Ny bok: Allt du behöver veta om skatter

Nu är min bok ute! I Allt du behöver veta om skatter har jag sammanfattat den nationalekonomiska skatteforskningen för en bredare allmänhet...

30 november 2007

Investeringar och privat bistånd bästa utvecklingsreceptet

TT återger resultat från en studie som har kommit fram till att bistånd inte ger högre tillväxt.

Jag tror att det är att gå lite för långt att säga att bistånd inte ger högre tillväxt alls. Någon sorts positiv effekt bör det ge att möta västerländsk teknik och organisationskultur. Då räknar jag dock inte med den andra sidan av biståndet – att det finansieras med skatter i i-länderna. De skatterna i sin tur minskar resurserna till investeringar i u-länderna och till privat välgörenhet som är effektivare. Den totala tillväxten i u-länderna och i i-länderna som helhet torde därför vara som högst utan skattefinansierat bistånd över huvud taget.

Min poäng är att om pengar är avsatta till bistånd så gör de mer nytta om de används än om de bränns upp. Påståenden om att bistånd gör skada implicerar ju just det sistnämnda. Sådana påståenden riskerar också att slå över i en isolationistisk filosofi där all skuld för u-ländernas elände läggs på västvärlden.

Tvärtom behöver u-länderna tuffa krav och allt stöd de kan få från de rika länderna. De västliga demokratierna må vara slösaktiga och byråkratiska politiska apparater, men det är ingenting mot statsapparaterna i u-länderna. De som bäst driver på utvecklingen är dock i-ländernas privata företag och organisationer, utan statlig inblandning (om det inte handlar om det egna landets säkerhet).

Jag saknar också en kraftfull kampanj för att störta jordens kvarvarande diktaturer. Det går inte att moraliskt motivera att skattepengar från västerlänningar finansierar krig som inte påverkar deras säkerhet i exempelvis Afrika. Många diktaturer (bland annat Kuba, Nordkorea och Iran) utgör dock på ett eller annat sätt ett säkerhetshot och här bör de demokratiska staterna agera kraftfullt. Framtvingande av demokrati är det bästa biståndet.

27 november 2007

"Undervisningen skall vara saklig och allsidig."

Så står det i 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna. Detta verkar inte gälla för boken Religionskunskap för gymnasiet: kurs A av Lars-Göran Alm. I kapitlet om naturalistiska (motsats till humanistiska) livsåskådningar hittar man följande avsnitt om nyliberalism:
Huvudtanken i den syn på tillvaron som kallas naturalism är att människan är en del av naturen. Det är en tanke vi tidigare mött i naturreligionerna, hinduismen och buddhismen.

Människar deltar i allt livs stora kretslopp: hon föds, hon lever sitt liv med dess olika stadier, hon dör. Visserligen har vi mer sammansatta beteenden än andra djur. Men enligt naturalismen är det en gradskillnad, ingen artskillnad. Därför har människan ingen särställning i tillvaron. [...]

Den äldre naturalismen

I den äldre naturalismen såg man naturen som ett slagfält, där individer och arter kämpar om livsutrymme. Denna natursyn tillämpade man också på det mänskliga samhället: man betonade kampen och konkurrensen människor emellan. [...]

Skuggor ur det förflutna

Tankar kan vara långlivade. Ibland dyker det upp synsätt som man trodde var helt överspelade. Under 1980- och 1990-talen har två strömningar på nytt fört fram delar av den äldre naturalismen.

Nyliberalismen
[...] Vårt ekonomiska välstånd bygger på att alla satsar allt i en fri konkurrens om arbeten och marknadsandelar. Så kan man sammanfatta det nyliberala synsättet. Att vissa inte klarar konkurrensen och slås ut är olyckligt men oundvikligt.

Nyliberalismens anhängare grundar säkert inte sina resonemang på någon genomtänkt naturalistisk livsåskådning. Och de flesta tycker nog trots allt att sjuka, arbetslösa och utslagna bör få hjälp till ett drägligt liv. Men den som är uppmärksam kan ändå känna igen den gamla idén om en naturlig kamp mellan människorna. Nyliberalismens människosyn verkar komma nära den socialdarwinistiska.

Nynazismen
Det andra strömningen bakåt till den äldre naturalismen är mycket otäckare: det är nynazismen. Här är anknytningen helt öppen. [...] (s. 111-118)
Att jämställa nyliberalism med nynazism och socialdarwinism är naturligtvis inte sakligt. Att placera in nyliberalismen i det naturalistiska facket är dessutom felaktigt eftersom hela ideologin bygger på att människor har en fri vilja. Och att den inte skulle bygga på någon genomtänkt åskådning – hört talas om John Locke, Robert Nozick eller Ayn Rand?

24 november 2007

Buy Something Day i Skellefteå

Buysomethingday.se

I dag var det Buy Something Day, och liksom på Stureplan möttes skellefteborna av glada konsumtionsanhängare som delade ut tackkort och geléhjärtan. Tidningen Norra Västerbotten tittade förbi MUF Skellefteås kampanj. Läs pressmeddelandet här.

Svenskt Näringslivs vd Signhild Agnegård-Hansen skriver i dag klokt om konsumtion på Aftonbladets debattsida. CUF-ordföranden Magnus Andersson har en del poänger i en krönika på Politikerbloggen, men han är ute och cyklar när han påstår att Sveriges BNP skulle minska om alla svenskar avstod från att handla under en dag. Det enda som skulle hända är att sparandet och investeringarna skulle öka, och att svenskarna skulle bli mindre lyckliga eftersom de i onödan avstått från en källa till glädje.

Jacob Lundberg, Johan Söderberg och Andreas Löwenhöök under Buy Something Day på Nygatan i Skellefteå den 24 november 2007. Foto: Simon Vallin

Tillägg: Även Västerbottens folkblad skriver om saken.

22 november 2007

Köp något på lördag

Jag har i dag plöjt igenom Jonas Frycklunds bok Yppighetens nytta. Boken är ett välargumenterat försvar för konsumtion i alla former, i motsats till dem som tycker att konsumtion är irrationellt, syndigt eller fult.

Det man kan sakna är en mer utförlig förklaring av den ekonomisk-teoretiska bakgrunden. Ekonomen J.M. Keynes idé om att det blir lågkonjunktur för att vi shoppar för lite (förenklat) berörs bara i ett stycke. Keynesianismen har i sin tur lagt grunden bland annat för konstiga idéer om att krig är bra för att de kostar pengar. Om vi väljer att inte konsumera och sparar i stället så är det inte pengar som försvinner in i ett svart hål. De används för produktiva investeringar.

Frycklunds tes är att inte bara investeringar är bra för ekonomin, även konsumtion bidrar genom att exempelvis skynda på teknikutvecklingen. Bra är hans exempel på motstånd mot konsumtion förr i tiden. Vi får veta att såväl gamla greker som 1700-talssvenskar såg konsumtion som något fult. Upplysande är listan över vad som ansetts vara onödig konsumtion historiskt:
  • Christer Sanne (2007): Privata studsmattor, klätterställningar, trampbilar, trädgårdspooler och bilar.
  • Göran Bäckstrand och Lars Ingelstam (1977): Privata bilar, kött, stora bostäder.
  • John Kenneth Galbraith (1958): Nya bilmodeller, nylontält, gummimadrasser, portabla kylskåp, lysrör, biofilmer, seriemagasin.
  • Werner Sombart (1913): Flygmaskiner, glödlampor, reklamskyltar, roterande tryckpressar.
  • Frihetstidens makthavare (1700-talet): Kaffe, choklad, fina tyger, likörer, utländska frukter.
  • Aristoteles (384–322 f Kr): Allt som inte tillverkats inom jordbrukssektorn.
  • Platon (427–347 f Kr): Purpur, färger, rökelse. (s. 52)
Gränsen för vad som konsumtionskritikerna anser vara överflöd har ständigt flyttats framåt med tiden. Den hycklande 68-generationen får sig också en känga:
Olof Palme inrättade 1973 Sekretariatet för framtidsstudier, som till att börja med var en del av Statsrådsberedningen. Lars Ingelstam och Göran Bäckstrand ledde sekretariatet och publicerade 1975 uppsatsen Hur mycket är lagom? Ingelstam och Bäckstrand argumenterade där för ett antal drastiska begränsningar av den privata konsumtionen. [...]

Ingelstam och Bäckstrand tyckte att det var konstigt att bostäderna blev allt större samtidigt som allt fler aktiviteter flyttades ut från hemmet. Eftersom kvinnorna kommer ut på arbetsmarknaden och barnen befinner sig på dagis eller fritidshem, vad ska vi då med så stora bostäder till? När skriften skrevs var den genomsnittliga bostadsytan per person 27 kvadratmeter, och författarna ansåg att det vore rimligt med en reduktion på 20 procent om fördelningen samtidigt blev jämnare. Detta skulle, efter en lång övergångsperiod, innebära en bostadsyta på 21 kvadratmeter per person. Den genomsnittliga bostadsytan [är] nu 44 kvadratmeter per person. För att nå lagomnivån skulle vi alltså behöva halvera storleken på våra nuvarande bostäder.

Lars Ingelstam är vid det här laget professor emeritus från Linköpings universitet och bor i en mångmiljonvilla i fashionabla Ålsten i Stockholm. Göran Bäckstrand är före detta diplomat, verkar inom Forum för konstruktiv konflikthantering och bor i radhus på södra Lidingö. Får man gissa att herrarna och deras hustrur disponerar över större bostadsytor än de 42 kvadratmeter de ansåg vara lagom för två personer 1975? (s. 19)
På lördag är det Buy Something Day, för att fira kapitalismen och konsumtionssamhället och som en reaktion på vänsterns "En köpfri dag". Ut och handla!

(Tack Billy)

Tillägg: Skojig film om en dag utan konsumtion

21 november 2007

Hysterin kring elöverkänslighet höjer strålningen

Umeå kommun funderar på att stoppa en mobilmast i en by, skriver Västerbottens folkblad. Anledningen är elöverkänslighet. Man funderar på att göra området till en "lågstrålande zon".

Elöverkänslighet orsakas inte av strålning. Det är en fobi som alla andra fobier och bör behandlas som en sådan. Det har inte gått att visa varför de mycket låga strålnivåer som kommer från mobilmaster, ofta en tusendel till en miljondel av gränsvärdet, skulle ge hälsoeffekter. (Statens strålskyddsinstitut) Vid blindtester har elöverkänsliga inte kunnat avgöra om en elektrisk utrustning är av- eller påslagen. Av dessa anledningar måste förnuftiga människor reagera varje gång dumheter som att man inte bör bygga mobilmaster luftas.

Paradoxalt nog kan motståndet mot mobilmaster öka den strålning som möjligtvis skulle kunna vara farlig, nämligen som kommer direkt från mobiltelefonen. Strålningen som kommer därifrån är mycket högre än den som kommer från basstationerna, och hälsoeffekter har inte kunnat uteslutas även om det mest sannolika verkar vara att mobiltelefoner som håller sig under gränsvärdena är helt ofarliga.

Strålningen från mobiltelefonen ökar ju längre bort från basstationen man befinner sig. Ju fler mobilmaster som byggs desto lägre blir strålningen från mobiltelefonerna. Så kan det gå när tro och teknikrädsla går före förnuft och vetenskap.

19 november 2007

Privatskolorna expanderar

Privatskolorna i Los Angeles expanderar, rapporterar Los Angeles Times. De rika och allt rikare amerikanarna är villiga att spendera mycket på barnens utbildning. Privatskolorna ser behovet och investerar i anläggningar och personal av toppklass. De verkar på en konkurrensutsatt marknad och måste anstränga sig för att få kunder. Tyvärr omfattas de flesta elever inte av denna konkurrens.

Utbildning borde vara en dynamisk och lönsam del av ekonomin, inte en kostnadspost för kommuner och stater. Privat utbildning möter ett verkligt behov på marknaden och måste få täckning för sina kostnader, till skillnad från den politiskt styrda skolan där man inte kan veta om verksamheten ger tillbaka vad den kostar. Uppenbarligen ger privat drivna skolor mer för pengarna eftersom elever oftast byter till privatskolor eller i Sverige friskolor så fort de får råd eller möjlighet.

