12 februari 2008

Folkrättens rwandiska dödsoffer

Pacifism och folkrätt ses av många som positiva begrepp. Alla är väl för fred och folkens självbestämmande? Krig ska väl undvikas till varje pris? Denna naiva syn förtjänar att ifrågasättas.

Under sommaren 1994 i Rwanda mördades en miljon människor i ett land av Sveriges storlek när hutugerillan attackerade minoriteten av tutsier. Västerlänningar på plats vädjade till sina hemländer att ingripa. Men i stället för att skicka förstärkningar evakuerade västmakterna de egna medborgarna och reducerade den militära närvaron till ett minimum. De få utlänningar som stannade kvar kunde bara se på medan blodbadet pågick.

Fallet Rwanda visar de grymma konsekvenserna av folkrättens tal om "staters inre angelägenheter" och icke-aggression. Samma personer i pacifistvänstern som var kvicka med att lägga skulden för katastrofen i Rwanda på västvärlden är ofta de som motsätter sig internationella aktioner i andra fall. De som tycker att omvärlden har en rätt och en moralisk skyldighet att gripa in stämplas som aktivister eller "bombhöger".

Hawaiiprofessorn Rudolph Rummels forskning visar att fyra gånger fler dödats i folkmord än i krig under åren 1900-1987. Förmodligen hade många av dessa liv kunnat räddas om världens militära ledare hade lyssnat mindre till säkert välmenande motståndare till intervention och mer till offrens rop på hjälp. Ett krig som tryggar stabilitet och demokrati för många år in i framtiden är oftast att föredra framför att låta status quo råda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar