06 juni 2007

Sverige inte värt att fira

I dag var dagen då politiker på riks- och kommunnivå gjorde sitt bästa för att krama fram en gnutta nationalism ur svenskarna. Det gick inte så bra, och det är inte konstigt eftersom vi knappt har någonting att fira och vara stolta över. Herman Lindqvist tycker att vi ska vara stolta över att vi har ett självständigt land med en egen kultur. Själv skulle jag ha väldigt svårt att vifta med en svensk flagga eller sjunga nationalsången, bland annat därför att dessa symboler är så starkt förknippade med folkgruppen svenskar, som utgör en stor del av Sveriges befolkning på grund av en förtryckande invandringspolitik, men inte hela befolkningen.

Varför skulle den svenska kulturen vara något att uppmärksamma? Vad gör midsommar och surströmming så speciellt jämfört med hanukkah och tsatsiki? Inget alls, naturligtvis. Jag ser framför mig en framtid där alla länder är förenade i en global kultur med engelskan som sammanhållande kitt. De gamla nationella kulturna passar bäst i historieböcker och på museer. Matkulturerna skulle kunna hållas vid liv med hjälp av internationella restaurangkedjor som saluför vad som tidigare varit typisk kinesisk, indisk, europeisk mat och så vidare.

Detsamma gäller språket. Språkskillnaderna måste vara bland de företeelser som orsakar mest besvär och bekymmer världen över. Jag förstår inte hur någon kan anse att ett nationellt språk kan vara något att vara stolt över. Professor Marian Radetzki har föreslagit att svenskan ersätts med engelska, och det är ett bra förslag om det bara kunde genomföras underifrån och inte genom ett statligt beslut.

Om det inte är nationen eller kulturen som det är meningen att man ska fira i dag, är det kanske själva statsbildningen? Jag förstår dock inte varför en självständig stat skulle ha ett egenvärde. För oss nu är det naturligtvis likgiltigt om vi bor i Sverige eller i Danmark. Förmodligen hade vi haft det bättre ställt om inte tyrannen Gustav Vasa gjort Sverige självständigt från Danmark på 1500-talet. Danskarna är ju rikare och har lägre arbetslöshet. Dessutom hade vi inte haft de språkproblem som jag skrev om ovan med danskarna. Det sätt varpå Sverige agerade under 1900-talet för att behålla självständigheten är inte heller något att vara stolt över. Under världskrigen stod Sverige som icke stridande i stort sett på diktaturen Tysklands sida, och under kalla kriget var Sverige neutralt mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck.

Det som trots allt gör dagen värd att uppmärksamma är att Sveriges första relativt liberala grundlag antogs på denna dag 1809. Just detta bör vi vara glada över, men Sverige som stat eller nation är ingenting att känna stolthet inför.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar