18 november 2007

En analys av klimatfrågan

I dag presenterades sista delen av FN:s klimatpanels (IPCC) fjärde rapport sedan bildandet. På IPCC:s hemsida verkar bara en sammanfattning av rapporten finnas tillgänglig.

Det märks att rapporten är framförhandlad av bland annat makthungrande politiker och byråkrater, för IPCC radar upp en lång rad åtgärder som staten kan vidta för att på olika sätt minska utsläppen. Att den självklara lösningen på hela problemet är en generell koldioxidskatt förbises helt. Varje ton koldioxid orsakar ju samma skada oavsett om den kommer från jordbruk, industri eller transporter. Att panelen förordar en uppsjö av regleringar på vart och ett av dessa områden i stället för en enhetlig skatt är högst märkligt.

En del vill framställa det som att klimatfrågan handlar om att agera eller att inte agera. Så är inte fallet. Frågan är hur mycket vi bör agera. Utsläppsnedskärningar är en kostnad på kort sikt och klimatförändringar är en kostnad på lång sikt. För att minimera den totala kostnaden måste man sätta ett korrekt pris på koldioxiden som avspeglar hur mycket klimatförändringarna kommer att kosta.

Även icke-ekonomiska kostnader måste räknas in, exempelvis den biologiska mångfalden. Man kan inte anföra att miljön och naturen är ovärdeliga. I så fall måste alla koldioxidutsläpp förbjudas omedelbart, resulterande i ekonomisk, social och politisk kollaps. Eftersom detta inte är ett alternativ måste koldioxiden prissättas.

I diagrammet nedan visar jag hur man uppnår den bästa avvägningen. Höjden visar storleken på på den sammanlagda produktionen åren 2000-2100. Inledningsvis ökar produktionen för varje fat olja som vi använder. Utan hänsyn till växthuseffekten är B den ultimata användningen av olja, och också den användning som marknaden kommer att generera. Om vi använder mer olja än punkten B kommer det att resultera i en förlust. En liter bensin för 12 kronor kommer då att bara ge motsvarande 11 kronor i utbyte.

Samtidigt som nyttan av varje fat olja minskar ju mer olja vi använder, så ökar klimatskadan för varje fat olja vi använder, illustrerat av det orangea området. Om man tar hänsyn till kostnaden för växthuseffekten blir punkten A den optimala konsumtionen av olja, med minst kostnader.

Klicka här om bilden inte visas.

För att komma till punkten A inför man en global koldioxidskatt. En högre skatt sänker efterfrågan till den miljömässigt och ekonomiskt bästa nivån.

Exempel på hur skatten minskar efterfrågan och höjer priset. Siffrorna är påhittade.

Märkligt nog har IPCC med sina experter och stora resurser inte gjort någon egen beräkning av vad en koldioxidskatt bör uppgå till. Eller, det kanske inte är så märkligt, eftersom det skulle undergräva alla deras förslag om regleringar och pekpinnar på områden som omfattar större delen av ekonomin. De har dock räknat ut ett genomsnitt av vad andra forskare har kommit fram till gällande koldioxidskattens storlek. Genomsnittet är 12 dollar per ton, motsvarande 22 öre per liter bensin. Dagens svenska bensinskatt är cirka åtta kronor. DN skriver att en lämplig skatt är mellan 15 och 35 öre per kilogram koldioxid. Den svenska koldioxidskatten är i dag 93 öre per kilogram.

Vi kan alltså konstatera att Sverige redan med råge gör sitt i klimathänseende. Även USA, som har en bensinskatt på cirka 10 cent per liter, överstiger beräkningarna ovan. Det är i stället vissa utvecklingsländer som måste införa en skatt, särskilt de länder som subventionerar fossila bränslen (exempelvis Iran).

Men, invänder klimatalarmisten, en skatt spelar ingen roll om havsnivån stiger med sex meter, torka skapar svält, tre miljarder människor förlorar sitt dricksvatten och vi får fruktansvärda orkaner! Om detta vore sant skulle det naturligtvis avspeglas i beräkningarna av koldioxidens kostnader, som skulle vara många gånger högre. Nu stämmer detta lyckligtvis inte. Tillgången till mat och vatten och möjligheten att skydda sig mot översvämningar och stormar beror främst på ekonomiska faktorer, inte på miljöfaktorer.

