20 maj 2008

Ankarloo har fel om världsekonomin

I november släppte regeringens globaliseringsråd den första av 30 underlagsrapporter. Rapporten är skriven av Johan Norberg och är en sammanställning av de fantastiska framsteg som mänskligheten har upplevt under de senaste 40 åren i form av höjd inkomst, särskilt för de fattiga, längre medellivslängd, mer demokrati och mindre krig.

Vänstertidskriften ETC har låtit ekonomhistorikern Daniel Ankarloo producera en kritik av Norbergs rapport, skriver Johan Norberg på sin blogg. Ankarloo menar att Norberg vilseleder när han talar om minskad fattigdom och ojämlikhet. Här kommer jag att bemöta Daniel Ankarloos kritik mot Johan Norberg på några punkter.

Köpkraftsjustering bästa metoden

Ankarloo kritiserar Norbergs val av köpkraftsväxelkurser snarare än marknadsväxelkurser när inkomst i olika länder jämförs. Det är lite lustigt att en vänsterdebattör anser att marknadens växelkurser skulle vara de som är relevanta.

Som Johan Norberg tidigare har påpekat i denna fråga är det dock hur mycket människor kan köpa för sina pengar i hemlandet som räknas, inte hur mycket de får för sina pengar på semester i Europa. Köpkraftsjustering är den bästa metod vi har för att jämföra människors levnadsstandard. Precis som jämförelser av BNP över tid blir meningslösa om man inte tar hänsyn till inflationen bör varje jämförelse av länders välstånd bygga på köpkraftsjusterade växelkurser.

Alla som varit i ett fattigt land vet att det är mycket billigare där. På en oreglerad världsmarknad skulle ju alla prisskillnader omedelbart utjämnas, men världsmarknaden är inte perfekt fungerande. Fattiga har inte full tillgång till världsmarknaden. I stället, som visas av diagrammet nedan, är fattiga länders valutor nästan alltid undervärderade om man jämför med köpkraftsväxelkurserna.


Källa: Goldman Sachs

Ankarloo för ett intressant resonemang när han konstaterar att kapitalvaror (symboliserade av Apple Ipod) är relativt dyrare än konsumtionsvaror i fattiga länder. Målet för all ekonomisk verksamhet är dock konsumtion. Investeringar och arbete är bara medel för att kunna konsumera. Därför är Världsbankens köpkraftsmått, som bygger på att en korg av konsumtionsvaror används för att beräkna mer rättvisande valutakurser, rätt att använda när man talar om levnadsstandard.

Att mäta länders ekonomiska makt genom att undersöka hur stor del av ett annat land man teoretiskt skulle kunna köpa är kanske intressant för rika vänsterintellektuella men har ingen betydelse för vanliga människors liv.

Är amerikaner hälften så rika i dag som de var 2001? Naturligtvis är de inte det – utom om man räknar på Ankarloos sätt. Då kostade dollarn som mest 11 kr – i dag 6 kr. Eftersom Ankarloo tycker att marknadsväxelkurser ger den mest rättvisa bilden måste han alltså anse att amerikaner har tappat nästan hälften av sitt välstånd på sju år. (För att vara riktigt korrekt: Ankarloos atlasmetod använder sig av ett treårigt genomsnitt, men det kan naturligtvis också förändras mycket över tid.)

Ankarloo kritiserar Norbergs påstående att den reella BNP-tillväxten faktiskt undervärderar den verkliga standardförbättringen:
Vad gäller idén att BNP undervärderar de fattigas välstånd, och de exempel Norberg ger för att bevisa detta faktum, så är de i grunden irrelevanta för den grupp av extremt fattiga, som det här handlar om. Det faktum att MP3-spelare, datorer och bilar har blivit relativt bättre och billigare här [...] och att man därför kan köpa mer och andra saker för "tusen kronor" i dag än för 50 år sedan, är ju knappast en relevant och rimlig beskrivning av den verklighet [...] som gäller för de nästan en miljard människor i världen som idag lever på 1,53 PPP$ om dagen eller mindre.
Delvis är detta argument giltigt, men samtidigt har vi sett hur exempelvis mobiltelefoner har börjat nå fram till fattiga byar i Afrika. Utbredningen av tv-apparater ökar också.

