Gott hopp för demokratin under 2000-talet

Jag har tidigare undersökt sambandet mellan välstånd och demokrati i världens länder. Nu har jag gjort om undersökningen med nyare data och bättre metodik. Inkomstdata kommer från Världsbanken och bedömningen om ett land är en demokrati eller inte har gjorts av Freedom House. Alla underliggande beräkningar och antaganden finns att ladda ned i form av en Excelfil.

Vi börjar med ett diagram över ländernas BNP per capita:



Medan demokratierna befinns över hela välståndsspektrat har alla icke-demokratier – utom en – en BNP per capita som understiger 12 000 dollar. Detta gäller om man lyfter ut de oljeberoende länderna (definierat som de länder som enligt en naiv beräkning – oljeproduktion gånger oljepris – får mer än 20 procent av BNP från oljan) eftersom det verkar sannolikt att en sådan resurs som så enkelt kan kanaliseras till staten för att köpa lydnad inte bidrar positivt till ett lands politiska utveckling som genuin ekonomisk tillväxt gör. Ett annat sätt att visa detta är att subtrahera oljeinkomsterna från BNP:



Återigen ser vi att en övre gräns för hur rik en icke-demokrati kan vara tycks hamna vid 12 000 dollar. Men vilket land är denna ständiga uteliggare – världens tredje rikaste land (efter Luxemburg och Norge, just före USA) som haft en BNP per capita över 12 000 dollar sedan 1970-talet? Det är gåtan Singapore, de facto-enpartistaten som har inskränkt yttrandefrihet och trakasserar oppostionen.

Ett försök att förklara detta kan vara att Singapore är en modern stadsstat. Kanske blir makten för centrerad i ett så litet land – statliga bostadsbolag har exempelvis använts för politiska syften. Möjligtvis är Singapore för litet och förmår inte producera en kritisk massa av åsikter, debattörer och organisationer för att demokratin ska blomma ut. Samma förklaringsmodell kan appliceras på två andra länder, Bahrain och Brunei, som också har inkomster på västerländsk nivå – men som det inte fanns data för – utan att vara demokratier och utan att det kan förklaras av oljefaktorn.

Med hjälp av ovanstående slutsatser kan vi beräkna när världens kvarvarande icke-demokratier kommer att nå upp till 12 000 dollar i oljejusterad BNP per capita och därmed borde bli demokratier. I tabellen nedan används IMF:s prognos för tillväxten 2007–2013 om den är högre än 3 procent per år, annars antas att länderna ska kunna åstadkomma 3 procent på lång sikt. Slutsatsen är att det finns gott hopp för att hela jorden är demokratisk i början av nästa sekel, och därmed helt fri från krig och svält.

Malaysia	2007
Ryssland*	2008
Vitryssland	2008
Libanon	2012
Kina	2017
Bosnien och Herzegovina	2017
Thailand	2018
Kazakstan*	2019
Armenien	2019
Maldiverna	2021
Tunisien	2022
Bhutan	2024
Marocko	2028
Saudiarabien*	2028
Iran*	2029
Egypten	2029
Jordanien	2032
Gabon*	2033
Libyen*	2033
Algeriet*	2035
Swaziland	2037
Uzbekistan	2039
Tadzjikistan	2039
Kirgizistan	2040
Vietnam	2040
Laos	2041
Fiji	2041
Djibouti	2045
Filippinerna	2047
Tonga	2047
Tanzania	2048
Azerbajdzjan*	2049
Kambodja	2051
Syrien*	2052
Pakistan	2052
Sudan*	2058
Kenya	2058
Bangladesh	2061
Elfenbenskusten	2061
Nigeria*	2062
Etiopien	2064
Nepal	2064
Kongo-Kinshasa	2068
Uganda	2069
Kamerun	2069
Angola*	2072
Salomonöarna	2074
Burkina Faso	2081
Jemen*	2081
Rwanda	2084
Gambia	2085
Guinea	2087
Togo	2099
Kongo-Brazzaville*	2106
Tchad*	2109
Eritrea	2113

* Oljeländer