04 december 2011

Ny bok om våldets minskning övertygar

Harvardpsykologen Steven Pinker utkom i år med boken The Better Angels of Our Nature: The Decline of Violence in History and Its Causes. Med sju hundra sidor och två tusen fotnoter visar han att våld har blivit allt mindre vanligt genom historien, och försöker förklara varför.

Etableringen av statens våldsmonopol är en viktig anledning till att mord blivit betydligt mindre vanligt. Mellan medeltiden och 1900-talet minskade morden i Västeuropa med över 95 procent, i takt med att staterna konsoliderades och förbättrade ordningsmakten.

Pinker visar också att jägar-samlarsamhällen är betydligt mer våldsamma än moderna samhällen och långt ifrån "den ädle vilden". I sådana samhällen var våld orsaken till 15–30 procent av alla dödsfall, jämfört med 3 procent under 1900-talet inklusive världskrig och hungersnöder orsakade av Mao och Stalin.

En förändring i synen på våld ägde rum under 1600- och 1700-talen i Europa. Genom vad författaren kallar den humanitära revolutionen minskade förekomsten av tortyr och dödsstraff till en bråkdel av vad den varit tidigare. Detta tillskriver Pinker till stor del tryckkonstens och läskunnighetens framväxt som gjorde det möjligt för européer att utveckla empati genom att läsa om andra människors upplevelser.

Pinker lägger stor möda på att förklara de få tillfällen då våldet ser ut att ha ökat. Han gör en intressant syntes av materialistisk och idealistisk historiesyn genom att anamma en syn på historien som slumpmässig statistisk process. Vid varje tidpunkt finns det en viss sannolikhet för att krig utbryter men den sannolikheten minskar över tid. På så sätt blir världskrigen och de kommunistiska massmorden förenliga med tesen om minskande våld.

Trots att Pinker vid flera tillfällen frågar sig om 1900-talet var ovanligt våldsamt ger han aldrig något klart svar på frågan. Han menar att krig tenderar att matematiskt följa en potenslag. En av egenskaperna hos en sådan statistisk process är att majoriteten av dödsfallen orsakas av ett fåtal stora krig (exempelvis världskrigen). Därmed menar sig Pinker kunna gissa hur många dödsfall som inträffat i de mängder av mindre krig genom historien som vi inte har några dödsfallsuppgifter om. Detta är dock inte helt övertygande. Det tycks snarare sannolikt att Pinker underskattar dödsfallen i exempelvis det medeltida Europa och det förkoloniala Afrika. Samtidigt visar detta att författaren inte räds att redovisa uppgifter som går emot hans tes.

Ett annan episod som verkar motsäga tesen om minskande våld är ökningen av mord (och troligtvis andra typer av våldsbrottslighet) i hela Västvärlden mellan 1950-talet och 1970-talet. Pinker förklarar detta som en olycklig konsekvens av efterkrigstidens ifrågasättande av auktoriteter och uppkomst av ungdomskultur.

Att USA, även om man bara tittar på den vita befolkningen, sticker ut i mordstatistiken bland de rika länderna – men fortfarande under världsgenomsnittet och under länder som Brasilien, Ryssland och Indien – förklaras av en hederskultur i södra och västra USA som gör att invånarna är mer benägna att ta till våld när de anser sig förolämpade eller svikna. Denna hederskultur har sin grund dels i de laglösa förhållanden som rådde i de brittiska högländerna när man utvandrade därifrån till den amerikanska södern och västern, dels i den anarkistiska machokultur som rådde när exempelvis den amerikanska västern koloniserades på 1800-talet. I de skandinaviska och tyska bygderna i Minnesota och Dakota ligger morden på europeiska nivåer.

Överlag är The Better Angels of Our Nature en mycket övertygande bok, både när Pinker med diagram och anekdoter visar att våldet minskar och när han förklarar varför undantagen är inget annat än undantag. Boken är dessutom välskriven och lättillgängling trots att Pinker avhandlar många olika tidsperioder och förklarar avancerade teorier. Han citerar Bibeln, Shakespeare och Kant och rör sig vant mellan matematisk statistik, kriminologi, psykologi, neurovetenskap, spelteori och internationella relationer. Steven Pinker är sannerligen en av samtidens intellektuella giganter.

27 september 2011

Liberaler: upp till kamp för verklighetens folk!

Det är nu över två år sedan Kd-ledaren Göran Hägglund startade debatten om Verklighetens folk genom sitt tal i Almedalen:
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.

Debatten har svalnat något sedan dess, men är icke desto mindre angelägen. Alla som bryr sig om frihet har intresse av att ta den intellektuella kampen mot postmodernismen, som beskriver samhället som i grunden orättvist och förtryckande.

I läroböckerna i nationalekonomi står det att marknadsmisslyckanden – som monopol, kollektiva varor och externa effekter – är en anledning till statligt ingripande i ekonomin. Liberaler måste därför visa att den fria ekonomin i allmänhet fungerar väl och att marknadsmisslyckanden inte är normen.

På samma sätt kan "sociala misslyckanden" – som strukturell diskriminering, förtryckande normer, begränsande könsroller, ytlighet och statusjakt – användas som argument för statligt ingripande i samhället. Tvångsdelad föräldraförsäkring är det klassiska exemplet. Vi liberaler måste därför argumentera för att sociala misslyckanden är ovanliga och att samhället i allmänhet är rättvist och välfungerande.

Den som påstår att de postmodernister vi pratar om inte existerar får gärna titta på den här musikvideon:


"tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm / att rädda livet som förtvinar i varuform / vi sprider våra kamper och möts i enat hat / vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat"

Detta är, i något karikerad form, vad som framförs dagligen av kulturjournalister, vänsterpolitiker, sociologer och litteraturvetare.

Debatten är förstås inte begränsad till Sverige. Joseph Epstein skriver väl i Wall Street Journal om hur USA:s professorer i engelskspråkig litteratur blivit allt mer världsfrånvända – engelskinstitutionen är numera den enda institution på universitetet där marxister tas på allvar.

A stranger, freshly arrived from another planet, if offered as his introduction to the United States only this book [The Cambridge History of the American Novel], would come away with a picture of a country founded on violence and expropriation, stoked through its history by every kind of prejudice and class domination, and populated chiefly by one or another kind of victim, with time out only for the mental sloth and apathy brought on by life lived in the suburbs and the characterless glut of American late capitalism. The automatic leftism behind this picture is also part of the reigning ethos of the current-day English Department.
Mina tidigare blogginlägg i ämnet: "Nu går vi till motreaktion mot kultureliten", "Hägglund har bra poänger", "Radikala samhällsanalyser kan inte vara en del av liberalismen"

DN

20 september 2011

Timbro skrämmer om ekonomisk frihet

Ekonomisk frihet är ett mått på graden av fri marknadsekonomi i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om ekonomisk frihet och om bevisen för att ekonomisk frihet gör länder rikare. Det finns två index som mäter ekonomisk frihet: Index of Economic Freedom och Economic Freedom of the World. 2011 års upplaga av Economic Freedom of the World, med data för 2009, publicerades i dag.

Tankesmedjan Timbro, som ansvarar för bedömningen av Sveriges ekonomiska frihet, skriver i dag i ett pressmeddelande: "Totalt sett har den ekonomiska friheten minskat i världen. Årets rapport visar att den ekonomiska friheten faller från 6,67 år 2008 till 6,64. Det är den lägsta noteringen på nästan trettio år." Uppgiften om den lägsta noteringen på trettio år förekommer även i pressmeddelandet från kanadensiska Fraser Institute som sammanställer statistiken. Lyckligtvis är den felaktig. Den ekonomiska friheten har stigit kraftigt sedan 1980:


Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 102 länder med 86 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World

Se mer detaljerade diagram, dock med äldre data, här.

Uppgiften om bottennoteringen handlar troligtvis om förändringen i ekonomisk frihet, inte den absoluta nivån. Det är korrekt att försämringen med 0,1 på en tiogradig skala mellan 2007 och 2009 är den största som uppmätts, men då måste man komma ihåg att årliga data för ekonomisk frihet bara finns tillgängliga från år 2000 och framåt. Mellan 1970 och 2000 finns data för vart femte år. Då ser svängningarna naturligvis mindre kraftiga ut.

Även på lite kortare sikt är det tydligt att trenden är uppåtgående:


Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 123 länder med 91 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World

Index som detta är inte perfekta och man bör inte stirra sig blind på enskilda år. Allt tyder på att den långvariga trenden av ökande ekonomisk frihet kommer att hålla i sig.

DN (TT)

08 september 2011

"Jämlikhet inte omfördelning"

I dag skriver jag i Norran om boken The Spirit Level:
Den brittiska boken ”Jämlikhetsanden” har blivit en favorit hos vänstern. Så även hos Seko:s Kurt Karlsson (Norran 6/9). Boken bygger sin argumentation för ökad jämlikhet på ett antal diagram som visar att rika länder har sämre hälsa, högre brottslighet och mer sociala problem om inkomsterna är ojämnt fördelade mellan människor.

Men bara för att man kan visa att ojämlika länder har mer sociala problem betyder det inte att det finns ett orsakssamband. Det kan finnas en tredje faktor som påverkar både ojämlikhet och sociala problem. Den svenska jämlikheten är äldre än välfärdsstaten – som växte till sin nuvarande storlek på 1960- och 1970-talen – och går tillbaka till landets historia av självägande bönder och hög läskunnighet. Än i dag har svenskamerikaner lägre spädbarnsdödlighet än andra vita amerikaner.

Det råder ingen tvekan om att jämlikhet är eftersträvansvärt, av den enkla anledningen att pengar gör mer nytta hos fattiga än hos rika. Det betyder dock inte att staten bör omfördela från rik till fattig, eftersom det minskar incitamenten att jobba och investera och gör oss fattigare som samhälle. Ekonomisk tillväxt är en betydligt mäktigare kraft än omfördelning när det gäller att höja de fattigas inkomster.

Vägen framåt för att minska ojämlikheten är i stället att skapa möjligheter för fler att göra en klassresa, genom att exempelvis få fler ungdomar – inte minst i en industristad som Skellefteå – att inse vikten av högskoleutbildning. Därför har MUF föreslagit platt skatt, något som skulle göra utbildning mer lönsamt eftersom alla har samma skattesats.

”Jämlikhetsandens” perspektiv är ensidigt nationellt, trots att de stora ojämlikheterna i världen är mellan människor i fattiga och rika länder. MUF förespråkar fri invandring, vilket skulle minska denna globala ojämlikhet genom att ge människor i fattiga länder en möjlighet att komma till Sverige och ta ett mer högavlönat jobb.

Andra som skrivit om Jämlikhetsanden: Andreas Bergh, Johan Norberg, Adam Cwejman, Nima Sanandaji.

01 september 2011

Avskaffa kapitalskatten

Den gångna helgen tillbringade jag i Jönköping för att delta i Moderata ungdomsförbundets arbetsstämma. Där försvarade jag en motion om en ny skattereform som jag skrivit och som antogs av MUF Västerbotten i våras. Motionen förespråkade enhetlig moms, platt inkomstskatt och avskaffande av all kapitalbeskattning. Så här motiverade jag det sistnämnda i motionen:
Inkomst av kapital bör inte beskattas. Det samhällsekonomiskt mest effektiva är att inte beskatta inkomst av kapital alls och därmed avskaffa bolags-, utdelnings- och reavinstskatter. Den som väljer att spara och därmed konsumera i framtiden i stället för direkt bör inte bestraffas för detta. Att beskatta inkomst av kapital blir en sorts dubbelbeskattning eftersom man redan har betalat skatt på pengarna som investeras – alla inkomster kommer ursprungligen från arbete, som ju beskattas.

Om någon har tjänat 100 kr och räntan är tio procent så kan denne lite förenklat välja att konsumera 100 kr i år eller 110 kr nästa år. Om man har en kapitalinkomstskatt på 30 procent så blir konsumtionen nästa år bara 107 kr. Därför är kapitalbeskattning snedvridande och innebär en straffskatt på sparande och investeringar, som ju är så viktiga för tillväxten.

Så här kan man illustrera hur flödet från arbete till konsumtion ser ut:

Alla inkomster kommer ursprungligen från arbete och syftet med all ekonomisk aktivitet är att konsumera. Kapitalbildning – sparande – är bara ett sätt att flytta konsumtion i tid. Därför bör inte kapital i sig beskattas.

Om man vill att skatten ska vara inkomstrelaterad bör den läggas på arbete och/eller konsumtion beroende på vad som innebär minst administrationskostnader och liknande. I teorin och på lång sikt är skatt på arbete och skatt på konsumtion samma sak eftersom man arbetar för att kunna konsumera.

Vid 34.30 presenterar jag min motion och inleder skattedebatten:

Professor Greg Mankiw beskriver i ett blogginlägg varför han föredrar konsumtionsskatt över en inkomstskatt på både arbets- och kapitalinkomster. Som konstateras ovan är det samma sak som att vilja avskaffa kapitalbeskattning. Han har också skrivit ett intressant working paper.

Västerbottens folkblad återger ett pressmeddelande om motionen och Alliansfritt Sverige kritiserar.

13 juli 2011

It's time for Africa

Bilden av Afrika är omotiverat mörk. Många vet inte att det mesta blir bättre i Afrika, särskilt sedan kontinentens ekonomiska lycka vände 1995 och inkomsterna började stiga igen.

Därför har jag satt ihop en video som illustrerar den positiva utvecklingen:

08 juli 2011

"Globaliseringen har triumferat"

I onsdags skrev jagNorrans debattsida om globaliseringen. Här är en längre version av samma artikel:
I dagarna är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg, då vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats. För att förstå kraften i denna utveckling måste man studera statistiken.

En viktig orsak till den positiva utvecklingen är att världsekonomin har blivit betydligt friare med tiden. Tullarna har sänkts och till exempel har tre av fyra länder genomfört reformer för att göra det lättare att starta företag de senaste fem åren. Statliga företag har privatiserats och onödiga regleringar har plockats bort. 87 procent av världens befolkning bor i länder som har blivit mer ekonomiskt fria de senaste decennierna.

Om ekonomin är friare borde den ekonomiska tillväxten vara högre eftersom frihandel ger länder möjlighet att koncentrera sig på att tillverka sådant de är bra på och privata företag med vinstintresse har större anledning att effektivisera än statliga bolag. Forskningen bekräftar detta: ju friare ekonomi ett land har, desto högre är den ekonomiska tillväxten.

Den ökade ekonomiska friheten i världen har gett resultat. Under de gångna tio åren var den genomsnittliga ekonomiska tillväxten hela 4,3 procent årligen. Aldrig förr har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.

Den starka tillväxten har medfört att andelen av världens befolkning som lever på mindre än en dollar om dagen har minskat från 42 procent till 21 procent mellan 1981 och 2005. Denna extrema fattigdom tros minska till 11 procent 2020.

Det finns en tydlig koppling mellan ekonomisk utveckling och demokrati. Under samma period som världen blev mycket rikare blev den mer demokratisk. Sedan 1980 har andelen människor som bor i demokratier ökat från en tredjedel till över hälften.

Med tanke på att demokratier inte krigar mot varandra är det inte förvånande att krig har blivit betydligt mindre vanligt. Under åren 2002–2007 beräknas risken att dö i krig ha varit 95 procent lägre än under kalla kriget.

Under samma period mer än halverades risken att omkomma i en naturkatastrof. Dödstalen i smittsamma sjukdomar minskar också. På tio år har antalet dödsfall i malaria minskat med en femtedel och sedan 2006 minskar dödsfallen i aids. Allt detta leder till att medellivslängden ökar med 2–3 år per decennium.

Människor är inte bara friskare än någonsin tidigare, utan också bättre utbildade. 1950 kunde 56 procent av mänskligheten läsa och skriva, en andel som ökade till 70 procent 1980. År 2015 tros 91 procent vara läs- och skrivkunnig. Samtidigt som fler går i skola minskar barnarbetet: mellan 2000 och 2008 minskade andelen barn i åldern 5–14 som arbetar från 16 procent till 13 procent.

Våra liv blir också allt bekvämare. Sedan 1970 har andelen människor med elektricitet i hemmet ökat från 49 procent till 79 procent. Numera har också fyra av fem hushåll en tv, en uppgång från tre av fyra 2003. I dag har 87 procent tillgång till rent vatten – en ökning från 77 procent 1990.

Under de tio år som gått sedan Göteborgskravallerna har det blivit ännu tydligare att de protesterande vänsterungdomarna hade fel. Kapitalism och globalisering minskar fattigdomen och ger människor bättre liv. Därför heter mitt kapitel ”Globaliseringens triumf”. Utan frågetecken.

01 juli 2011

Svenskt Näringsliv har startat en angelägen debatt

Svenskt Näringsliv har i dagarna startat en angelägen debatt om kvaliteten och det samhälleliga värdet av vissa högskoleutbildningar. Allt för många studenter väljer kurser med tveksamt ekonomiskt värde. Detta hade inte varit något problem om det inte varit för att (a) utbildningen är helt skattefinansierad, (b) studiemedlet är mycket generöst och (c) skatte- och bidragssystemen gör att kopplingen mellan människors produktivitet och inkomst är svag. Välfärdsstaten har i sin iver att skydda människor som haft otur också skyddat människor som gjort fel val.

Men problemet finns även på gymnasienivå. Tio procent av Skellefteås gymnasieelever går estetiska programmet. Nog finns det en arbetsmarknad för musiker, skådespelare och konstnärer, men knappast tio procent av arbetskraften.

Visst kan konstkurser och liknande utveckla individens intellektuella förmåga och visst kan humaniora ha positiva externaliteter. Och USA:s liberal arts colleges är kända för att utbilda framgångsrika medborgare. Men de flesta inser nog att det är skillnad mellan litteraturvetenskap vid Harvard och Hälsa och sjukvård i film och TV vid Högskolan i Gävle ("University of Gävle").

Det fungerar inte i längden att skydda studenter från den ekonomiska verkligheten i den utsträckning som görs i dag.

SvD | SvD 2 | SvD 3 | SvD 4 | GP | HD | Expressen | Sydsvenskan | Sydsvenskan 2 | AB | SR | DN 1 | DN 2 | DN 3 | DN 4

22 juni 2011

2000-talet hade högst snittillväxt i historien

Tänk dig att världen består av två länder med vardera en miljard invånare. Så här utvecklar sig de båda ländernas ekonomier:

LandBNP per capita 2010BNP per capita 2011Tillväxt
I-landet10 00012 00020 %
U-landet1 0001 10010 %
Världen5 5006 550?

Hur stor är tillväxten i världens BNP per capita? Det konventionella, och matematiskt mest korrekta, svaret är (6 550−5 500)/5 500 = 19 %.

Oftast är detta mått det mest lämpliga, men det är lätt att se att detta sätt att räkna kan vara missvisande ibland. Anledningen är att man använder BNP som vikter när man räknar ut genomsnittet, och då dominerar det rika landet.

Ett lämpligare mått i vissa sammanhang (som påpekas av Paul Collier i hans bok The Bottom Billion) kan vara befolkningsvägd tillväxt. Eftersom länderna är lika stora i detta fall är den befolkningsvägda tillväxten (10 %+20 %)/2 = 15 %. Detta mått visar hur stor tillväxt en genomsnittlig människa upplever.

Vi kan nu göra om denna räkneövning med riktiga data, närmare bestämt Angus Maddisons BNP-data för perioden 1950–2008. Så här stor var tillväxten (glidande tioårigt medelvärde):



Den vanliga BNP per capita-tillväxten räknas ut som ovan: tillväxten i världens totala BNP minus befolkningstillväxt. Den var som högst under perioden 1963–1973 med 3,2 procent per år. Näst bäst var perioden 1998–2008 med 2,9 procent per år.

Vi ser att den befolkningsvägda tillväxten har varit högre än den vanliga tillväxten sedan ungefär 1980, vilket indikerar att de fattiga länderna har växt fortare än de rika länderna och att vanlig BNP per capita-tillväxt därför har underskattat den genomsnittliga människans tillväxtupplevelse.

Per årtionde ser det ut så här:



(Eftersom Maddison saknar uppgifter för 2009 och 2010 har jag tagit IMF:s data för dessa år och antagit att skillnaden mellan befolkningsvägd och vanlig BNP-vägd tillväxt är konstant.)

Den befolkningsvägda tillväxten har hållit sig mellan 2,4 procent och 3 procent årligen under varje årtionde 1950–2000. (Tillväxten under tiden före 1950 var med största sannolikhet lägre än så.) Men under 2000-talets första decennium var tillväxten hela 4,3 procent årligen.

Slutsats: Aldrig förr har så många människor upplevt så snabb ekonomisk utveckling som under 2000-talets första decennium.

Om detta skriver jag i "Globaliseringens triumf", ett kapitel i boken Globaliseringens triumf? (red. Eva Cooper, Timbro).


Köp!

20 juni 2011

Dagens goda nyhet igång igen

I augusti förra året hamnade min blogg Dagens goda nyhet i dvala. Orsaken till det var brist på tid, inte brist på goda nyheter. I fredags avslutade jag min kandidatutbildning i nationalekonomi i Oxford, så nu finns det tid igen. Därför kommer Dagens goda nyhet att sprida framstegsoptimism från och med i morgon bitti.

Besök Dagens goda nyhet!

19 juni 2011

Dags för ett gemensamt EU-försvar

The Economist uppmärksammar Robert Gates sista tal som USA:s försvarsminister.

Gates konstaterar att det finns en risk att USA:s engagemang för Europas säkerhet minskar. Economist skriver:
As well as a paucity of European military resources, NATO faces two other dangers, Mr Gates said. One is the passing of his generation of American leaders, like himself, for whom the security of Europe was the over-riding pre-occupation of their careers. The second is that America, itself under pressure to cut defence spending to curb high deficits and debt, might soon give up on Europe
USA förser i nuläget världen med oerhört värdefulla säkerhetspolitiska tjänster, väl värda de 700 miljarder dollar de kostar. Hangarfartygen är ett exempel. Av USA:s elva hangarfartyg är sex i hamn för underhåll eller liknande. De övriga fem har fullt upp: Enterprise och Reagan är i Arabiska havet och hjälper bland annat till i Afghanistaninsatsen, Lincoln håller ett öga på Kina, Washington stödjer Japans krishantering efter jordbävningen och Bush finns i Medelhavet.

Så länge som USA:s skattebetalare vill betala för dessa tjänster är det bara för Europa att tacka och ta emot, men i längden bör Europa bygga upp en större egen kapacitet. För det första för att kunna ingripa i oroshärdar som Libyen, Afganistan, Syrien, Somalia och Elfenbenskusten.

För det andra för att kunna möta hotet från Ryssland och Kina. Risken att exempelvis en ultranationalistisk ledare skulle ta över efter en ekonomisk kris och starta krig är mycket liten, men konsekvenserna av det scenariot skulle vara så fruktansvärda att man bör ta med det i beräkningen.

Problemet är att Europas säkerhet är vad nationalekonomer kallar en kollektiv vara, eftersom exempelvis Sveriges försvarsförmåga påverkar Estlands säkerhetspolitiska situation positivt, men Sverige tar inte hänsyn till detta (i någon högre grad) när försvarsbudgeten bestäms.

Det uppenbara sättet att lösa detta politikermisslyckande som leder till för liten försvarsförmåga är att flytta försvarspolitiken till EU-nivå. Det skulle troligtvis också ge effektivitetsvinster. EU-ländernas försvarsbudgetar uppgår i dagsläget till knappt 300 miljarder dollar (200 miljarder euro) vilket redan det torde räcka till en hyfsad gemensam försvarsmakt med global förmåga.

16 juni 2011

Ny bok: "Globaliseringens triumf"

I veckan är det tio år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Vänsterungdomar protesterade mot kapitalismen och globaliseringen. Med anledning av det ger Timbro ut boken Globaliseringens triumf?, där jag bidrar med ett kapitel. Jag skriver om hur världen har förändrats i grunden de senaste decennierna. Fattigdomen har minskat, demokratin gått framåt och hälsan förbättrats.

De andra kapitlen har författats av Andreas Bergh, Adam Cwejman, Fredrik Erixon, Stefan Fölster, Annie Johansson, Lars Leijonborg, Johan Norberg, Roland Poirier Martinsson, Maria Rankka och Lydiah Wålsten. Eva Cooper är redaktör. Boken är mycket läsvärd och de olika delarna med skilda perspektiv utgör en imponerande helhet. Köp!

11 juni 2011

Färre barn i farligt arbete

Internationella arbetorganisationen ILO rapporterade i går att antalet barn och ungdomar i åldrarna 5–17 som utför farligt arbete minskade från 128 miljoner till 115 miljoner mellan 2004 och 2008.

Två tredjedelar av alla barn i farligt arbete jobbar med obetalt arbete inom familjen och 59 procent arbetar inom jordbruk, fiske, skogsbruk och liknande. Bara 11 procent av barnen som har farliga jobb arbetar inom industrin.

ILO skriver:

"But farming, fishing and livestock herding have many hazards and create more injuries and illnesses than what we hear about. Given the large numbers of children in this sector, agriculture must be a priority for the elimination of hazardous work."

Nästan två av tre barn som har farliga jobb är pojkar.

SVT | SvD | DN | Norran | Expressen | GP (alla TT)

08 juni 2011

Norrbottenspolemik i världsklass

I Norrbotten har en vänsterpartist hävt ur sig diverse oförskämdheter mot moderater på internet. Jesper Sandström, ordförande för Moderata studenter i Luleå, svarar så här:
Jag har, ända sedan jag var litet barn trott på varje människas förmåga att göra världen till det bättre, jag har trott på varje människas möjlighet att göra någonting fantastiskt. När jag sedan blev äldre hörde jag talas om liberalismen.

Varje människa skall ges frihet att göra det hon själv önskar, så länge hon inte tar ifrån någon annan denna frihet. Jag tyckte att det lät som en vacker idé och bestämde mig för att undersöka närmare. Överallt i världen där liberalismen och kapitalismen hade fått fotfäste spreds fred, frihet och välstånd. Människor blev rikare, levde längre och krigade mindre.

...

Jag är inte politiker för att jag kämpar för ett fåtal eller vill smörja mitt eget krås. Jag är politiker därför att jag vill skapa en bättre värld för oss alla – oavsett klass, kön eller partitillhörighet.

Jag är moderat för att jag tror på varje människas förmåga att göra just det, skapa en bättre värld.

Jag tror inte att vi har alla svaren, eller att vi kan lösa varje problem på en och samma gång.

Men jag vet att vi älskar människan – försök att göra det du också!

07 maj 2011

Tråkigt att Jämtin svänger

Carin Jämtin meddelar nu att hon backar från förslaget att göra islams "julafton", eid al-fitr, till svensk helgdag. Det är ett beklagligt besked.

Eftersom alla dagens tretton helgdagar har sin grund i kristen, västerländsk eller svensk kultur är det inte mer än rätt att personer från muslimska kulturer, som med sina fem procent utgör den i särklass största minoriteten i Sverige, får åtminstone en helgdag.

Jag utvecklade mitt resonemang i ett tidigare blogginlägg. För att upprepa det jag skrev då: Om staten ska reglera helgdagarna så bör den göra det på ett sätt som avspeglar att Sverige är ett mångkulturellt land. Men det bästa vore naturligtvis att avskaffa all arbetstidsreglering.

GP | DN | SvD 1 | SvD 2 | Dagen 1 | Dagen 2

04 maj 2011

Eid al-fitr som helgdag – varför inte?

Carin Jämtin förde under sitt förstamajtal fram en intressant idé – att göra ramadans festdag eid al-fitr till svensk helgdag. Tidpunkten för eid al-fitr på året varierar med tiden.

Först det självklara: Staten bör inte bestämma över när eller hur mycket vi ska arbeta. Var och en bör själv få bestämma, i diskussion med sin arbetsgivare, när man ska arbeta. De allmänna helgdagarna bör därför avskaffas. Men om staten envisas med att reglera vår arbetstid:

Ungefär en halv miljon invånare i Sverige har sin bakgrund i muslimska kulturer. Sverige är alltså ett mångkulturellt land och detta bör avspegla sig i politiken.