Ankarloo "kan [inte] begripa, att BNP per capita för världen, enligt uträkningarna, som helhet kan vara större i PPP$ [köpkraftsjusterade termer] än i BNP per capita i verkliga valutakurser, USD". Anledningen till detta är att köpkraftsjusteringen görs efter just amerikanska dollar. USA är baslandet och eftersom det amerikanska prisläget är högre än genomsnittet i världen blir världens BNP större i köpkraftsjusterade termer än om summeringen sker till marknadsväxelkurser.

Den globala ojämlikheten har minskat

Ankarloo skriver:
För varje PPP$ [köpkraftsjusterad dollar] extra som en person i snitt fick i ett låginkomstland under perioden 1975–2005 så erhöll en person i ett höginkomstland i snitt cirka 13 PPP$.
På basis av detta menar Ankarloo att ojämlikheten inte har minskat under de senaste tre decennierna utan ökat kraftigt.

1964 var ett mycket bra år i Sverige. Industrin gick på full fart och investeringarna var höga. Perioden brukar kallas "guldåldern". BNP per capita växte med hela 6 procent, högst under efterkrigstiden.

2005 var däremot ett mediokert år. BNP per capita växte med 2,9 procent vilket inte är dåligt men knappast någon guldålder. Om vi nu ska räkna på Daniel Anklarloos vis växte BNP per capita med 7 200 kr 1964 och med 7 900 kr 2005 (i 2000 års priser). 2005 var alltså ett bättre år än den svenska guldålderns allra bästa år på 1960-talet! (Källa: SCB)

Det sista påståendet är det nog inte många som håller med om. Tillväxt bör räknas i procent, inte i absoluta tal. Historiska data visar också att tillväxten är exponentiell och inte linjär. Diagrammet nedan använder logaritmisk skala, vilket betyder att tillväxten sker med samma procenttal om kurvan är linjär. Det har den i stort sett varit under de senaste 150 åren i Sverige.


Källa: Rodney Edvinsson

Ändå är det i absoluta dollartermer som Ankarloo jämför tillväxten i världen sedan 70-talet. Naturligtvis har tillväxten varit högre i absoluta tal i höginkomstländer än i låginkomstländer. Kapitalstockens tillväxt är exempelvis direkt beroende av investeringar, som ju måste finansieras genom att man avstår konsumtionsutrymme (eller importerar).

Den relevanta siffran när man pratar global ojämlikhet är i stället att låginkomstländernas percapitainkomst har ökat från 7 till 8 procent av höginkomstländernas. Det är ingen stor ökning, men ojämlikheten har inte blivit större. Huvudsaken är dock att hela världen, fattig som rik, i genomsnitt nästan har dubblerat inkomsten på 30 år.

Fattigdomsmåttet

Ankarloo har synpunkter på att Johan Norberg valt "extrem fattigdom" som primärt fattigdomsmått – när man lever på mindre än en dollar om dagen (som på grund av inflation i dag motsvarar cirka 14 kr). I stället tycker han att man kan mäta fattigdom "relativt samhällsutvecklingen och i relation till andras rikedomar".

Idén att hur nöjda människor är med sin inkomst är beroende av alla andras inkomster är populär inom vänstern, men har knappast täckning i verkligheten. Med den logiken borde människor från rika länder flytta till fattiga länder för att där bli ännu lyckligare eftersom de hamnar i toppen av inkomststegen. Som bekant går dock flyttströmmarna från Mexiko och Kuba till USA och inte tvärtom, trots att de mexikanska invandrarna försämrar sin egen relativa position genom att byta land. De som har råd väljer också att bosätta sig i fina villaområden snarare än i slummen, trots att man där skulle bli rikast i kvarteret.

Naturligtvis går det inte att välja någon objektiv gräns när människans grundläggande behov är uppfyllda. För att jämförelser i tid och rum ska bli meningsfulla behövs dock en gräns som motsvarar samma inkomstnivå. Man måste ha gått väldigt många internutbildningar inom vänsterpartiet för att anse att Lisa har blivit fattigare om hennes inkomst ökar från 100 000 till 200 000, bara för att Pelles inkomst under samma tid har ökat från 300 000 till 800 000. Den extrema fattigdomen – under en dollar om dagen – är det bästa mått vi har för att studera förbättringar för de fattigaste.

Slutsatser

Köpkraftsjusterade inkomstsiffror ger den bästa bilden av levnadsstandarden i världen – mycket bättre än marknadsväxelkurser som har liten inverkan på livet för de flesta i utvecklingsländerna.

