22 juli 2007

Liberalism är inte pacifism

Diskussionen om krigs legitimitet är ständigt aktuell, inte minst i samband med Irakkriget. Jag har tidigare skrivit en inte så välformulerad artikel om krigs legitimitet i MUF Västerbottens tidning Högerhänt.

Utgångspunkten för min syn på krig är demokratin. En ledning som inte är demokratiskt vald har ingen som helst legitimitet att styra eller representera ett land. Att välja sina företrädare är varje folks rättighet, och en rättighet får försvaras med våld.

Eftersom det är demokratin som avgör om ett områdes rättsväsende är legitimt eller inte ligger ett krig mot en diktatur per definition utanför rättsväsendets ramar, likt en nödvärnssituation där det inte går att tillämpa normala regler om förundersökning, rättegång och dom när någons rättigheter kränkts.

Precis som i en nödvärnssituation gäller proportionalitetsprincipen (inte mer våld än nöden kräver). Att bomba regeringskvarteren i Pyongyang är legitimt eftersom Kim Jong-Il förtrycker sitt folk – att förstöra hela staden med atombomber är det inte. Skulden för eventuella civila dödsoffer i attackerna ligger på Kim Jong-Il och inte på dem som bekämpar honom.

Att försvara sin befolkning
En stat har åtagit sig att utöva dess medborgares rätt till självförsvar (mot brottslingar och yttre fiender) åt dem och skipa rättvisa inom ett område genom att upprätthålla ett våldsmonopol. Den tjänst som staten tillhandahåller åt medborgarna har den också rätt att ta betalt för genom skatten. Som självförsvar kan förutom att slå tillbaka en invasionsstyrka även räknas förebyggande anfall och stöd till allierade.

USA:s bombningar av Afghanistan är ett klart fall av självförsvar efter 11 september 2001. Länder som har haft eller kan misstänkas skaffa massförstörelsevapen (Irak, Iran och Nordkorea) utgör också ett hot. Att ingå allianser kan vara klokt för den egna befolkningens säkerhet och krig föranledda av att en allierad blivit anfallen bör således också kunna skattefinansieras.

Bekämpningen av mäktiga krafter som kan bli ett hot i framtiden legitimerar USA:s engagemang i världskrigen och det kalla kriget (och därmed Koreakriget, Vietnamkriget och invasionsförsöken av Kuba).

Följande illustration visar ett scenario där Nordkorea anfaller USA (det vill säga USA:s befolkning). Det är då legitimt för USA:s regering att ta ut en skatt av medborgarna för att finansiera en attack på Nordkoreas regering och militär. Om Nordkoreas befolkning också skulle ta skada av de amerikanska angreppen vid ett anfall på militära anläggningar eller därför att det av andra strategiska skäl bedöms som nödvändigt ligger skulden hos Nordkoreas regering.

USA blir anfallet av Nordkorea.

Blå pilar är moraliskt riktiga våldshandlingar (eller tvångshandlingar som beskattning) medan röda är omoraliska sådana.

Ett billigare alternativ till ockupation och framtvingad demokrati är att ge stöd till en regim som är den minst dåliga men som hotas av grupper som vill kasta in landet i ett värre förtryck, exempelvis kommunister eller islamister. Sådana regimer kan vara Pinochets Chile, Batistas Kuba, Sydkorea och Taiwan före demokratins genombrott, Sydvietnam, shahens Iran och möjligtvis Sydafrika under apartheid. Denna strategi som delvis tillämpades av USA under det kalla kriget är givetvis sämre än att införa demokrati direkt men ändå att föredra framför att inte bry sig över huvud taget om vad som händer i omvärlden.

Att befria en annan befolkning
Ovanstående resonemang om rättfärdigheten i självförsvar torde vara tämligen okontroversiellt även om gränsdragningen mellan försvars- och anfallskrig kan diskuteras. Annat är det med diskussionen om anfallskrig.

Det är här diskussionen om den så kallade folkrätten kommer upp. Bland annat FN-stadgan säger ju att anfallskrig är förbjudna och att staters självbestämmanderätt ska respekteras. Detta är ingenting annat än att ge legitimitet åt diktatorers förtryck. Som jag skrev ovan har en diktator lika liten rätt att styra sitt land som jag själv eller läsaren har. Varje våldshandling som syftar till att införa demokrati, särskilt om den utförs av ett annat lands demokratiskt valda regering, är legitim.

Däremot är det inte rätt att ta ut skattemedel för detta ändamål, eftersom den egna statens medborgare inte är hotade. För en tid sedan rasade en debatt om detta bland högerbloggare som Dick Erixon, Carl Svanberg, Wille Faler och Stefan Karlsson.

Erixon menar att Västvärlden bör införa demokratier i länder exempelvis på Balkan och i Afrika även om dessa inte hotar vår egen säkerhet, och finansiera dessa operationer med skattemedel. Vad detta resonemang innebär i sin kärna är att den svenska staten är skyldig att befria alla människor på jorden från förtryck. Detta skulle betyda att vi är moraliskt skyldiga att satsa så mycket vår ekonomi mäktar på krigsmakten, kanske en femtiodubbling av försvarsbudgeten. Även Dick Erixon inser att detta resonemang inte håller.

Illustrationen nedan visar hur USA anfaller Nordkorea utan föregående aggression från detta lands sida, och hur skatteuttaget från amerikanerna därmed blir orättfärdigt.

USA anfaller Nordkorea.

Även nyliberaler som motsätter sig humanitära interventioner av skatteskäl får dock en del om bakfoten ibland, som att vissa folk inte "vill ha" demokrati. Detta påstående är en självmotsägelse. Demokrati är en mänsklig rättighet, och att avskaffa den eller inte införa den från början för att folket "vill det" är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Om en diktator är populär skulle han ju inte ha några problem att få makten i fria val.

En annan missuppfattning är att en stats ingripande i omvärlden är något slags intervention på en fri marknad som medför problem. Analogt med detta påstås exempelvis att USA skulle vara skulden till att många diktatorer har makten. Som de flesta förstår är världen utanför USA långt ifrån välfungerande och alla interventioner som leder till mer demokrati och kapitalism är välkomna.

Frågan är då hur en välbehövd militär intervention i exempelvis Sudan kan finansieras, eftersom skattepengar inte är aktuella. Som alltid är fallet på en fri marknad kan man tänka sig flera olika lösningar. En är att storföretagen finansierar en invasion för att kunna dra nytta av lönsamma investeringstillfällen när landet öppnas mot omvärlden. Människor som flytt från en diktatur är också av naturliga skäl oftast fientligt inställda mot regimen i sitt hemland. Exilkubaner i USA är ju Fidel Castros främsta fiender och många exilirakier stödde invasionen av Irak. En tredje lösning är insamlingsgalor och liknande som brukar förekomma till andra humanitära ändamål. Många skulle säkert vara villiga att skänka en slant till främjande av demokrati.

Pacifismen är en ond princip. Kränkningar och förtryck ska bemötas med våld varhelst de sker. Demokratin och friheten är mänsklighetens högsta värden. De är värda att kämpa för.

2 kommentarer:

  1. OK, nu har jag läst det. Jag har inga andra kommentarer än att jag inte håller med dig om någonting. Jag anser att allt du säger är fel från början till slut. Om du har bemödat dig med att läsa vad jag har skrivit i ämnet vet du också _varför_ jag tycker som jag tycker. Om du anser att jag har fel, får du göra det. Men jag tänker inte motivera mig ytterligare. Och jag inte heller bemöta argument och invändningar som jag och andra redan har bemött otaliga gånger på min blogg och annorstädes.

    SvaraRadera
  2. Du är nog inte helt frisk. Förespråka krig för att "skapa" demokrati. Demokratiprocessen är en lång och mödosam väg och kan för det mesta inte skapas med våld.

    "USA:s bombningar av Afghanistan är ett klart fall av självförsvar efter 11 september 2001."

    Självförsvar? På vilket sätt utgjorde de urfattiga analfabeterna ett hot mot USA? Och tror du att läget är så mkt bättre nu där efter man bombat sönder allt i sin väg? Jag tror att krig kan vara nödvändigt i vissa fall men då ska man iaf ha landets stöd i ryggen samt försäkra sig om att landet man krigar mot utgör ett reellt hot eller att befolkningen i det krigande landet stödjer ens väpnade kamp för frihet. Så är inte fallet i varken Irak eller Afghanistan.

    SvaraRadera