miljardbelopp. Detta uppmärksammas sällan av personer som annars gärna debatterar invandringspolitikens kostnader. En mer liberal invandringspolitik skulle innebära stora besparingar hos Migrationsverket, polisen, domstolarna och Kriminalvården.

Förra året medförde handläggningen hos Migrationsverket utgifter på nästan 3 miljarder kronor enligt årsredovisningen. Dessutom kostade migrationsärenden domstolarna 1,5 miljarder och polisen 700 miljoner. Bara de asylsökandes juridiska biträden kostade 200 miljoner. Allt detta innebär att varje avslutat invandringsärende kostade svenska skattebetalare 183 000 kr.

Det kostade över en kvarts miljard att hålla flyktingar i förvar. Per dygn kostar det 3 500 kr att i förvar hålla människor som inte har begått något brott utan bara har sökt ett bättre liv i Sverige.

Hemresor för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd medför också stora kostnader. När elva personer skulle utvisas till Armenien valde polisen att chartra ett flygplan. 16 tjänstemän följde med. Totalkostnad: Ungefär en miljon kronor.

Under fjolåret genomfördes 13 000 utresor av personer som nekats uppehållstillstånd med hjälp av svenska myndigheter. Den fjärdedel av resorna som Kriminalvården genomförde kostade över 50 000 kr per person. På det här området har regeringen också visat sig villig att öppna plånboken: 2009 utsågs till "återvändandeåret" och Migrationsverket fick extrapengar för att avvisa fler. (Extrapengarna är nu permanenta och migrationsministern har deklarerat att varje år är ett återvändandeår.)

Sammantaget innebär dessa kostnader att migrationsbyråkratin slukar många skattemiljarder varje år. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är detta ett stort slöseri eftersom stora resurser läggs på att skicka ut människor som befinner sig i Sverige till länder där deras arbetskraft är mindre värd – en ren överföringsförlust.

"Öka migrationen – miljardbelopp att tjäna!"

På Migros hemsida skriver jag om de ekonomiska fördelarna med ökad migration:

I Sverige i dag är nästan alla för frihandel. Detta är en stor seger för en liberal idékamp som började redan med Adam Smith och David Ricardo.

Vi får alla lära oss logiken på samhällskunskapen: genom att handla med varandra kan länder specialisera sig på aktiviteter de är relativt bra på. Båda parter tjänar på handel – annars skulle den inte äga rum. Visst kan vissa branscher utsättas för påfrestningar men alla tjänar på frihandel i det långa loppet.

Med det stigande intresset för fonder som investerar i utvecklingsländer inser också de flesta att rörlighet för kapital är något positivt. Länder med överskott på kapital, som Sverige, kan investera pengarna i regioner där de behövs mer, som Afrika, och bidra till utvecklingen där.

Tyvärr brukar insikten stanna där, fastän liknelsen med rörlighet för människor borde vara självklar. När någon flyttar från ett fattigt till ett rikt land kan denna dra nytta av det fysiska kapital och de överlägsna institutioner som finns i det rikare landet. Personen blir då mer produktiv och det uppstår en ren överföringsvinst.

Genom historien har migration ofta gjort stora bidrag till tillväxten. Ett uppenbart exempel är industrialiseringen av västvärlden som inte hade varit möjlig utan storskalig inflyttning till städerna från landsbygden. Det pågående kinesiska undret drivs till stor del av migration till industriområdena vid kusten.

En rapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP beräknade att världen skulle tjäna 190 miljarder dollar om invandringen ökade med fem procent. En femtedel av denna vinst skulle tillfalla mottagarländerna och resten invandrarna själva och deras hemländer. En genomsnittlig migrant från ett fattigt till ett rikt land höjer sin inkomst från 10 000 kr per år till 150 000 kr per år (justerat för prisnivå).

De ekonomiska argumenten för rörlighet mellan länder är starka. Rika mottagarländer tjänar på invandring genom ökad specialisering på samma sätt som de tjänar på handel. Men framför allt tjänar u-landsinvånaren som utvandrar. För många människor är utvandring den enda chansen att få ett drägligt liv. Det är omoraliskt att förvägra dem den chansen.

Migro – nytt nätverk för fri rörlighet

På denna blogg har jag länge argumenterat för ökad invandring. Bland annat skrev jag så här 2007:

Vi [liberaler] borde bilda en egen förening för öppna gränser. Vilka är med mig?

Därför känns det kul att vara med i nya nätverket Migro med Rola Brentlin som drivande kraft. Nätverket presenterades genom en debattartikel på Expressens debattsida som jag undertecknade tillsammans med bland andra Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Jonas Grafström.

Gilla Migros Facebooksida här.
Följ Migro på Twitter här.

Utvecklingen i Afrika illustrerad

I dagens Norrbottens-Kuriren skriver jag optimistiskt om Afrika. Nedan ges ett statistiskt underlag till den artikeln.


Afrikas BNP per capita i dollar 1950–2008, inflationsjusterat. Källa: Angus Maddison

Den ekonomiska nedgången 1980–1995 syns tydligt, liksom den historiskt sett snabba tillväxten under 00-talet.


