03 juni 2009

Can we find 1 MILLION people that DO want to ban fat people from eating cookies?

Mattias Svensson kommenterar nya förslaget om rökningsförbund utomhus (!) i ett – som vanligt – välskrivet inlägg:
Och svenskar gillar förbud. Ju större majoritet, desto mer ogenerat och ostraffat kan man visa sitt förakt för minoriteten. [...]

Ingen förbjuder den som så vill att öppna och driva ett nöjesetablissemang som förbjuder rökning på sin uteservering. Det är helt upp till ägaren, precis som det ska vara. Om detta är en åtgärd som verkligen efterfrågas av majoriteten eller ens en substantiell minoritet, så är det bara att sätta igång. Varsågod! Och ingen hindrar ju heller människor från att klaga eller kommentera andras brist på hyfs eller appellera till deras välvilja istället för att att ropa på lagstiftare om man ”upplever besvär”.

Man får naturligtvis hata tobaksrök så mycket man vill, det är bara det där förbudskravet som stör mig. Att majoriteten tycker illa om något andra personer ägnar sig åt är inte på något sätt ett argument för att lagstifta. I många fall är det precis då en rättighetsbaserad demokrati ska se till att majoriteten via staten inte får diktera villkoren för minoriteten. Det kallas civilisation.
Riksdagsledamot Mikael Odenberg (m) höll ett anförande för 13 år sedan om samma ämne:
Den politik som nu bedrivs handlar alltså om en övertro på lagstiftningens och det politiska beslutsfattandets möjligheter att påverka mänskligt beteende. Det innebär att man sänder signaler av innebörden att det personliga ansvarstagandet är av underordnad betydelse. Man ersätter det med symbolhandlingar i denna kammare. Och det påverkar attityder.

Låt mig ta ett subtilt exempel. Tillåt mig att få använda min högt värderade kollega Barbro Westerholm [fp] som exempel. Hon får exemplifiera vuxengenerationen. Om jag i de yngre tonåren hade mött Barbro Westerholm på stan och hade haft en cigarett i munnen hade Barbro Westerholm rynkat pannan och sagt:

Unge man, vad håller du på med? Sedan hade hon resolut tagit cigaretten ur min mun. Om min son i sina yngre tonår mött Barbro Westerholm på gatan hade hon gått förbi utan att säga något. Hon hade gått till sitt rum i riksdagen och där författat en flammande appell med krav på nya förbud, nya pekpinnar och nya restriktioner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar