29 november 2008

Gott hopp för demokratin under 2000-talet

Jag har tidigare undersökt sambandet mellan välstånd och demokrati i världens länder. Nu har jag gjort om undersökningen med nyare data och bättre metodik. Inkomstdata kommer från Världsbanken och bedömningen om ett land är en demokrati eller inte har gjorts av Freedom House. Alla underliggande beräkningar och antaganden finns att ladda ned i form av en Excelfil.

Vi börjar med ett diagram över ländernas BNP per capita:



Medan demokratierna befinns över hela välståndsspektrat har alla icke-demokratier – utom en – en BNP per capita som understiger 12 000 dollar. Detta gäller om man lyfter ut de oljeberoende länderna (definierat som de länder som enligt en naiv beräkning – oljeproduktion gånger oljepris – får mer än 20 procent av BNP från oljan) eftersom det verkar sannolikt att en sådan resurs som så enkelt kan kanaliseras till staten för att köpa lydnad inte bidrar positivt till ett lands politiska utveckling som genuin ekonomisk tillväxt gör. Ett annat sätt att visa detta är att subtrahera oljeinkomsterna från BNP:



Återigen ser vi att en övre gräns för hur rik en icke-demokrati kan vara tycks hamna vid 12 000 dollar. Men vilket land är denna ständiga uteliggare – världens tredje rikaste land (efter Luxemburg och Norge, just före USA) som haft en BNP per capita över 12 000 dollar sedan 1970-talet? Det är gåtan Singapore, de facto-enpartistaten som har inskränkt yttrandefrihet och trakasserar oppostionen.

Ett försök att förklara detta kan vara att Singapore är en modern stadsstat. Kanske blir makten för centrerad i ett så litet land – statliga bostadsbolag har exempelvis använts för politiska syften. Möjligtvis är Singapore för litet och förmår inte producera en kritisk massa av åsikter, debattörer och organisationer för att demokratin ska blomma ut. Samma förklaringsmodell kan appliceras på två andra länder, Bahrain och Brunei, som också har inkomster på västerländsk nivå – men som det inte fanns data för – utan att vara demokratier och utan att det kan förklaras av oljefaktorn.

Med hjälp av ovanstående slutsatser kan vi beräkna när världens kvarvarande icke-demokratier kommer att nå upp till 12 000 dollar i oljejusterad BNP per capita och därmed borde bli demokratier. I tabellen nedan används IMF:s prognos för tillväxten 2007–2013 om den är högre än 3 procent per år, annars antas att länderna ska kunna åstadkomma 3 procent på lång sikt. Slutsatsen är att det finns gott hopp för att hela jorden är demokratisk i början av nästa sekel, och därmed helt fri från krig och svält.

Malaysia2007
Ryssland*2008
Vitryssland2008
Libanon2012
Kina2017
Bosnien och Herzegovina2017
Thailand2018
Kazakstan*2019
Armenien2019
Maldiverna2021
Tunisien2022
Bhutan2024
Marocko2028
Saudiarabien*2028
Iran*2029
Egypten2029
Jordanien2032
Gabon*2033
Libyen*2033
Algeriet*2035
Swaziland2037
Uzbekistan2039
Tadzjikistan2039
Kirgizistan2040
Vietnam2040
Laos2041
Fiji2041
Djibouti2045
Filippinerna2047
Tonga2047
Tanzania2048
Azerbajdzjan*2049
Kambodja2051
Syrien*2052
Pakistan2052
Sudan*2058
Kenya2058
Bangladesh2061
Elfenbenskusten2061
Nigeria*2062
Etiopien2064
Nepal2064
Kongo-Kinshasa2068
Uganda2069
Kamerun2069
Angola*2072
Salomonöarna2074
Burkina Faso2081
Jemen*2081
Rwanda2084
Gambia2085
Guinea2087
Togo2099
Kongo-Brazzaville*2106
Tchad*2109
Eritrea2113

* Oljeländer

09 november 2008

Uppehåll i uppehållet

Nedan gör jag ett uppehåll i blogguppehållet. Den som är intresserad av vad jag gör i stället för att blogga är välkommen att besöka min Oxfordhemsida där mina uppsatser finns upplagda.

Bush är inte historiskt slösaktig

Med två månader kvar av George W. Bushs presidentskap har filmen W. haft premiär (i Sverige 5 december) och jag såg den i dag. Den verkar vara ett balanserat porträtt av presidenten, utom när utrikesminister Colin Powell får hålla ett passionerat tal mot Irakkriget – med stråkmusik i bakgrunden – vilket de övriga i regeringen avfärdar.

Filmen beskriver väl Bushs uppriktiga passion för demokrati i Mellanöstern. Den innehåller naturligtvis alla de klassiska felsägningarna, men Bush framstår inte som dum för det utan som den intelligenta och folkliga man han är. Det är imponerande hur lika Bush själv, hans far, ministrarna och Karl Rove är sina förlagor.

Debatten om Bushs presidentskap tätnar. Nästan alla verkar tycka att hans presidentskap är ett totalt misslyckande. Han anklagas bland annat för skenande utgifter och stigande budgetunderskott.

Visst var det fel att införa ofinansierade skattesänkningar och Bush har genomfört några kostnadsdrivande satsningar på bland annat läkemedel och utbildning ("No Child Left Behind"). Men någon historiskt stor utgiftsökning handlar det inte om. Den främsta källan till stigande utgifter är pensioner (Social security) och sjukvård för äldre (Medicare). Bush försökte också i början av sitt presidentskap reformera pensionssystemet i svensk riktning men fick inte med sig kongressen. Om man räknar bort försvarsutgifter har den federala utgiftsandelen av BNP varit nästan konstant:


Exklusive försvar och internationellt relaterade utgifter 1980–2007.
Källa: Vita huset (s. 324)

Skadan från Bushs omtalade relation med den kristna högern har varit begränsad. Han har tummat på de medborgerliga rättigheterna i kriget mot terrorismen men det har de flesta demokratier gjort. De flesta inser att finanskrisen inte är Bushs fel. Till och med Dagens Nyheter skriver att orsaken är politiskt ingripande på bostadsmarknaden under många år.

Två positiva sidor av Bush är hans positiva inställning till invandring och handel och hans sunda inställning i klimatfrågan.

Hur Bush kommer att främställas i historieböckerna avgörs av utvecklingen på det utrikespolitiska området. Där har hans demokrativision skördat framgångar. Ur minnet är detta länder som har blivit demokratiska under Bushs presidenttid, med mer eller mindre hjälp från USA:Ockupationen av Irak kunde ha genomförts på ett bättre sätt och med större manstyrka, men är överlag en framgång. Det glöms ofta bort att den genomfördes med hjälp av en stor del av världens demokratier – exempelvis Danmark, Spanien, Italien, Polen, Australien, Japan och Sydkorea.

Bushs presidentskap har haft bra och dåliga sidor, och hamnar förmodligen varken i toppen eller i botten av presidentskap när historikerna fäller sin dom.