21 mars 2008

Argumenten för tobaksåldersgräns håller inte

I dag tillsatte regeringen en utredning om hur 18-årsgränsen på tobak kan bli strängare. Åldersgränsen är ett skrämmande exempel på hur en ung regel ses som en självklarhet – förbudet mot försäljning till omyndiga infördes 1997. Jag har inte hört någon propagera för att åldersgränsen bör avskaffas.

Argumenten för åldersgränsen är tunna. Hälsoriskerna under ungdomsåren är små. Risken handlar i stället om att personen skulle fortsätta röka livet ut, vilket en minoritet gör. Argumentet att de som väljer att fortsätta röka kostar pengar för skattebetalarna har motbevisats. Återstår gör tvivelaktiga teorier om att rökning är en inkörsport till alkohol, narkotika och all världens elände. Vad man då bortser från är att rökning sannolikt är en indikator (i genomsnitt) på sämre social bakgrund och inte orsaken till denna.

Det viktigaste argumentet mot åldersgränsen är dock att detta är en föräldrafråga. Det är inte statens uppgift att fostra barn. Förbudet för omyndiga ställer också till besvär när legitimation måste visas och man inte får sälja tobaksprodukter utan personlig kontroll, exempelvis i automat eller via internet.

När propositionen från den socialdemokratiska regeringen om åldersgräns debatterades i riksdagen höll riksdagsledamot Mikael Odenberg (m) ett lysande anförande (nedan). Moderaterna röstade emot åldersgränsen.
Traditionen i Sverige, som för övrigt också har varit ganska framgångsrik, har byggt på hörnstenar som information, upplysning om tobakens skadeverkningar, hög beskattning och den typen av åtgärder för att komma till rätta med tobaksbruket och minska användningen av tobaksvaror. Men vi har nu fått en
serie beslut som innebär att vi i stället i ökad utsträckning lägger tonvikten på pekpinnar, förbud och restriktioner.

[...]

Den politik som nu bedrivs handlar alltså om en övertro på lagstiftningens och det politiska beslutsfattandets möjligheter att påverka mänskligt beteende. Det innebär att man sänder signaler av innebörden att det personliga ansvarstagandet är av underordnad betydelse. Man ersätter det med symbolhandlingar i denna kammare. Och det påverkar attityder.

Låt mig ta ett subtilt exempel. Tillåt mig att få använda min högt värderade kollega Barbro Westerholm [fp] som exempel. Hon får exemplifiera vuxengenerationen. Om jag i de yngre tonåren hade mött Barbro Westerholm på stan och hade haft en cigarett i munnen hade Barbro Westerholm rynkat pannan och sagt:

Unge man, vad håller du på med? Sedan hade hon resolut tagit cigaretten ur min mun. Om min son i sina yngre tonår mött Barbro Westerholm på gatan hade hon gått förbi utan att säga något. Hon hade gått till sitt rum i riksdagen och där författat en flammande appell med krav på nya förbud, nya pekpinnar och nya restriktioner.

[...]

Alla siffror och alla jämförelser med andra länder illustrerar tydligt att restriktioner och pekpinnar och den typen av åtgärder inte är en särskilt effektiv väg. Det politiska beslutsfattandet är en metod som har en begränsad räckvidd när det gäller att påverka mänskligt beteende. Den signal som riksdagen nu sänder är att det är just den metoden som är den riktiga och den viktiga, och det är där tyngdpunkten läggs i den svenska tobakspolitiken.

Jag fruktar att det ingalunda kommer att få någon effekt på konsumtionen av tobak. Möjligen kommer det att ge vissa effekter på Chatrine Pålssons [kd] självkänsla i det att hon sedan kan sitta i länstolen och känna att hon har gjort någonting åt någonting som vi alla upplever som ett problem. Jag är inte säker på att det är för att stärka ledamöternas självkänsla som vi bör stifta lagar i Sverige.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar