27 april 2009

Stalin värre än Hitler

I Västvärlden är det lyckligtvis totalt oacceptabelt att uttrycka något som helst stöd eller ursäkt för nazismen under andra världskriget. Toleransen för kommunistapologeter brukar dock vara mycket större.

För några år sedan skrev före detta Ung Vänsterordföranden Ali Esbati på sin blogg: "Sovjetiska stridsvagnar räddade Europa och världens från nazismens vidrigheter." [ändrad ordföljd] Han menade också att Sovjetunionen "avgjorde kriget". Detta ledde till att de allierade vann och "fällde Hitlertyskland och räddade de överlevande från ett kanske sekellångt barbari".

Siffror från Death by Government (1994) av folkmordsprofessor R. J. Rummel visar dock att under perioden kring andra världskriget föll fler offer för sovjetiskt democide (ungefär folkmord) än för tyskt. Barbariet var värre under Stalin än under Hitler.

Under de år respektive land låg i krig var risken större för sovjetiska medborgare att dö i sovjetiskt democide än för medborgare i Tyskland och det ockuperade Europa att dö i tyskt democide. Totalt dödade Stalin dubbelt så många som Hitler, och Sovjetunionen är ansvarigt för tre gånger så många döda i democide som Hitler.

Årlig dödsrisk för undersåtar under andra världskriget
Sovjetunionen: 1,21 %
Nazityskland: 0,91 %

Totalt antal döda
Sovjetunionen: 61 911 000 (varav 22 502 000 åren 1936–1945)
Nazityskland: 20 946 000

23 april 2009

Pinsamt, Ankarloo

I senaste numret (ej online) av tidskriften Nyliberalen besvarar Johan Norberg kritiken som Daniel Ankarloo riktade mot hans rapport Världens välfärd i först en rapport och sedan boken Marknadsmyter (som jag inte har läst). Norberg bemöter Ankarloo på ungefär samma punkter som jag gjorde i ett blogginlägg förra året. (Kommentarerna till det inlägget är läsvärda och inkluderar synpunkter från professor Hans Rosling och [antar jag] doktorand Tino Sanandaji.)

Norberg refererar mig när jag konstaterar att enligt Ankarloo hade Sverige högre tillväxt 2005 (7 900 kr – 2,9 procent) än 1964 (7 200 kr – 6 procent). Han konstaterar också att enligt det sätt Ankarloo vill räkna tillväxt så har Italien högre tillväxt än Kina, ett påstående vi knappast känner igen oss i.

Ankarloo hävdar tydligen i sin bok att eftersom han inte kan påvisa något samband mellan ekonomisk frihet och BNP per capita bland de rikaste länderna så finns det inte.

För det första är industriländerna en ganska homogen grupp och skillnaderna mellan dem är inte så stora. Inkluderar man utvecklingsländerna i analysen blir dock sambandet mycket tydligt. Låt mig gissa att Ankarloo då har synpunkter på måttet "ekonomisk frihet".

För det andra är det några industriländer som har liberaliserat nyligen och sedan dess upplevt relativt hög tillväxt, men ännu inte klättrat i välståndsligan. Australien och Nya Zeeland kan vara exempel på detta.

Johan Norberg avslöjar att dr Ankarloo fortfarande i boken erkänner att han inte förstår hur världens BNP per capita blir högre om den köpkraftsjusteras. Detta förklarade jag redan i min kritik av rapporten. Eftersom de flesta länder i världen har lägre priser än USA blir världens BNP per capita högre om den ska justeras till det högre prisläget i USA.

Forskarna och de flesta politiker är i princip redan överens – tillväxt är bra, fria marknader ger högre tillväxt och vi har haft hög tillväxt det senaste halvseklet tack vare relativt fria marknader. Kvar och stretar emot står en allt mer desperat grupp vänsterintellektuella.

Uppdatering 6 maj: Här finns Norbergs artikel i Nyliberalen