22 november 2007

Köp något på lördag

Jag har i dag plöjt igenom Jonas Frycklunds bok Yppighetens nytta. Boken är ett välargumenterat försvar för konsumtion i alla former, i motsats till dem som tycker att konsumtion är irrationellt, syndigt eller fult.

Det man kan sakna är en mer utförlig förklaring av den ekonomisk-teoretiska bakgrunden. Ekonomen J.M. Keynes idé om att det blir lågkonjunktur för att vi shoppar för lite (förenklat) berörs bara i ett stycke. Keynesianismen har i sin tur lagt grunden bland annat för konstiga idéer om att krig är bra för att de kostar pengar. Om vi väljer att inte konsumera och sparar i stället så är det inte pengar som försvinner in i ett svart hål. De används för produktiva investeringar.

Frycklunds tes är att inte bara investeringar är bra för ekonomin, även konsumtion bidrar genom att exempelvis skynda på teknikutvecklingen. Bra är hans exempel på motstånd mot konsumtion förr i tiden. Vi får veta att såväl gamla greker som 1700-talssvenskar såg konsumtion som något fult. Upplysande är listan över vad som ansetts vara onödig konsumtion historiskt:
  • Christer Sanne (2007): Privata studsmattor, klätterställningar, trampbilar, trädgårdspooler och bilar.
  • Göran Bäckstrand och Lars Ingelstam (1977): Privata bilar, kött, stora bostäder.
  • John Kenneth Galbraith (1958): Nya bilmodeller, nylontält, gummimadrasser, portabla kylskåp, lysrör, biofilmer, seriemagasin.
  • Werner Sombart (1913): Flygmaskiner, glödlampor, reklamskyltar, roterande tryckpressar.
  • Frihetstidens makthavare (1700-talet): Kaffe, choklad, fina tyger, likörer, utländska frukter.
  • Aristoteles (384–322 f Kr): Allt som inte tillverkats inom jordbrukssektorn.
  • Platon (427–347 f Kr): Purpur, färger, rökelse. (s. 52)
Gränsen för vad som konsumtionskritikerna anser vara överflöd har ständigt flyttats framåt med tiden. Den hycklande 68-generationen får sig också en känga:
Olof Palme inrättade 1973 Sekretariatet för framtidsstudier, som till att börja med var en del av Statsrådsberedningen. Lars Ingelstam och Göran Bäckstrand ledde sekretariatet och publicerade 1975 uppsatsen Hur mycket är lagom? Ingelstam och Bäckstrand argumenterade där för ett antal drastiska begränsningar av den privata konsumtionen. [...]

Ingelstam och Bäckstrand tyckte att det var konstigt att bostäderna blev allt större samtidigt som allt fler aktiviteter flyttades ut från hemmet. Eftersom kvinnorna kommer ut på arbetsmarknaden och barnen befinner sig på dagis eller fritidshem, vad ska vi då med så stora bostäder till? När skriften skrevs var den genomsnittliga bostadsytan per person 27 kvadratmeter, och författarna ansåg att det vore rimligt med en reduktion på 20 procent om fördelningen samtidigt blev jämnare. Detta skulle, efter en lång övergångsperiod, innebära en bostadsyta på 21 kvadratmeter per person. Den genomsnittliga bostadsytan [är] nu 44 kvadratmeter per person. För att nå lagomnivån skulle vi alltså behöva halvera storleken på våra nuvarande bostäder.

Lars Ingelstam är vid det här laget professor emeritus från Linköpings universitet och bor i en mångmiljonvilla i fashionabla Ålsten i Stockholm. Göran Bäckstrand är före detta diplomat, verkar inom Forum för konstruktiv konflikthantering och bor i radhus på södra Lidingö. Får man gissa att herrarna och deras hustrur disponerar över större bostadsytor än de 42 kvadratmeter de ansåg vara lagom för två personer 1975? (s. 19)
På lördag är det Buy Something Day, för att fira kapitalismen och konsumtionssamhället och som en reaktion på vänsterns "En köpfri dag". Ut och handla!

(Tack Billy)

Tillägg: Skojig film om en dag utan konsumtion

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar