25 juni 2007

Tre frågor till omfördelare

I Sverige existerar, förutom möjligtvis i MUF:s högerflank, knappt alls någon större diskussion om välfärdsstatens vara eller icke vara och utsträckning. Mitt bidrag till en djupare debatt är nedanstående tre frågor till välfärdskramarna, där jag utgår ifrån dessas logik och världssyn. Jag utmanar Elisabeth Biström Risslén (v) och Daniel Mathisen (s) att svara på dessa frågor.

1. Varför måste välfärden vara styrd?
Varför måste staten styra vad skattepengarna ska användas till? Varför inte bara dela ut lika mycket pengar som den offentliga verksamheten kostar till medborgarna så kan människor själva göra avvägningar mellan teaterbesök, Mallorcasemestrar och engelskalektioner? Exempelvis skulle man kunna tiodubbla barnbidraget och samtidigt avgiftsbelägga skolor och förskolor. Observera att detta inte innebär någon omfördelning jämfört med i dag – bara att invånarna själva, i stället för staten, bestämmer vad de vill använda pengarna till. De familjer som vill lägga mer på barnens utbildning skulle kunna göra det och de familjer som tror att annan konsumtion gynnar barnen bättre kan göra det.

2. Varför måste välfärden vara generell?
Välfärdsstaten legitimeras oftast med solidaritet med de fattiga. Varför då inte begränsa välfärden till de fattiga? Varför ska kommunen driva Carl-Henrik Svanbergs barns skola (eller enligt ovan betala för densamma)? Varför inte säga att staten garanterar alla en minimiinkomst, medan de som tjänar mer än denna får klara sig utan statligt stöd?

3. Varför måste välfärden vara nationell?
Om nu alla har rätt till en viss inkomst och jämlikhet, varför gäller det bara Sverige? De flesta, om inte alla, av världens fattiga finns ju utanför Sverige. Den socialliberale filosofen John Rawls idé är att varje samhälle ska utformas så att de sämst ställda har det så bra som möjligt. Om Sverige skulle tillämpa principen om total jämlikhet skulle det innebära att vi bör ge mer än 75 procent av BNP till fattigare länder – då har vi utjämnat inkomstskillnaderna. Vad säger då vänstern om internationell solidaritet? Jo, Ung Vänster vill att – håll i hatten – hela två procent av BNP ska satsas på bistånd. Solidariteten stannar tydligen i Smygehuk.

1 kommentar:

  1. Jag skulle tro att välfärden måste vara generell just eftersom den legitimeras med solidaritet med de fattiga. Alla betalar in en viss del av sin inkomst och sina tillgångar till en gemensam kassa som de cashar ut ur när de behöver den. Skulle inte Carl-Henrik Svanbergs barn få gå i skolan med pengarna från den kassan, skulle det vara orättvist att Svanberg måste betala till den.

    Jag tror Ung Vänsters förslag om 2% är ett försök till ett seriöst förslag som kanske ska gå att uppnå. Skulle de skriva att biståndet ska vara 75%, skulle nog ingen ta det på allvar, men många bäckar små... Bättre än moderaterna, som kämpar för sänkt bistånd i alla fall ;)

    SvaraRadera