Kalorier per person och dag i Afrika. Källa: FAO

Trots alla undergångsprofetior får afrikanerna mer och mer mat över tid.


Afrikas befolkning och årliga befolkningstillväxt 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Afrikas befolkningstillväxt kommer att fortsätta minska, men det är svårt att se vad som skulle få den att minska ännu fortare än FN:s prognos. Afrikas befolkningsökning under 2000-talet ter sig oundviklig.


Afrikas medellivslängd i år 1950–2100 (prognos). Källa: FN

Livslängden stagnerade under 1990-talet men har under 2000-talet börjat öka igen i takt med att dödsfallen i bland annat aids och malaria minskar.

Tidigare har jag satt ihop ett Youtubeklipp som illustrerar utvecklingen i Afrika med fler diagram.

2000-talet tillhör Afrika

I dag skriver jag om Afrika i en gästkrönika på Norrbottens-Kurirens ledarsida:

Under 1980-talet riktades världens uppmärksamhet mot Afrika i allmänhet och svälten i Etiopien i synnerhet. ”Do they know it’s Christmas time at all?” undrade Bono-ledda musikergruppen Band Aid i sin välgörenhetslåt som drog in pengar till Afrika. Även i dag finns det skäl att intressera sig för Afrika eftersom kontinenten kommer att växa både befolkningsmässigt och ekonomiskt.

I dag har Afrika en miljard invånare. År 2100 kommer 3,6 miljarder människor att bo i Afrika, 4,6 miljarder i Asien och 2 miljarder i alla andra världsdelar enligt FN:s prognos. Nigeria spås ett invånarantal på 730 miljoner år 2100 och Malawi på 130 miljoner. 1950 hade Malawi inte ens tre miljoner invånare.

Någon kan ifrågasätta om det går att ordna mat till alla dessa människor. Men Afrika har kunnat föda sin befolkning tidigare – mellan 1990 och 2009 ökade mattillgången i Afrika från 2 300 kalorier per person och dag till 2 600 kalorier. Då var befolkningstillväxten ännu högre än den är nu: Afrikas befolkningstillväxt faller sedan 30 år tillbaka. Den procentuella befolkningsökningen tros fortsätta minska kontinuerligt under 2000-talet. Det viktigaste för att säkra mattillgången är att afrikanernas inkomster växer så att de har råd att köpa den mat de behöver på världsmarknaden.

Afrika upplevde viss ekonomisk tillväxt på 1960-talet, då de flesta länder nyligen blivit självständiga. Men under 70-talet började tillväxtmotorn hacka och därefter hamnade ekonomin i fritt fall. Att Afrikas inkomst per person föll med över en tiondel mellan 1980 och 1995 är en av den ekonomiska historiens stora tragedier. Men det som hände efter 1995 är lika anmärkningsvärt. 2003 hade fallet hämtats upp och sedan dess har Afrika haft bättre tillväxt än EU varje år.

Vändningen är ingen slump utan en följd av att afrikanska ledare började gå bort ifrån de decennier av vanstyre som plågat kontinenten. Man genomförde sunt förnuft-reformer som att sänka handelshinder och ta bort subventioner till medelklassen.

Resultatet är att den extrema fattigdomen – andelen som lever på mindre än en dollar om dagen – i Afrika söder om Sahara föll från 58 procent till 48 procent mellan 1999 och 2008. Världsbanken spår att 41 procent av afrikanerna kommer att vara extremt fattiga 2015. Även på hälsoområdet ljusnar det. Dödsfallen i aids minskar sedan sju år tillbaka och medellivslängden slår rekord varje år.

Allt detta betyder att 80-talsmusikernas becksvarta pessimism är lika förlegad som tv-serierna The Cosby Show och Varuhuset. För 2000-talet är Shakiras ”This Time for Africa” ett betydligt mer passande ledmotiv.

Utbildning och kompetens i fokus i Almedalen

Almedalsveckan avslutas formellt i dag men de flesta har redan åkt hem och stackars Göran Hägglund lär inte ha haft många åhörare.

Ett genomgående tema i årets seminarier var tesen att många ungdomar felutbildar sig och går ett gymnasie- eller högskoleprogram med små chanser till jobb. Tidigare har detta varit politiskt känsligt men nu säger även Anders Borg att antalet dramautbildade i Sverige förmodligen är för stort.



Under ett seminarium ordnat av näringslivets forskningsinstitut Ratio – där jag arbetar denna sommar – öppnade både Ibrahim Baylan (S) och Tomas Tobé (M) för att "se över dimensioneringen av utbildningssystemet" och därmed använda piska för att förmå ungdomar att välja rätt utbildning.

Det vore bättre om man kunde använda morötter för att styra in studenter på samhällsnyttiga program – det vill säga utforma skatte- och bidragssystemen så att den som gör karriärmässigt tveksamma val får bära kostnaden för detta. Politikerna kan då lita på att unga gör rätt val och behöver inte bry sig om att dimensionera om utbildningssystemet.

I väntan på lägre skatter och bidrag kan det dock vara motiverat att försöka minska antalet skattefinansierade utbildningsplatser inom vissa utbildningar. Det är välkommet att politiker nu vågar tala öppet om att det finns för få ingenjörer och för många genusvetare och mediestuderande i Sverige.

Leder demokrati till marknadsekonomi?

We would like to see that investments promote the private sector rather than strengthen the hand of the government over the economy. Because Burma has been a command economy for far too long and we never prospered.

– Aung San Suu Kyi, Burmas oppositionsledare

Reconsidering the economic role of the state, giving a greater role for the private sector without eliminating the role of the state.

– Egyptiska Frihets- och rättvisepartiets (Muslimska brödraskapets politiska gren och favorit i dagens presidentval) ekonomiska program

Ovanstående uttalanden tyder på att Burma och Egypten kommer att gå mot mer marknadsekonomi och mindre statlig inblandning i ekonomin när länderna nu demokratiseras.

Är dessa två länder enskilda fall eller är det ett mönster att länder som blir demokratier samtidigt väljer att genomföra marknadsekonomiska reformer? Forskningen indikerar att Burma och Egypten inte är undantag: demokrati tenderar att leda till mer marknadsekonomi.

Exempelvis finner Dawson (2003) och de Haan & Sturm (2003) att demokrati ledde till mer ekonomisk frihet under decennierna efter 1970. Guiliano med flera (2010) finner att demokrati i genomsnitt ledde till en mer liberal ekonomisk politik på områdena jordbruk, handel, finansmarknader, kapitalrörelser och produktmarknader i 150 länder 1960–2004.

Dessa resultat indikerar att demokrati inte bara är eftersträvansvärt i sig – demokrati leder också till att länder för en klokare ekonomisk politik. Det är väldokumenterat att länder med en mer liberal ekonomi har en bättre ekonomisk utveckling och därmed lägre fattigdom.

Liberaler måste alltid försvara fri rörlighet

Dilsa Demirbag-Stens och Johan Norbergs debattartikel i Dagens Nyheter i dag lyfter ett viktigt ämne: vissa borgerliga företrädares invandringskritiska retorik.

Jag tror inte att problemet är riktigt lika stort som artikelförfattarna gör intryck av. Exempelvis förespråkar såväl MUF som CUF och LUF fri invandring. (KDU bytte åsikt för några år sedan och stödjer inte längre fri invandring enligt en blogguppgift.)

Debatten är dock angelägen. Det behövs en liberal offensiv i invandringsfrågorna.

Vem vill ha mer kunskap i skolan?

Debatten om resultaten i skolan tilltar men få verkar på allvar vara beredda att gå mot en mer kunskapscentrerad utbildning. I stället är det en favoritlösning på varje samhällsproblem att föreslå att skolan ska öka kunskapen på området.

Lista över områden som föreslagits som egna ämnen i skolan

• Kritiskt tänkande
• Retorik
• Livskunskap
• Lycka
• Dans
• Mediekunskap
• Privatekonomi
• Kommunikation
• Karriärkunskap
• Drama

Det verkar finnas liten insikt om att egenskaper som ledarskap, kritisk förmåga eller sociala färdigheter inte är något som direkt kan läras in. Försöker man blir det mest flum av det hela.

Regeringen med Jan Björklund i spetsen pratar mycket om fokus på kunskap men har i flera fall verkat i rakt motsatt riktning. Den vill integrera sex- och samlevnadskunskapen i andra ämnen, till exempel genom queerperspektiv på historien.

Vad sägs om följande reformagenda för en kunskapsskola?

Ta bort slöjd, hemkunskap, temadagar och antidrogpropaganda. Minska idrotten och sex- och samlevnadskunskapen. Öka lektionstiden i matematik, naturvetenskap, världshistoria, juridik och nationalekonomi. Låt eleverna träna sin förmåga att uttrycka sig på svenska och engelska genom skrivande i historia och samhällskunskap i stället för att traggla grammatik.

Välkommet att Borg bekämpar skadlig skatteplanering

I Sverige – och de flesta andra länder – är beskattningen av företag inkonsekvent. Vinster beskattas med en bolagsskatt på 26,3 procent medan räntor på lån inte beskattas. (Inkomster från både vinster och räntor beskattas dock med 30 procent hos den enskilde kapitalägaren.)

Detta har lett till att företag försöker minska sin skattebörda genom att göra interna lån inom koncernen så att räntorna kan dras av. Det är positivt att Anders Borg i dag föreslår att denna möjlighet försvinner – förutsatt att intäkterna går tillbaka till företagssektorn genom lägre bolagsskatt.

Svenskt Näringsliv kan dock ha en poäng i att reformen ökar osäkerheten för företagen.

Finansministern kunde i stället ha inväntat Företagsskattekommitténs förslag. De har i uppdrag att ta fram en skattereform där vinster och räntor behandlas lika. En sådan reform är angelägen eftersom skattelagstiftningen i dag innebär en snedvridning av företagens finansieringsval. Ett sätt att jämställa vinster och räntor vore att avskaffa bolagsskatten, något som MUF förespråkar.

Men det bästa vore att avskaffa alla former av kapitalbeskattning.

TT: SvD | DN

Segerfeldt sågar FN

I morse debatterade liberale författaren Fredrik Segerfeldt med FN-förbundets Aleksander Gabelic om FN:s hantering av Syrien:



I debatten blev det tydligt att FN-kramarna inte har några verkliga argument för att låta auktoritära stater som Kina och Ryssland stoppa ett ingripande mot diktaturer som mördar sina folk.

Som Segerfeldt påpekade är en stor del av FN:s medlemsstater ickedemokratiska länder som representeras av ledare helt utan legitimitet.

Det är en skam för omvärlden att dödandet i Syrien tillåts fortsätta. Gruppen Syriens vänner, främst bestående av USA, EU och Arabförbundet, bör omedelbart inleda bombningar av militära mål i Syrien och skicka marktrupp till oppositionens undsättning.

Syrien får inte bli ett nytt Rwanda eller Srebrenica.


Kosovoalbaner firar självständigheten, som blev möjlig efter en Nato-intervention utan FN-stöd och i strid med folkrätten.

SvD | DN 1 | DN 2 | DN 3 | SR

"Lagstifta mot underskott"

I dag skriver MUF:s ekonomiskpolitiska arbetsgrupp – Martin Bucht, Erik Raita, Sofia Fölster, Erik Gestrinius och undertecknad – på Upsala Nya Tidnings debattsida med anledning av vår rapport om skuldkrisen:

Efter finanskrisen 2008 pratade många om marknadens misslyckanden. I dag talar vi om en annan typ av misslyckanden – nämligen politikernas misslyckanden. I en ny rapport konstaterar vi i MUF:s ekonomiskpolitiska arbetsgrupp att den pågående skuldkrisen beror på att politiker – bland annat i USA och Sydeuropa – tenderar att år efter år acceptera för stora underskott. I dessa länder kan skillnaden vara hårfin mellan en Lyxfällandeltagare och en finansminister.

En förklaring till de ohållbara underskotten är att politikerna gärna skjuter nödvändiga åtstramningar på framtiden. Efterträdaren får då ta den politiska smällen. Efterträdaren resonerar ofta på samma sätt och då blir inga åtstramningar gjorda förrän det är för sent.

En annan förklaring är att särintressen blockerar nedskärningar som påverkar dem. Exempelvis vill offentliganställda inte se sina löner sänkta och bönder vill ha kvar sina subventioner. Politiska ledare vågar inte utmana dessa intressegrupper och nödvändiga åtstramningar uteblir.

En tredje anledning kan vara att väljarkåren har för lite kunskap om statsbudgeten. Väljare gillar generellt överskott, låga skatter och höga utgifter. Men skatter och utgifter påverkar väljare mer direkt än vad underskott gör. Detta leder ofta till att ansvarslösa politiker döljer sina misslyckanden i underskott.

Vi har i dag en ansvarsfull regering. Vi kan dock aldrig veta vilka som kommer att bli valda i framtiden. Därför bör vi rusta det politiska systemet mot populism och kortsiktighet genom att införa ett tak på underskottet – exempelvis tre procent av BNP. Ett sådan lagstiftning skulle tygla ansvarslösa politiker.

Väljarnas minne är kort. Det enda säkra sättet att förhindra en upprepning av skuldkrisen är att ändra politikens spelregler. Lärdomen av krisen är tydlig: Det politiska systemet är långt ifrån perfekt och politiker kan inte alltid ställa allt till rätta.

Positivt att V vill kunna sänka lönerna

Vänsterpartiet argumenterar i sin budgetmotion i dag för att höja Riksbankens inflationsmål från 2 till 3 procent. Detta är en legitim diskussion – om man tror på keynesiansk ekonomisk teori – och det är positivt att Vänsterpartiet i viss mån för ett vetenskapligt resonemang om inflationsmålet.

Olivier Blanchard skapade uppmärksamhet när han föreslog ett högre inflationsmål med argumentet att det ger en centralbank större möjlighet att sänka styrräntan i dåliga tider. Det är också detta skäl Vänsterpartiet anför.

Paul Krugman, känd Bushkritiker och kolumnist i vänsterliberala New York Times, påpekar att det finns ett annat argument för högre inflationsmål: fackföreningar och anställda går sällan med på en sänkning av de nominella lönerna. Så om inflationen är 2 procent kan reallönerna falla med högst 2 procent. Men det är ofta inte tillräckligt. I en lågkonjunktur vill man ju öka efterfrågan på arbetskraft genom att göra arbetskraften billigare. Om lönerna inte faller tillräckligt stiger arbetslösheten.

Vänsterpartiets förslag skulle enligt Krugman alltså göra så att lönerna (i reala termer) faller mer i lågkonjunktur. Då stiger arbetslösheten inte lika mycket.

Undertecknad är dock skeptisk till ett höjt inflationsmål. För det första för att eurozonen och (sedan tidigare i år) USA har ett inflationsmål på 2 procent. Om Sveriges mål är 3 procent innebär det att kronan kontinuerligt kommer att tappa i värde så länge skillnaden i inflation består.

För det andra eftersom det är bättre att göra något åt problemet med trögrörliga löner direkt i stället för att gå omvägen via inflation och därigenom "lura" arbetarna att acceptera lägre löner. Läs mer om detta i denna MUF-rapport.

Trots det är det bra att Vänsterpartiet på detta sätt, om än oavsiktligt, lyfter frågan om sänkta löner.

SR | HD | SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | DN

I dag lyfts hundratusen människor ur fattigdom

Häromveckan släppte Världsbanken 2012 års upplaga av Global Monitoring Report. Banken upprepar där fattigdomssiffrorna för 2008 som kommenterats i ett tidigare blogginlägg.

Världsbanken gör också en prognos för den extrema fattigdomen 2015: 1 019 miljoner människor eller 14,1 procent av världens befolkning. År 2008 levde 1 289 miljoner i extrem fattigdom – 19,3 procent av befolkningen.

Minskningen mellan 2008 och 2015 innebär att hundratusen människor lämnar den extrema fattigdomen varje dag under denna period, enligt prognosen.

Extremt fattiga i procent av världens befolkning med prognos för 2015. Källa: Världsbanken

En person är extremt fattig om hen lever på mindre än 1,25 dollar om dagen med det prisläge som gällde i USA 2005. I dagens svenska prisläge motsvarar det ungefär 13 kronor.

Fattigdomssiffran 14,1 procent 2015 är en höjning från fjolårets prognos på 12,1 procent för samma år.

Afrika, som minskade fattigdomen kraftigt 2005–2008, tros fortsätta minska fattigdomen i hög takt med historiska mått mätt. Den region som minskar mest är dock Sydasien, där Indien väger tungt. Sydasien bekämpar fattigdom snabbare än regionen gjort någon gång sedan statistiken börjar 1981.

Färre än var fjärde sydasiat kommer att vara extremt fattig 2015 enligt prognosen. År 1990 levde mer än hälften av alla sydasiater i fattigdom.

"Sweden needs laws against politicians' reckless spending"

Today I write about the current debt crisis in online newspaper The Local:

After the 2008 financial crisis, there was much talk about the failure of markets. However, with the growing worry about government debt, the focus has shifted to politicians’ failures. It is clear from the situation in Greece, the United States and other countries that governments are far from perfect. A new report from the Moderate Youth League (MUF) investigates this.

We conclude that the reasons for the debt crisis are a number of government failures that cause politicians to run larger budget deficits than anyone really wants – economists call this phenomenon deficit bias. In some cases, such as in southern Europe, this eventually results in a loss of investor confidence and a deep crisis.

One reason for deficit bias is that voters may have better information about spending and taxes than about deficits. Hence they fail to perceive that politicians run too large deficits that will need to be repaid in the future.

A second reason could be that politicians commit to future austerity policies rather than implementing immediate cuts. But because these politicians may not be in power when the policies are due, the commitment is not credible.

Lastly, deficit bias could be caused by a failure of interest groups to agree on cuts. Each interest group wants to appear willing to bring the economy close to a crisis to improve its bargaining position and so have to face a smaller share of the burden. If all interest groups behave in this way it will be difficult to agree on austerity measures before it is too late.

Because the political system is far from perfect, checks and balances are needed to counteract populism and myopia. Although the current Moderate Party-led government pursues responsible fiscal policies, we do not know which politicians will be elected in the future. Therefore we propose strengthening the Swedish political system by amending the constitution with a prohibition of government debt default. We also propose that binding limits on the deficit – e.g. at most three percent of GDP in peacetime – are made into law.

Overall we conclude that the risks of high government indebtedness are substantial while the benefits of fiscal stimulus are small. Therefore we recommend all countries that are currently in deficit to implement immediate cuts in government spending in order to return to a balanced budget as soon as possible.

Ny rapport: "Skuldkrisen"

I tisdags släppte Moderata ungdomsförbundets ekonomiskpolitiska arbetsgrupp, som jag är med i, en rapport om staternas skuldkris.

I rapporten konstaterar vi att det finns stora risker med statlig skuldsättning. Samtidigt är fördelarna med keynesiansk stimulanspolitik små.

Därför drar vi följande slutsatser:

• Stater som har ett budgetunderskott bör vidta omedelbara utgiftsminskningar för att återgå till en budget i balans.
• Statsapparaten bör krympas så att politikerna får mindre handlingsutrymme att begå misstag.
• Sverige bör skriva in i grundlagen att statens skuldavtal måste hållas.
• Fackförbundens särställning i svensk lagstiftning bör begränsas så att lönerna kan bli mer flexibla. Detta skulle leda till en mindre ökning av arbetslösheten under kriser.
• Den svenska statens underskott bör begränsas i lag.

Arbetsgruppen består förutom undertecknad av Martin Bucht, Erik Raita, Sofia Fölster och Erik Gestrinius.

Läs rapporten här.

Time to kill or capture Joseph Kony

The half-hour movie Kony 2012 has been all over the social networks the last few days. It aims to put the spotlight on the Ugandan warlord Joseph Kony and his infamous rebel group the Lord's Resistance Army who aims to establish a Christian theocracy.

The campaign has received criticism because it allegedly is a form of slacktivism where people think they can make a difference by sharing some video on Facebook. Ironically, those who critizice the supposedly mindless reposting of the film on social networks have mostly done so by mindlessly reposting a link to a critical blog run by a Canadian sociology student.

Here are some criticisms against Kony 2012 and the group behind the movie, Invisible Children, and my replies:

• Joseph Kony left Uganda in 2006. If you believe that the LRA conflict no longer has anything to do with Uganda, I congratulate you on having better knowledge of the security situation in east and central Africa than the United States Department of Defense and president Obama's military and security advisors, who chose to deploy US troops to – yes – Uganda in order to help fight the LRA. The film makes no secret of the fact that Kony is not in Uganda – it states that the country is "relatively safe" and it is clear from a map that the LRA has shifted its operations elsewhere, although of course Uganda is still involved in the conflict and cooperates with its neigbours in capturing Kony.

• Uganda is an anti-gay dictatorship. True, but the LRA is much worse.

• The Ugandan army has been accused of rape and looting. If the Ugandan army has problems with discipline, the more reason for them to be trained by American advisors.

• Invisible Children spends most of its money on film-making and advocacy. The main aim of the movie is to put pressure on US policymakers, not to raise money. I doubt many of those who reposted the move donated anything. On its website, the organization states that is spends 20 percent of revenues on administration and fundraising.

• The founders of Invisible Children pose with guns on a photo. "Stop Kony" is not a non-violence campaign. They are not advocating hugging Joseph Kony to death. In order to stop the LRA you need guns. More about the photo here.

• The campaign implies that white people should save Africa and smells of colonialism. After Rwanda 1994 and Srebrenica 1995, the world said "never again". Last year, reluctant western intervention helped bring peace and democracy to Libya and the Ivory Coast. Even the United Nations now agrees that the international community has a responsibility to protect people against grave human rights abuses. Although war is declining and democracy is progressing, everybody should help accelerate this process. Inaction is not an option.

Invisible Children has done a great job at bringing this issue to the agenda. The United States and other liberal democracies should send more ground troops to Africa in order to fight the LRA and other obstacles to the 21st century becoming Africa's century.

Update: The United States Africa Command has published a blog post explaining their role in combating the LRA. Like their Facebook page to show your support.

Fattigdomen minskar rekordsnabbt i Afrika

Världsbanken släppte i dag de efterlängtade definitiva siffrorna för extrem fattigdom 2008. Banken uppskattar att 1 289 miljoner människor var extremt fattiga 2008, vilket är 19 procent av världens befolkning. 1981 var samma siffra 43 procent.

En människa är extremt fattig om hennes konsumtion eller inkomst understiger 1,25 dollar om dagen med det prisläge som gällde i USA 2005. I dagens svenska prisläge motsvarar det ungefär 13 kronor.

Världsbanken rapporterar fattigdomen i treårsintervall så före dagens tillkännagivande hade vi bara fattigdomsstatistik fram till 2005. Den årliga fattigdomsminskningen mellan 2005 och 2008 var 0,7 procentenheter. Världsbankens tidigare preliminära uppskattningar för 2008 antydde en minskning på 1,1 procentenheter per år. Fattigdomsminskningen ligger därmed något under prognos.

Kina är inte längre den motor i fattigdomsminskningen landet varit tidigare. Detta beror naturligtvis främst på att Kina inte har så mycket extrem fattigdom kvar att utrota: andelen fattiga minskade från 84 procent till 13 procent mellan 1981 och 2008. I stället är det i Afrika som fattigdomen sjunker mest. Där minskade andelen fattiga mer än någon tidigare treårsperiod sedan statistiken börjar – med fem procentenheter till rekordlåga 48 procent.

Det viktigaste budskapet i denna statistik är som vanligt den enorma omfattningen av välståndslyftet i världen de senaste decennierna. Mellan 1990 och 2008 lyftes 620 miljoner människor ur extrem fattigdom. Det motsvarar en person per sekund (1,09 personer per sekund för att vara exakt).

TT: DN | GP | HD | AB | SvD

Sänk skatten för de rika

Professorerna Peter Diamond och Emmanuel Saez skriver om skattepolitik i höstnumret av Journal of Economic Perspectives under rubriken "The Case for a Progressive Tax: From Basic Research to Policy Recommendations" (gratisversion). Första avsnittet i artikeln ägnas åt att argumentera för att höja inkomstskatten för de rikaste.

Argumentet går så här: Pengar spelar mindre roll för den som är rik – marginalnyttan är fallande. Därför kan man ignorera den nytta de rika har av sina pengar när man bestämmer deras marginalskattesats och i stället välja den skattenivå som kramar ur så mycket pengar som möjligt ur dem; man försöker nå toppen av Lafferkurvan.

Det enda som spelar roll för den optimala skattesatsen (förutom ett tekniskt antagande om hur inkomsterna fördelas över befolkningen) är då hur de rika agerar på högre skatter – kommer de att jobba mindre när deras lön efter skatt minskar? Diamond och Saez menar att ett rimligt värde på de rikastes arbetsutbudselasticitet är 0,25 vilket betyder att en nettolönesänkning med 1 procent resulterar i en minskning av antalet arbetstimmar med 0,25 procent. Utifrån detta värde kommer de sedan fram till att den högsta skattesatsen i USA bör höjas till 73 procent, en ökning med 30 procentenheter jämfört med dagens skatt.

Givet de antaganden som Diamond och Saez gör går det nästan inte att nå någon annan slutsats. Det är allmänt accepterat att arbetsutbudet beror väldigt lite på lönen. En del hävdar till och med att antalet arbetade timmar i princip inte alls svarar på en löneförändring – att utbudselasticiteten är noll. Om så var fallet skulle Diamonds och Saez modell föreskriva en skattesats på 100 procent.

Men anledningen till att vi inte vill att de rika ska ha allt för hög marginalskatt handlar ju inte främst om antalet arbetade timmar. Det handlar om att det ska löna sig att utbilda sig, flytta till ny ort, välja yrken som bidrar till samhällsekonomin och klättra på karriärstegen. Detta avfärdar artikelförfattarna med argumentet att man inte kan räkna på det:

Det är tänkbart att ett mer progressivt skattesystem skulle reducera incitamenten att ackumulera humankapital från första början. Logiken i [vår modell] skulle fortfarande gälla, men elasticiteten bör då reflektera inte bara kortsiktiga arbetsutbudseffekter utan även långsiktiga effekter på utbildnings- och karriärval. ... tyvärr finns det inte mycket empirisk forskning som kan hjälpa oss att avgöra huruvida skatter påverkar inkomsterna genom dessa långsiktiga mekanismer. (s. 175, egen översättning)

Trots att de erkänner att deras modell utelämnar vad som rimligtvis är de viktigaste effekterna av höga skatter på höga inkomster väljer författarna att lämna den halsbrytande policyrekommendationen att USA:s redan höga inkomstskatt bör höjas ytterligare för de rikaste. Man kan tycka att man kan förvänta sig mer av en Nobelpristagare och en professor vid ett ledande universitet.

Det tog stor politisk möda att sänka marginalskatterna från 1970-talets hutlösa nivåer då exempelvis Astrid Lindgren betalade 102 procent i skatt. Antalet länder där den högsta marginalskatten överstiger 50 procent har minskat från 62 till 9 sedan 1980.

Nationalekonomin har en delförklaring till varför det är så politiskt svårt att sänka de högsta skattesatserna. Det går att visa att en demokratisk stat i allmänhet kommer att sätta för höga skatter – åtminstone om landet har platt inkomstskatt. Anledningen är att i en demokrati avgörs graden av omfördelning via skattesystemet av medianväljaren (så att hälften av väljarkåren står till höger om den förda politiken och hälften står till vänster). Men den skattesats som maximerar samhällets genomsnittliga (och därmed totala) välfärd är den skattesats som föredras av väljaren med genomsnittsinkomst. Om alla väljare är plånboksröstare – ju rikare man är, desto lägre skatt vill man ha – kommer medianväljaren att välja en högre skattesats än genomsnittsväljaren. Detta beror på att medianinkomsten är lägre än genomsnittsinkomsten. Därför blir skattesatsen för hög.

I bland lyckas politikerna övervinna denna logik och kraftigt sänka den högsta marginalskatten – exempelvis i samband med Ronald Reagans skattereformer på 1980-talet och 1990 års svenska skattereform. I dag är det svårt att hitta så modiga politiker. Men de behövs. I Sverige är värnskatten det tydligaste exemplet på en skadlig skatt som inte fyller någon funktion.

"The triumph of global capitalism"

Today the Adam Smith Institute is publishing an article by me about the fact that the world has become a dramatically better place in the last few decades: never before have humans been so healthy, rich, peaceful or educated. The article has previously been published in Swedish as a book chapter in Globaliseringens triumf? published by Timbro and edited by Eva Cooper.

Ny bok om våldets minskning övertygar

Harvardpsykologen Steven Pinker utkom i år med boken The Better Angels of Our Nature: The Decline of Violence in History and Its Causes. Med sju hundra sidor och två tusen fotnoter visar han att våld har blivit allt mindre vanligt genom historien, och försöker förklara varför.

Etableringen av statens våldsmonopol är en viktig anledning till att mord blivit betydligt mindre vanligt. Mellan medeltiden och 1900-talet minskade morden i Västeuropa med över 95 procent, i takt med att staterna konsoliderades och förbättrade ordningsmakten.

Pinker visar också att jägar-samlarsamhällen är betydligt mer våldsamma än moderna samhällen och långt ifrån "den ädle vilden". I sådana samhällen var våld orsaken till 15–30 procent av alla dödsfall, jämfört med 3 procent under 1900-talet inklusive världskrig och hungersnöder orsakade av Mao och Stalin.

En förändring i synen på våld ägde rum under 1600- och 1700-talen i Europa. Genom vad författaren kallar den humanitära revolutionen minskade förekomsten av tortyr och dödsstraff till en bråkdel av vad den varit tidigare. Detta tillskriver Pinker till stor del tryckkonstens och läskunnighetens framväxt som gjorde det möjligt för européer att utveckla empati genom att läsa om andra människors upplevelser.