Under 1900-talet steg världsmedeltemperaturen med 0,75 grader och havsnivån med 20 centimeter. Samtidigt hade vi en enorm ekonomisk tillväxt som medförde att andelen människor i extrem fattigdom minskade från 59 till 19 procent och att medellivslängden steg från 30 till 65 år. Skördarna steg, livsmedelspriserna sjönk och andelen undernärda minskade kraftigt, liksom vattenbristen. Bara mellan 1990 och 2004 minskade andelen av världens befolkning utan tillgång till säkert vatten från 23 till 17 procent. (WHO och Unicef)

Under 1900-talet fick vi också mycket bättre möjligheter att skydda oss mot naturkatastrofer. Trots ökad befolkning och svårigheter med information i början av seklet visar nedanstående diagram ur Johan Norbergs rapport till Globaliseringsrådet en kraftig minskning av antalet döda.

Kraftig minskning av antalet döda i naturkatastrofer sedan 1920-talet.

I IPCC-rapporten talas det om minskningar av skörden på grund av stigande temperatur, vilket inte är korrekt, åtminstone på en global nivå. I stället handlar det om en något lägre ökningstakt. Detta kan enkelt och billigt kompenseras av att man använder mer maskiner eller går över till en gröda som avkastar mer per hektar.

Till relativt små kostnader kommer vi också att ha möjlighet att skydda oss mot en beräknad havsnivåhöjning på 30-50 centimeter under det kommande seklet. En ungefär hälften så stor höjning under 1900-talet har ju gått obemärkt förbi. Vattenfrågan handlar främst om att investera i infrastruktur. Människan använder en bråkdel av allt tillgängligt färskvatten. Det gäller bara att transportera vattnet till människorna.

Det finns ingen anledning till panik. Klimatfrågan är ett problem bland många andra och måste lösas genom att ta hänsyn till nutida och framtida kostnader. En global koldioxidskatt är bästa sättet att göra detta på.

3 kommentarer:

  1. Mycket bra analys.

    Jo - vi har en makthungrig klimatpanel samt an massa forskningspenninghungriga klimatforskare som kokat ihop denna katastrofbild. Kanhända är de också personligen penninghungriga - de som hamnar på rätt plats blir nog rejält rika.

    Kolla på bilderna i SvD. Har man sett en gladare och mera självgod grupp människor som nu ger oss direktiv hur vi skall göra?

    De trivs i sin nya roll som världscentrum. Det är helt klart.

    SvaraRadera
  2.  
    http://cato.org/pubs/pas/pa576.pdf

    Det är viktigt att inte utan att veta vad det egentligen är som händer verkligen vara så försiktig som möjligt. Kanske är det dags att lägga ner de pengar som nu pumpas in i klimatfrågorna på människor som verkligen har det svårt just nu, samtidigt som man frågar sig själv om fler skatter verkligen behövs?
      Människor är inte så dumma som vi kanske tror...

    SvaraRadera
  3. Jacob, Wunder och Theo (ovan) anser att vi inte ska göra nåt åt miljöpåverkande aktiviteter eftersom miljön inte brakat samman än.

    Den åsikten är lika smart som att fortsätta hålla gasen i botten körandes en bil mot en vägg som man låtsas inte finns.

    Vad vi - svenskar och andra nationaliteter, framför allt i den rika delen av världen - istället ska göra är att minska utsläppen av koldioxid så att vi inte orsakar oreparerbara skador på vår miljö.

    Profithunger och kortsiktiga lösningar (exempelvis oljeanvändning) leder till en fördärvad miljö vare sig det sker i Väst, Asien eller nån annastans.

    Kortsiktigt miljötänkande leder långsiktigt till svält och segregation. Det har ingen, varken klimatpaneler, borgare eller socialister, någon nytta av.

    SvaraRadera