Frågan handlar inte om religion utan om kultur. Julen, midsommar och första maj är traditioner med hedniska ursprung, men ingen hävdar att staten därmed främjar en viss religion. Eid firas generellt av personer med muslimsk kulturell bakgrund oavsett om de är troende eller inte, liksom julen i Sverige firas av etniska svenskar och andra med bakgrund i västerländska kulturer oberoende av religiositet.

Om eid al-fitr blir helgdag bör någon annan röd dag bli svart. Trettondagen, första maj eller Kristi himmelsfärd ligger närmast till hands.

SvD 1 | SvD 2 | VLT | Expressen | Dagen | Politikerbloggen

19 april 2011

Insändare: Mycket tyder på allt bättre hälsa

I dag skriver jag på Norrans insändarsida:

Svar på "Vår livslängd blir nog kortare" (Norran 16/4). Skribenten målar upp en mörk bild av den svenska folkhälsan. Men statistiken berättar en annan historia:

Alkoholdödligheten har minskat med en tiondel på tjugo år. Narkotikadödligheten uppvisar ingen trend under 2000-talet.

Självmorden har minskat med tjugo procent sedan början av 1990-talet. Risken att mördas har minskat med en femtedel sedan 1970-talet.

Vår kost har på många sätt blivit mer varierad – vi äter 57 procent mer frukt och grönt i dag än 1960.

Andelen rökare har mer än halverats sedan 1981. Det har bidragit till att dödstalet i cancer minskat med tio procent sedan 1970 och att dödligheten i hjärt–kärlsjukdomar halverats sedan 1980-talet.

Allt tyder på att denna positiva utveckling kommer att fortsätta.

Fattigdomen minskar mer än väntat

I dagarna släppte Världsbanken Global Monitoring Report 2011. Där finns nya prognoser för den extrema fattigdomen – när man lever på mindre än 1,25 dollar per dag i 2005 års penningvärde. Världsbanken skriver ner prognosen för antalet fattiga 2015 med 35 miljoner. Detta beror främst på att inkomsterna i Indien ökar snabbare än man tidigare trott, men även i Afrika och Kina förbättras framtidsutsikterna.

Detta innebär att 12,1 procent av mänskligheten kommer att vara extremt fattig 2015, jämfört med tidigare prognosen 12,6 procent. År 2005 levde 21,1 procent i extrem fattigdom.

11 februari 2011

En allt äldre och rikare arabvärld kräver demokrati

Vi möts av dagliga rapporter om Egyptens resa mot demokrati, efter att tidigare ha bevittnat diktaturens fall i Tunisien. Denna positiva utveckling mot demokrati i arabvärlden, som startade med Irak 2003 och Libanon 2005, kommer sannolikt att nå regionens alla icke-oljeproducerande länder på medellång sikt. Prognosen är inte lika god för oljeproducenter, dessvärre.

Rapporteringen kring orsakerna till de folkliga resningarna tenderar ofta att vara negativt vinklad. Det hävdas att regionen lider av ekonomiska problem. Men sanningen är att de flesta länder haft en hyfsad tillväxt: Jordanien växte med 4,2 procent per år 2000–2008, Algeriet med 2,6 procent, Egypten med 3 procent och Tunisien med 3,7 procent (en ökning av medelinkomsten från 40 000 kr till 55 000 kr).

En troligare förklaring är därför att det är den ekonomiska utvecklingen som har skapat grogrunden för viljan till demokrati, även om tillfälliga kriser kan vara det som sätter bollen i rullning. Överlag i världen är det ju tydligt att rikare länder är mer demokratiska.

Det finns också anledning att vara kritisk mot rapporteringen om regionens unga befolkning. Siffror från FN visar att andelen som är under 24 i Nordafrika har minskat sedan 1975 och andelen i åldern 15–24 var som störst 2005 och har därefter minskat. Högre medellivslängd och lägre födelsetal driver denna utveckling.


Källa: FN

SvD 1 | SvD 2 | SvD 3 | SvD 4 | SvD 5 | DN 1 | DN 2 | DN 3 | DN 4 | HD