Pinker lägger stor möda på att förklara de få tillfällen då våldet ser ut att ha ökat. Han gör en intressant syntes av materialistisk och idealistisk historiesyn genom att anamma en syn på historien som slumpmässig statistisk process. Vid varje tidpunkt finns det en viss sannolikhet för att krig utbryter men den sannolikheten minskar över tid. På så sätt blir världskrigen och de kommunistiska massmorden förenliga med tesen om minskande våld.

Trots att Pinker vid flera tillfällen frågar sig om 1900-talet var ovanligt våldsamt ger han aldrig något klart svar på frågan. Han menar att krig tenderar att matematiskt följa en potenslag. En av egenskaperna hos en sådan statistisk process är att majoriteten av dödsfallen orsakas av ett fåtal stora krig (exempelvis världskrigen). Därmed menar sig Pinker kunna gissa hur många dödsfall som inträffat i de mängder av mindre krig genom historien som vi inte har några dödsfallsuppgifter om. Detta är dock inte helt övertygande. Det tycks snarare sannolikt att Pinker underskattar dödsfallen i exempelvis det medeltida Europa och det förkoloniala Afrika. Samtidigt visar detta att författaren inte räds att redovisa uppgifter som går emot hans tes.

Ett annan episod som verkar motsäga tesen om minskande våld är ökningen av mord (och troligtvis andra typer av våldsbrottslighet) i hela Västvärlden mellan 1950-talet och 1970-talet. Pinker förklarar detta som en olycklig konsekvens av efterkrigstidens ifrågasättande av auktoriteter och uppkomst av ungdomskultur.

Att USA, även om man bara tittar på den vita befolkningen, sticker ut i mordstatistiken bland de rika länderna – men fortfarande under världsgenomsnittet och under länder som Brasilien, Ryssland och Indien – förklaras av en hederskultur i södra och västra USA som gör att invånarna är mer benägna att ta till våld när de anser sig förolämpade eller svikna. Denna hederskultur har sin grund dels i de laglösa förhållanden som rådde i de brittiska högländerna när man utvandrade därifrån till den amerikanska södern och västern, dels i den anarkistiska machokultur som rådde när exempelvis den amerikanska västern koloniserades på 1800-talet. I de skandinaviska och tyska bygderna i Minnesota och Dakota ligger morden på europeiska nivåer.

Överlag är The Better Angels of Our Nature en mycket övertygande bok, både när Pinker med diagram och anekdoter visar att våldet minskar och när han förklarar varför undantagen är inget annat än undantag. Boken är dessutom välskriven och lättillgängling trots att Pinker avhandlar många olika tidsperioder och förklarar avancerade teorier. Han citerar Bibeln, Shakespeare och Kant och rör sig vant mellan matematisk statistik, kriminologi, psykologi, neurovetenskap, spelteori och internationella relationer. Steven Pinker är sannerligen en av samtidens intellektuella giganter.

Liberaler: upp till kamp för verklighetens folk!

Det är nu över två år sedan Kd-ledaren Göran Hägglund startade debatten om Verklighetens folk genom sitt tal i Almedalen:

Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.

Debatten har svalnat något sedan dess, men är icke desto mindre angelägen. Alla som bryr sig om frihet har intresse av att ta den intellektuella kampen mot postmodernismen, som beskriver samhället som i grunden orättvist och förtryckande.

I läroböckerna i nationalekonomi står det att marknadsmisslyckanden – som monopol, kollektiva varor och externa effekter – är en anledning till statligt ingripande i ekonomin. Liberaler måste därför visa att den fria ekonomin i allmänhet fungerar väl och att marknadsmisslyckanden inte är normen.

På samma sätt kan "sociala misslyckanden" – som strukturell diskriminering, förtryckande normer, begränsande könsroller, ytlighet och statusjakt – användas som argument för statligt ingripande i samhället. Tvångsdelad föräldraförsäkring är det klassiska exemplet. Vi liberaler måste därför argumentera för att sociala misslyckanden är ovanliga och att samhället i allmänhet är rättvist och välfungerande.

Den som påstår att de postmodernister vi pratar om inte existerar får gärna titta på den här musikvideon:

"tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm / att rädda livet som förtvinar i varuform / vi sprider våra kamper och möts i enat hat / vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat"

Detta är, i något karikerad form, vad som framförs dagligen av kulturjournalister, vänsterpolitiker, sociologer och litteraturvetare.

Debatten är förstås inte begränsad till Sverige. Joseph Epstein skriver väl i Wall Street Journal om hur USA:s professorer i engelskspråkig litteratur blivit allt mer världsfrånvända – engelskinstitutionen är numera den enda institution på universitetet där marxister tas på allvar.

A stranger, freshly arrived from another planet, if offered as his introduction to the United States only this book [The Cambridge History of the American Novel], would come away with a picture of a country founded on violence and expropriation, stoked through its history by every kind of prejudice and class domination, and populated chiefly by one or another kind of victim, with time out only for the mental sloth and apathy brought on by life lived in the suburbs and the characterless glut of American late capitalism. The automatic leftism behind this picture is also part of the reigning ethos of the current-day English Department.

Mina tidigare blogginlägg i ämnet: "Nu går vi till motreaktion mot kultureliten", "Hägglund har bra poänger", "Radikala samhällsanalyser kan inte vara en del av liberalismen"

DN