Fattigdom är ett absolut begrepp, som Ankarloo vill mäta relativt andras inkomster. Jämlikhet är däremot ett relativt begrepp som Ankarloo mäter genom att uppge absoluta skillnader i inkomst.

De flesta har insett att världen har blivit en mycket bättre plats de senaste decennierna för både fattiga och rika, och framför allt för fattiga. Vissa vänsterdebattörers försök att prata bort dessa framsteg är bara pinsamma.

29 kommentarer:

  1. Tog bort följande stycke som inte håller för närmare granskning:

    "Konstaterandet i sig är dock inte revolutionerande – det är allmänt känt att produktiviteten ökar snabbare inom jordbruket än inom avancerad industri och tjänstenäring. Därför kommer jordbruksprodukter att vara relativt billiga i mindre avancerade ekonomier."

    SvaraRadera
  2. Gedigen och välskriven analys. Håller helt med om att Ankarloo gärna blandar bort vissa kort när han vill, för att sedan plocka fram dem ur rockärmen när det passar.

    Hans poäng är såklart att ojämlikheten är stor i världen och att DET är problemet, snarare än de fattigas reala levnadsstandard. Tvivelsutan en obehaglig åsikt.

    SvaraRadera
  3. Unge man
    Ni inte bara beskyller mig för att vara kommunist. Ni också visar att minister Björklund verkligen behöver ta i med hårdhandskarna, så att kunskapen i matematik väsentligt förbättras bland dagens skolbarn. Ni har uppenbarligen tagit mogenhetsexamen, men besiter inte ens de mest elementära kunskaper i matematik.
    Ni har ett exempel med fattiga Lisa och rika Pelle, där ni har två variabler, Lisas och Pelles inkomst.
    Lisas inkomst ökar från 100 till 200.
    Pelles inkomst ökar från 300 till 800.
    Låt oss anta att Lisa går på rstaurang och äter 100 biffstekar för sina pengar. Pelle får 300 biffstekar för sina pengar.En skillnad på 200 biffstekar. Pelle är alltså 200 biffstekar rikare än Lisa. Efter lönelyft kan Lisa äta 200 biffstekar och Pelle 800 biffstekar. En skillnad på 600 biffstekar.
    Alltså har Pelle blivit 400 biffstekar rikare än Lisa, eller omvänt; Lisa har blivit 400 biffstekar fattigare, jämfört med Pelle; alltså skillnaden mellan de två variabler, som Ni nämner i Ert exempel.
    Min unge man, man behöver inte var kommunist, för att inse att Lisa i förhållande till Pelle har blivit fattigare. Det räcker att ha varit närvarande på grundskolans lektioner i matematik, i vart fall på min tid.
    Minister Björklund måste uppmärksammas på detta, så att vi slipper denna sosseskola.
    Unge man, för att ni i framtiden ska ha någon chans här i livet, så uppmanas Ni att studera elementär matematik.

    P

    SvaraRadera
  4. Käre P!

    Fattigdom är inte ett relativt begrepp. Fråga någon på stan om de på något sätt kan tycka sig ha blivit fattigare om deras realinkomst fördubblas. Om inkomsten ökar blir man rikare; om inkomsten minskar blir man fattigare. Så enkelt är det.

    SvaraRadera
  5. Unge man
    Den svenska skolundervisningen är ännu sämre än jag befarade.
    Fattigdom är inte ett statiskt begrepp. Det varierar från person till person och mellan olika valuta och olika länder.
    Det var Ni själv herr Lundberg, som gjorde jämförelsen och gav variablerna för Lisa och Pelle.
    I den jämförelsen, blir ju Lisa fattigare.
    Från början ägde Lisa 100 och Pelle 300. Sedan ökade Lisas inkomst till 200 och Pelles till 800.
    Från början var Pelle 200 rikare än Lisa. Nu är Pelle 400 rikare i jämförelse med Lisa.
    Alltså har Lisa blivit fattigare i jämförelse med Pelle.
    Enkel matematik herr Lundberg.
    Det är precis på samma sätt, som högerregeringen vi har i dag för över pengar till de rikaste och ger några smulor till de "fattiga", alltå till 90 procent av svenska befolkningen.
    Detta gör det svenska folket fattigare och de rikare rika.
    Detta konstaterande har inget med politik att göra.
    Det är bara enkel matematik, herr Lundberg.

    P

    SvaraRadera
  6. Hans Rosling27 maj 2008 00:27

    Absolut fattigdom är inte ett relativ begrepp och det är ganska så absolut. När personen inte längre kan förse sig med tillräcklig energi för att behålla kroppsvikten. Vid och alldelse under en dollar om dagen i köpkraft så går 80% av resurserna till mat och det finns oftast en kraftig årstidsvariation som ses tydligt i varierande födelsevikt på batrnen. Diskutionen blir svår att följa när man extrapolerar realtiv fattigdom ovan svältgränsen när till absolut fattigdom. När man finner svältande männsikor döda längs vägen med gräs i munnen då är fattigdom synnerligen absolut och konkret.

    SvaraRadera
  7. Jacob lundberg, jag är riktigt intresserad av att höra dig besvara "P". Du kommer faktiskt inte tillbaka med något konkret utan ger ett riktigt dåligt svar:
    "Fråga någon på stan om de på något sätt kan tycka sig ha blivit fattigare om deras realinkomst fördubblas. Om inkomsten ökar blir man rikare; om inkomsten minskar blir man fattigare. Så enkelt är det."

    Fortfarande så har Lisa blivit FATTIGARE än PELLE förhållandemässigt sen innan.

    Vilket ökar klyftan.

    Enkel matematik. Tror inte du skulle passa i de elitklasser som kommer införas.

    Mvh

    SvaraRadera
  8. Fattigdom är inte relativt! Precis som att det inte är meningsfullt att säga att Lisa blir "relativt friskare" när Pelle får en förkylning är det absolut fattigdom man bör prata om. Jag blir rikare när min egen realinkomst ökar och fattigare när min egen realinkomst minskar. Så enkelt är det.

    Fler exempel: mitt bibliotek blir inte mindre för att grannen köper fler böcker. Göteborg blir inte mindre för att stockholmarna blir fler.

    Annars tycker man att professor i internationell hälsa Hans Rosling ovan borde vara en auktoritet på området...

    SvaraRadera
  9. Göteborg blir faktiskt mindre i förhållande till Stockholm och ditt bibliotek blir mindre i förhållande till granens dvs. Lisa har blivit fattigare. Men nu när jag är på stan kan jag förklara för dig att visst har jag blivit fatigare, ja jag har 3000 mer i månaden sen föra året men jag har inte råd med semester och min bror fick 9000 så han ska till Grekland, han är rikare och jag fatigare. Och du han har ont i ryggen så jag tröstar mig med att jag är friskare.

    SvaraRadera
  10. Att betrakta fattigdom är inget extremt eller vänsterextremistisk, som vissa inlägg ger sken av. EU använder tex ett relativt fattigdomsmått, och de allra flesta fattigdomsforskare gör detsamma. Men det finns också anledning att fundera vad begreppet fattigdom innebär. Den vanligaste definitionen av fattigdom i forskningen är att man definieras som fattig om man har lägre hushållsinkomster än 60% av medianhushållsinkomsten (viktat efter OECD's modifierade ekvivalensskala). Med denna definition blir fattigdom lika med inkomstojämlikhet. Om man utgår från det absoluta fattigdomsmåttet måste man, för att vara trovärdig, basera det på näringsfysiologiska principer. I princip är man då fattig om man svälter. Men om fattigdom är lika med ojämlikhet alternativt svält är ju fattigdomsbegreppet meningslöst. Då är det bättre att prata om ojämlikhet respektive svält, annars riskerar vi en "i väntan på Godo"-situation. Om vi ska prata om fattigdom måste vi nog börja med att diskutera vad vi menar med fattigdom, och då inte bara utifrån kategorierna absolut eller relativt.

    DL

    SvaraRadera
  11. P och Anonym:

    Vad är viktigast; Att de fattiga får det bättre eller att klyftorna i samhället minskar?

    Du som tjänar 3000 mer per månad jämfört med förra året; Vad är det du inte har råd med i år som du hade råd med förra året?

    SvaraRadera
  12. Mycket märkligt.
    Alla:
    Jag har inte diskuterat fattiga eller klyftor i samhället. Jag har inte diskuterat hur många kultingar en sugga kan få, eller hur många drinkar, som man måste ta innan man är full, eller hur många gånger det måste gå, innan man fått ett superknull.
    Lundberg skrev följande:
    "Man måste ha gått väldigt många internutbildningar inom vänsterpartiet för att anse att Lisa har blivit fattigare om hennes inkomst ökar från 100 000 till 200 000, bara för att Pelles inkomst under samma tid har ökat från 300 000 till 800 000."
    Och då skriver jag, att naturligtvis har Lisa blivit fattigare än Pelle.
    Det är bara att lägga ihop 1 och 2, och att läsa innantill, men det är tydligen jävligt svårt.
    P

    SvaraRadera
  13. Det är ju intressant att se hur Anonym/P konsekvent använder begreppet Relativ fattigdom och inte verkar ta någon som helst hänsyn till Absolut fattigdom.
    Om det nu är så att anonym/P verkligen tycker att Lisa får det sämre när hennes inkomst ökar från 100000 till 200000 så har jag en fråga:
    Får Lisa (och Pelle) det bättre efter att en Tsunami har blåst bort alla deras tillgångar och inkomstmöjligheter så att båda står på 0? Den realativa fattigdomen har ju faktiskt försvunnit.

    SvaraRadera
  14. Vadå blivit fattigare? Lisa var ju fattigare än Pelle redan innan förändringen.

    300 000 > 100 000
    800 000 > 200 000

    Vår poäng är att i absoluta tal har båda blivit rikare.

    SvaraRadera
  15. P/Anonym:
    Jag förstod att du visade på ökning av Lisas fattigdom relativt Pelle. Vad jag inte förstår är ditt syfte.

    Vad skulle du själv välja mellan; a) Du får 100 kr, Pelle får 500kr
    b) Du får 50kr, Pelle får 50kr

    SvaraRadera
  16. Mycket intressant ämne som avhandlas, men det som slår mig(och gör mig mest irriterad) är denne "P"'s raljerande ton och kommentarer. Inte som om åldersdiskrimineringen vore nog, dessutom verkar han så sorgligt förstockad att denna "yngling" verkar besitta betydligt skarpare intellekt. Nog om det.

    Själva huvudpoängen i Norbergs argumentation är att kurvorna pekar uppåt, välståndet ökar, fattigdomen minskar, "den gamla goda tiden är NU"- ja, ni fattar vinken. En ganska tydlig trend i min mening.
    Problemet i kritiken från vänsterhåll är att man bortser ifrån det historiska perspektivet, istället stirrar man sig blind på vilka förhållanden som råder just nu och drar direkt allehanda negativa slutsatser. Varför inte bara acceptera att det går framåt?

    Något som vore intressantare att diskutera är hur man ska hantera just ojämlikheter i resurser och vad djupa klassklyftor kan få för negativa konsekvenser. Hur långt kan avståndet mellan inkomstgrupper öka med motiveringen att vi alla blir rikare i absoluta tal?
    Den "skandinaviska modellen", tror åtminstone jag är ett steg i rätt riktning. Eller så har jag helt fel, det kanske är så att det långsiktigt bästa är att lätta på omfördelningen och acceptera klyftorna. Var det inte någon ekonomipristagare som nyligen var inne på den linjen? Frågan är bara om vi vill ha ett samhälle med (ännu mer)äta-eller-ätas-mentalitet...

    MVH

    Christoffer

    SvaraRadera
  17. Anonym och P borde kanske läsa det här blogginlägget.. Det visar konsekvenserna av samma enfaldiga resonemang tillämpat på skatter.

    http://varjager.wordpress.com/2007/04/27/skatter-och-betalningsformaga/

    AndyPandy

    SvaraRadera
  18. Om två personer ökar sin inkomst så får båda två bättre. Om den ena personen ökar med 100 000 kr och den andra med 300 000 kr spelar ingen roll.

    Man måste väga in olika personers produktivitet, sysselsättning, utbildning och en rad andra faktorer.

    SvaraRadera
  19. Jag tror P faktiskt skulle föredra ett kärnvapenkrig, eller någon sorts syndaflod. Visst skulle det bli ett enda elände på jorden, men alla skulle ha samma elände (vilket skulle göra Lisa rikare - elementär matematik, unge man).

    Mvh
    Jurgen Hochmuth

    SvaraRadera
  20. Tack P för dagens skratt och tack Jacob för ett mycket välskrivet inlägg.

    SvaraRadera
  21. Den gamle socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss`står bakom en del av den begreppsförvirring som på ett lustigt sätt präglar ovanstående kommentarer. Hans tes var att fattigdom fördras bäst om den delas av alla. Detta kan mycket väl vara sant liksom det då kan vara sant att man som individ kanske har svårare att stå ut med att man är relativt fattigare (Lisa vs Pelle)även om man har fått en bättre konsumtionsförmåga. Solidariteten ökar mer i hårda tider när alla har det svårt än när de goda tiderna råder. Vänsterns solidaritetsbegrepp bygger på vetskapen? om vilka krafter som är starkast och oförmågan att stå ut med att grannen har fått råd att bygga till 100 kvm på sitt hus när jag bara kan bygga 30. Dock är detta endast hyckleri eftersom även den mest högljudda vänsterförespråkare inte avstår från möjligheten att göra en "Pelle" när han enligt sin egen regel i stället borde göra en "Lisa.

    SvaraRadera
  22. Signaturen P smyger hela tiden in ett märkligt "än" efter sitt "fattigare" eller "rikare". Varför är det så viktigt att jämföra med någon annan? Den gamla vanliga avundsjukan är det enda jag kan komma på...

    För Pelle fortsätter vara rikare "än" Lisa. Ja, än sen då? Lisa blir fortfarande rikare än Lisa var förut. Pelle blir också rikare än Pelle var förut. Vi har två vinnare, ingen förlorare... Jo, förresten - Johan Ehrenberg är en ständig förlorare.

    SvaraRadera
  23. "R" sa det bäst:

    "Vad skulle du själv välja mellan; a) Du får 100 kr, Pelle får 500kr
    b) Du får 50kr, Pelle får 50kr"

    "P" har fått fnatt

    SvaraRadera
  24. Massa saker att kommentera!!
    Visst borde vi vara mer intresserade av "verklig" inkomst idag. Alltså hur många indiska Rupies resp svenska kronor en liter olja kostar. (Eller ska man räkna i ngt annat?)
    Detta är intressant och relevant m tanke på den globala konkurrens västvärlden nu utsätts för, vi måste helt enkelt rätta till ekonomin globalt så vi kan konkurrera rättvist i framtiden. Nu när "utvecklingsländerna" snart konkurrerar med oss fullt ut.
    Sedan är konkurrensen svår också pga skillnader i arbetsvillkor och miljöhänsyn. Och det är här fattigdomen kommer in.
    Har alla fått det mer eller mindre bättre? BRA!
    Men dels går utvecklingen långsamt och på bekostnad av just arbetsvillkor och miljö. Dessutom når de dåliga sidorna av denna fattigdom även väst i form av utkonkurrerade företag hos oss, med minskat välstånd hos oss till följd! Samtidigt har vi en åldrande befolkning och svårt att betala framtidens välfärd. Samtidigt som globaliseringen gör våra rikare än mer rika, medan lågutbildade blir arbetslösa eller får en lön mer lik den i Kina (tills nu hela världen nått vår lönenivå!). Och ni pratar om att vänstern inte ska vara sur om Pelle tjänar multum mer än Lisa?
    Nej, ingen är sur om Pelle betalar mkt i skatt! Eller hur ska välfärden klara sig annars i ett rikt och dyrt land som Sverige? Och visst borde väl incitamentet för utbildning och arbete vara nog ändå? Och visst borde väl Pelle vara intresserad av ett Sverige som mår bra? Eller kanske känns det bättre att lägga pengarna på välgörenhet, som man gillar att göra i USA? Så de rika kan känna sig snälla och odemokratiskt bestämma vad som bör göras för att förbättra världen! Eller vad ska de GÖRA för pengarna? Alltför mkt pengar gör ingen nytta utan försvinner magiskt vid börsdykningar o.dyl. Trist för alla i världen som inte är på casinot..
    Ökade klyftor leder till ökad otrygghet, avstannande utveckling på alla plan, minskade möjligheter för politiken OCH näringslivet.. Ökade klyftor leder till än mer segregerade grupper som knappt håller ihop samhället. Och det är inte bra om ett land som Sverige ska klara den allt snabbare globala utvecklingen inom kommunikation, politik, handel. Vi måste vara starka och flexibla!
    /Camilla

    SvaraRadera
  25. Klarsynt och intelligent.

    Kommentarerna av P får en att känna sig hjälplös och frustrerad. Än mer frustrerande är att sådana människor faktiskt enligt demokratins regler har en röst med vilken de kan utöva tvångsmakt över andra människor. Skrämmande.

    SvaraRadera
  26. Att jämföra sig med andra är ett lyxproblem. Det finns säkert något värde i det för oss, många i västlandet skulle föredra att ha 20.000 kr i månaden och vara genomsnittlig än att 10% mer om alla andra blir dubbelt så rika.

    Men det gäller knappast extremt fattiga.
    Bevisligen är det så att människor ser absolut standard viktigare än relativ. Varför bevisligen? Titta på flyttmönster! Om det vore så att relative standard var viktigast skulle svenskar flytta till Kosovo och Amerikaner till Mexiko och bli rikast i byn. I stället ser vi *alltid* och *överallt* motsatsen, att folk är villiga att byta ned sig I rankingen mot att byta upp sig i standard, men aldrig tvärtom (om man frågar tex. studenter kan man ibland få motsatt svar däremot, att relativ är viktigare, men det reflekteras inte i beteende).

    Även inom rika länker flyttar folk från fattigare delar till rikare, trots att dina relativa position är garanterad lägre I NY och Stockholm.

    Vänstern har inget svar på detta. När svenskar tittar på nyheter från I u-länder tänker de “synd att barnen inte har mat”, inte “vad fint att de delar på fattigdomen så jämt där!”.

    Pinsamt också att de ska göra bort sig med idiotiska argument som att det inte är lokal köpkraft som är relevant. Man behöver inte vara ekonom för att begripa att det är billigare att leva och äta sig mätt i Thailand än västlandet, till och med barn på semester fattar detta.

    Dessutom går effekten emot de: det som är dyrare är sådant som rika köper (Ipods, bilar, finansiella tjänster), medan det som är billigast är det de fattiga köper (boende och mat framförallt). En hel del av kostnaden av det vi köper är detaljhandels, det är också billigare I fattiga länder.

    Korta poänger:

    1. Hans Rosling tycks överskatta hur mycket folk lägger på mat. Enligt en bra studie (länkad):

    “the average person living at under$1 per day does not seem to put every available
    penny into buying more calories. Among our 13 countries, food typically represents from 56 to 78 percent among rural households, and 56 to 74 percent in urban areas.”

    http://econ-www.mit.edu/files/530

    Han kanske har äldre källor?

    2. “På en oreglerad världsmarknad skulle ju alla prisskillnader omedelbart utjämnas, men världsmarknaden är inte perfekt fungerande.”
    Det är fel. Den centrala orsaken att köpkraft aldrig likställs helt är transportkostnader, inte regleringar. Framförallt är många tjänster omöjliga att handla med. Även inom rika länder finns permanenta prisskillnader, tex. i storstäder med dyr mark jämfört med landsbygd.

    /Tino

    SvaraRadera
  27. Till Camilla:

    Köpkraftsjuterade priser inkluderar NATURLIGTVIS priset på olja och allt annat som folk betalar för (så när priset på olja och mat ökade några år blev resultatet högre fattigdom, men I de flesta år har inkomsterna för fattiga ökat mer än priserna) .

    Alternativet som faktiska växelkurser är ju det artificiella: att teoretiskt räkna på vad som skulle hända om indier tog all sin lön, konverterade det till kronor, och handlade i Sverige. Köpkraftsjuterade fattigdomsmått bygger på de FAKTISKA priser som människor betalar i tredje världen. De köper olja, så olja finns med, men de köper inte designer-jeans på NK, så det finns inte med.

    /Tino

    SvaraRadera
  28. Intressanta synpunkter. Tycker dock att du gör det väl enkelt när du säger:
    "Idén att hur nöjda människor är med sin inkomst är beroende av alla andras inkomster är populär inom vänstern, men har knappast täckning i verkligheten. Med den logiken borde människor från rika länder flytta till fattiga länder för att där bli ännu lyckligare eftersom de hamnar i toppen av inkomststegen."

    För det första finns det en hel del ekonomisk forskning i frågan som visar på att människors "nöjdhet"/lycka/nytta med sin egen inkomst är en funktion av andra människors inkomst. I vilken utsträckning den är en funktion varierar givetvis mellan olika människor och beroende på vem man jämför sig. Ditt motbevis håller givetvis inte, eftersom det finns en mängd andra saker som skiljer sig mellan fattiga och rika länder förutom den relativ inkomsten"

    Fredrik

    SvaraRadera
  29. P är ett troll. Bra analys av Jacob.

    SvaraRadera