Bush är inte historiskt slösaktig

Med två månader kvar av George W. Bushs presidentskap har filmen W. haft premiär (i Sverige 5 december) och jag såg den i dag. Den verkar vara ett balanserat porträtt av presidenten, utom när utrikesminister Colin Powell får hålla ett passionerat tal mot Irakkriget – med stråkmusik i bakgrunden – vilket de övriga i regeringen avfärdar.

Filmen beskriver väl Bushs uppriktiga passion för demokrati i Mellanöstern. Den innehåller naturligtvis alla de klassiska felsägningarna, men Bush framstår inte som dum för det utan som den intelligenta och folkliga man han är. Det är imponerande hur lika Bush själv, hans far, ministrarna och Karl Rove är sina förlagor.

Debatten om Bushs presidentskap tätnar. Nästan alla verkar tycka att hans presidentskap är ett totalt misslyckande. Han anklagas bland annat för skenande utgifter och stigande budgetunderskott.

Visst var det fel att införa ofinansierade skattesänkningar och Bush har genomfört några kostnadsdrivande satsningar på bland annat läkemedel och utbildning ("No Child Left Behind"). Men någon historiskt stor utgiftsökning handlar det inte om. Den främsta källan till stigande utgifter är pensioner (Social security) och sjukvård för äldre (Medicare). Bush försökte också i början av sitt presidentskap reformera pensionssystemet i svensk riktning men fick inte med sig kongressen. Om man räknar bort försvarsutgifter har den federala utgiftsandelen av BNP varit nästan konstant:


Exklusive försvar och internationellt relaterade utgifter 1980–2007.
Källa: Vita huset (s. 324)

Skadan från Bushs omtalade relation med den kristna högern har varit begränsad. Han har tummat på de medborgerliga rättigheterna i kriget mot terrorismen men det har de flesta demokratier gjort. De flesta inser att finanskrisen inte är Bushs fel. Till och med Dagens Nyheter skriver att orsaken är politiskt ingripande på bostadsmarknaden under många år.

Två positiva sidor av Bush är hans positiva inställning till invandring och handel och hans sunda inställning i klimatfrågan.

Hur Bush kommer att främställas i historieböckerna avgörs av utvecklingen på det utrikespolitiska området. Där har hans demokrativision skördat framgångar. Ur minnet är detta länder som har blivit demokratiska under Bushs presidenttid, med mer eller mindre hjälp från USA:

• Pakistan
  
• Afghanistan
  
• Irak
  
• Libanon
  
• Georgien
  
• Ukraina
  
• Kosovo
  
• Liberia

Ockupationen av Irak kunde ha genomförts på ett bättre sätt och med större manstyrka, men är överlag en framgång. Det glöms ofta bort att den genomfördes med hjälp av en stor del av världens demokratier – exempelvis Danmark, Spanien, Italien, Polen, Australien, Japan och Sydkorea.

Bushs presidentskap har haft bra och dåliga sidor, och hamnar förmodligen varken i toppen eller i botten av presidentskap när historikerna fäller sin dom.