Var är MUF om den fria invandringen?

Ordförandena för LUF och KDU skrev tillsammans med Erik Zsiga på Timbro en bra artikel om fri invandring i Göteborgsposten den 9 november:
Det finns givetvis många orsaker till varför människor väljer att bryta upp från ett sammanhang. Frågan är - vilka skäl är legitima? Längtan att få vara tillsammans med sin familj som kanske finns på andra sidan jorden? Brist på arbete? Svält? Politisk förföljelse? För oss i Sverige är det självklart att vi skall kunna studera utomlands. Samma sak gäller om vi får ett intressant jobberbjudande i Milano eller om kärleken bor i Thailand. Då tillåts vi att flytta på oss. Men åt andra hållet är generositeten begränsad. Vi kan sätta gränser för migrationen, så vi gör det.

Hur kan vi svenskar - upplysta, demokratiska, förespråkare av alla människors lika värde - försvara de strikta nationsgränserna? Det naturliga vore att se till det som gynnar vårt land, utvecklingen i övriga världen och, framför allt, att anlägga ett individperspektiv.

[...] En värld med färre gränser för alla människor är inte en naiv utopi. Det är en vision som kan bli verklighet - om alliansregeringen vågar förbereda den.
Den fråga jag ställer mig är varför MUF-ordföranden Niklas Wykman inte var medundertecknare.

18 november 2007

En analys av klimatfrågan

I dag presenterades sista delen av FN:s klimatpanels (IPCC) fjärde rapport sedan bildandet. På IPCC:s hemsida verkar bara en sammanfattning av rapporten finnas tillgänglig.

Det märks att rapporten är framförhandlad av bland annat makthungrande politiker och byråkrater, för IPCC radar upp en lång rad åtgärder som staten kan vidta för att på olika sätt minska utsläppen. Att den självklara lösningen på hela problemet är en generell koldioxidskatt förbises helt. Varje ton koldioxid orsakar ju samma skada oavsett om den kommer från jordbruk, industri eller transporter. Att panelen förordar en uppsjö av regleringar på vart och ett av dessa områden i stället för en enhetlig skatt är högst märkligt.

En del vill framställa det som att klimatfrågan handlar om att agera eller att inte agera. Så är inte fallet. Frågan är hur mycket vi bör agera. Utsläppsnedskärningar är en kostnad på kort sikt och klimatförändringar är en kostnad på lång sikt. För att minimera den totala kostnaden måste man sätta ett korrekt pris på koldioxiden som avspeglar hur mycket klimatförändringarna kommer att kosta.

Även icke-ekonomiska kostnader måste räknas in, exempelvis den biologiska mångfalden. Man kan inte anföra att miljön och naturen är ovärdeliga. I så fall måste alla koldioxidutsläpp förbjudas omedelbart, resulterande i ekonomisk, social och politisk kollaps. Eftersom detta inte är ett alternativ måste koldioxiden prissättas.

I diagrammet nedan visar jag hur man uppnår den bästa avvägningen. Höjden visar storleken på på den sammanlagda produktionen åren 2000-2100. Inledningsvis ökar produktionen för varje fat olja som vi använder. Utan hänsyn till växthuseffekten är B den ultimata användningen av olja, och också den användning som marknaden kommer att generera. Om vi använder mer olja än punkten B kommer det att resultera i en förlust. En liter bensin för 12 kronor kommer då att bara ge motsvarande 11 kronor i utbyte.

Samtidigt som nyttan av varje fat olja minskar ju mer olja vi använder, så ökar klimatskadan för varje fat olja vi använder, illustrerat av det orangea området. Om man tar hänsyn till kostnaden för växthuseffekten blir punkten A den optimala konsumtionen av olja, med minst kostnader.

Klicka här om bilden inte visas.

För att komma till punkten A inför man en global koldioxidskatt. En högre skatt sänker efterfrågan till den miljömässigt och ekonomiskt bästa nivån.

Exempel på hur skatten minskar efterfrågan och höjer priset. Siffrorna är påhittade.

Märkligt nog har IPCC med sina experter och stora resurser inte gjort någon egen beräkning av vad en koldioxidskatt bör uppgå till. Eller, det kanske inte är så märkligt, eftersom det skulle undergräva alla deras förslag om regleringar och pekpinnar på områden som omfattar större delen av ekonomin. De har dock räknat ut ett genomsnitt av vad andra forskare har kommit fram till gällande koldioxidskattens storlek. Genomsnittet är 12 dollar per ton, motsvarande 22 öre per liter bensin. Dagens svenska bensinskatt är cirka åtta kronor. DN skriver att en lämplig skatt är mellan 15 och 35 öre per kilogram koldioxid. Den svenska koldioxidskatten är i dag 93 öre per kilogram.

Vi kan alltså konstatera att Sverige redan med råge gör sitt i klimathänseende. Även USA, som har en bensinskatt på cirka 10 cent per liter, överstiger beräkningarna ovan. Det är i stället vissa utvecklingsländer som måste införa en skatt, särskilt de länder som subventionerar fossila bränslen (exempelvis Iran).

Men, invänder klimatalarmisten, en skatt spelar ingen roll om havsnivån stiger med sex meter, torka skapar svält, tre miljarder människor förlorar sitt dricksvatten och vi får fruktansvärda orkaner! Om detta vore sant skulle det naturligtvis avspeglas i beräkningarna av koldioxidens kostnader, som skulle vara många gånger högre. Nu stämmer detta lyckligtvis inte. Tillgången till mat och vatten och möjligheten att skydda sig mot översvämningar och stormar beror främst på ekonomiska faktorer, inte på miljöfaktorer.

Under 1900-talet steg världsmedeltemperaturen med 0,75 grader och havsnivån med 20 centimeter. Samtidigt hade vi en enorm ekonomisk tillväxt som medförde att andelen människor i extrem fattigdom minskade från 59 till 19 procent och att medellivslängden steg från 30 till 65 år. Skördarna steg, livsmedelspriserna sjönk och andelen undernärda minskade kraftigt, liksom vattenbristen. Bara mellan 1990 och 2004 minskade andelen av världens befolkning utan tillgång till säkert vatten från 23 till 17 procent. (WHO och Unicef)

Under 1900-talet fick vi också mycket bättre möjligheter att skydda oss mot naturkatastrofer. Trots ökad befolkning och svårigheter med information i början av seklet visar nedanstående diagram ur Johan Norbergs rapport till Globaliseringsrådet en kraftig minskning av antalet döda.

Kraftig minskning av antalet döda i naturkatastrofer sedan 1920-talet.

I IPCC-rapporten talas det om minskningar av skörden på grund av stigande temperatur, vilket inte är korrekt, åtminstone på en global nivå. I stället handlar det om en något lägre ökningstakt. Detta kan enkelt och billigt kompenseras av att man använder mer maskiner eller går över till en gröda som avkastar mer per hektar.

Till relativt små kostnader kommer vi också att ha möjlighet att skydda oss mot en beräknad havsnivåhöjning på 30-50 centimeter under det kommande seklet. En ungefär hälften så stor höjning under 1900-talet har ju gått obemärkt förbi. Vattenfrågan handlar främst om att investera i infrastruktur. Människan använder en bråkdel av allt tillgängligt färskvatten. Det gäller bara att transportera vattnet till människorna.

Det finns ingen anledning till panik. Klimatfrågan är ett problem bland många andra och måste lösas genom att ta hänsyn till nutida och framtida kostnader. En global koldioxidskatt är bästa sättet att göra detta på.

08 november 2007

Björn Lomborg hos Stephen Colbert



Björn Lomborg lyckas föra fram några bra budskap om sin nya bok Cool it (nu på svenska) under besöket hos Stephen Colbert trots att han blir konstant avbruten.

De fattiga är skolmonopolets förlorare

Det blir inget skolcheckssystem i Utah. I en folkomröstning i tisdags där cirka 20 procent av befolkningen deltog röstade väljarna nej med över 60 procent. Skolcheckssystemet skulle ha blivit det mest omfattande i USA och ge alla familjer en möjlighet att välja en privatskola i stället för en offentlig skola och ta med sig pengarna.

The Salt Lake Tribune skriver i en ledare om hur hemskt det är att ge föräldrarna makten över barnens skolgång. Tänk om de väljer fel, exempelvis en religiös skola! I stället vill ledarskribenten att staten ska fatta besluten åt de dumma medborgarna.

Barn med föräldrar som är låginkomsttagare kommer alltså även i framtiden att tvingas gå i monopoliserade, lågkvalitativa offentliga skolor som är föremål för diverse ovanifrånprojekt från politikernas sida (exempelvis bussning). Samtidigt kommer de rika barnen att fortsätta gå i privatskolor.

07 november 2007

Johan Norberg gör det igen

I dag presenterade regeringens Globaliseringsråd sin första underlagsrapport, skriven av Johan Norberg. I sedvanlig norbergsk tradition är det diagram- och fotnotsporr av högsta klass. Inte ens den mest den mest envise pessimisten på vänsterkanten kan efter att ha läst rapporten förneka att världen är en bättre plats än någonsin tack vare högre inkomster, längre liv, mer utbildning, mer demokrati, mindre krig och mer frihet.

Läs som pdf eller beställ den tryckta rapporten gratis här.

06 november 2007

Om FRA i MUF Västerbottens tidning

I det nya numret av MUF Västerbottens medlemstidning Högerhänt finns bland annat nedanstående artikel av mig själv om Försvarets radioanstalts utökade möjligheter till avlyssning. Läs också Johan Söderbergs försvar för FRA-lagen.

Nej till Bodströmsamhället

Regeringens förslag om utvidgad signalspaning har mött kraftig kritik från ledarsidor, liberala debattörer, ungdomsförbund, Advokatsamfundet, Justitiedepartementet och Säkerhetspolisen (Säpo).

Ironiskt nog är det förre justitieministern, Thomas Bodström (s), som har gjort att beslutet inte kan fattas. Bodström kritiserades på sin tid för att vilja införa Bodströmsamhället där övervakningen av medborgarna är ständigt närvarande. Nu är det socialdemokraternas motstånd som har gjort att vi som värnar demokratins principer fått till nästa sommar på oss att framföra vår syn innan beslutet tas.

Det är lätt att se att förslaget strider mot det fria samhällets principer på flera plan. Bland annat måste de företag som äger datakablar över gränserna tvingas till att lämna ut informationen, vilket kränker deras äganderätt.

Det största problemet är dock den enorma inskränkningen av varje människas rätt till privatliv. All kommunikation som korsar gränsen kommer att skannas efter misstänkta ord. Detta innefattar bland annat MSN och till och med moderaternas interna kommunikationssystem. Google har förklarat att de inte kommer att placera några servrar i Sverige om förslaget går igenom.

Principen i rättsstater är att alla är oskyldiga till dess motsatsen bevisats. Att personer som inte tänkt en brottslig tanke i sitt liv systematiskt ska avlyssnas är helt orimligt. Buggning och avlyssning bör bara tillåtas efter att en domstol konstaterat att det finns en misstanke mot personen.

Kampen för individens rättigheter och demokrati har pågått i århundraden med framgång och bakslag. Trenden har alltid varit positiv, men varje tum som det fria samhällets principer tvingas tillbaka är ett nederlag. Vi tar striden.

Journalistförbundet krossar ungdomars drömmar

"Bolagen vill tjäna så mycket pengar som möjligt"

– Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén om tv-produktionsbolag i dagens DN.

No shit, Sherlock!

Journalistförbundet vill att fler produktionsbolag ska teckna kollektivavtal för att man inte ska kunna "utnyttja" unga som vill jobba med tv med låga löner och långa arbetsdagar. Det är inte så märkligt att Journalistförbundet vill höja minimilönerna. De representerar de som redan är inne i branschen, och det är de som kortsiktigt gynnas av högre lägstalöner. Höjda minimilöner skulle krossa drömmarna för de tusentals ungdomar som vill jobba med media men inte har fått in en fot än.

Robert Aschberg på Strix har rätt attityd till det hela. Endast om någon hotade med pistol skulle han skriva under ett kollektivavtal med facket.

Aschbergs problem är att han redan är under pistolhot – från polisen. Facket får sina privilegier från den arbetsrättsliga lagstiftningen och därmed ytterst från polisens rätt att använda våld. I längden är vi alla förlorare på "den svenska modellen".

Utbud och efterfrågan möts i ett marknadslön. Om staten eller facker skapar en reglerad minimilön ovanför detta uppstår arbetslöshet.

03 november 2007

"Man blir inte lycklig av pengar." Pol Pot håller nog med.

"Trendstrategen" Christina Chen skrev i gårdagens Aftonbladet den vanliga civilisationskritiska smörjan om att "den industriella utvecklingen och vår attityd till konsumtion har lett till att vi sedan dagens pensionärer var 10 år lyckats köra jordens tillstånd i botten".

Chen menar att "vattennivån kommer att stiga, klimatet bli varmare, råvarupriserna stiga, skördarna mer oberäkneliga". De två sista påståendena finns inget vetenskapligt belägg för. Råvarupriserna har stadigt sjunkit på nästan alla områden det senaste seklet. Genom fortsatt teknikutveckling kommer priserna att fortsätta sjunka i framtiden. Det har aldrig gått fortare än på 2000-talet att arbeta ihop en liter bensin. Om någon med kunskap om branschen verkligen trodde att priserna skulle stiga, varför lägger de inte då upp enorma lager med exempelvis metaller?

Skördarna stiger på många håll i världen. Problemet i i-länderna är snarare att det produceras för mycket. En stor del av jordbruksmarken i Sverige används för att föda exempelvis hästar. Om det skulle behövas mer livsmedel är det bara att utfordra hästarna på annat sätt eller ta obrukad mark i anspråk.

Världsproduktionen av vete, majs och ris:


Inflationsjusterat vetepris:


"Kommer de 8,1 miljarder kronor som vi spenderar på tv-apparater i år verkligen att göra oss lyckligare?" undrar Chen.

Det stora felet som begås när personer med ovanifrånperspektiv ojar sig över hur alla andra prioriterar materiella saker före annat är att det handlar om ett val. Vi väljer att arbeta lite extra för att ha råd med en ny tv före att gå ner i arbetstid och i stället spendera mer tid med barnen. Christina Chen tycks mena att människor inte väljer rätt om de får frihet att välja själva, varför staten kan göra människor lyckligare med tvång. Dragna till sin spets var det den typen av idéer som ledde till folkmordet i Kambodja på 1970-talet, då kommunistpartiet (ivrigt påhejat av den svenska vänstern) ville skapa ett idealsamhälle utan industrier, städer eller modern teknik.

Påståendet att mer välstånd inte gör oss lyckligare som samhälle är dessutom inte sant.

01 november 2007

Är en jordbruksreform i sikte?

I dag utsåg president Bush danskättade Ed Schafer till ny jordbruksminister, att godkännas av senaten. Schaffer kommer nu att basa över 100 000 anställda och en budget på 620 miljarder kronor, cirka 2 000 kr per amerikan.

Som en jämförelse omfattar EU:s gemensamma jordbrukspolitik 460 miljarder kronor vilket motsvarar drygt 1 000 kr per europé. Anledningen till den höga siffran för USA kan vara att majoriteten av budgeten går till matkuponger till fattiga, något som redovisas på andra sätt i Europa.

Någon reformagenda har knappast Schaffer men i Bushs presentationstal nämndes bland annat att handel och att hitta nya marknader är viktigt för jordbruket. Produktivitetsökningen har genom historien varit mycket hög i jordbruket, högre än i alla andra sektorer (det är därför så få arbetar inom jordbruket), så på ett sätt är jordbruket faktiskt den mest högteknologiska sektorn i ekonomin.

För att den goda utvecklingen ska kunna fortsätta krävs att man hittar nya nischer och nya synsätt. Om ett avskaffande av jordbrukspolitiken någon gång ska bli politiskt möjligt krävs förmodligen att jordbruket i i-länderna kan konkurrera med u-ländernas låglönejordbruk på några områden.

Ett avskaffande är dock inte en omöjlighet. Med idog opinionsbildning kan mycket åstadkommas; det har historien visat.