27 september 2011

Liberaler: upp till kamp för verklighetens folk!

Det är nu över två år sedan Kd-ledaren Göran Hägglund startade debatten om Verklighetens folk genom sitt tal i Almedalen:
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.

Debatten har svalnat något sedan dess, men är icke desto mindre angelägen. Alla som bryr sig om frihet har intresse av att ta den intellektuella kampen mot postmodernismen, som beskriver samhället som i grunden orättvist och förtryckande.

I läroböckerna i nationalekonomi står det att marknadsmisslyckanden – som monopol, kollektiva varor och externa effekter – är en anledning till statligt ingripande i ekonomin. Liberaler måste därför visa att den fria ekonomin i allmänhet fungerar väl och att marknadsmisslyckanden inte är normen.

På samma sätt kan "sociala misslyckanden" – som strukturell diskriminering, förtryckande normer, begränsande könsroller, ytlighet och statusjakt – användas som argument för statligt ingripande i samhället. Tvångsdelad föräldraförsäkring är det klassiska exemplet. Vi liberaler måste därför argumentera för att sociala misslyckanden är ovanliga och att samhället i allmänhet är rättvist och välfungerande.

Den som påstår att de postmodernister vi pratar om inte existerar får gärna titta på den här musikvideon:


"tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm / att rädda livet som förtvinar i varuform / vi sprider våra kamper och möts i enat hat / vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat"

Detta är, i något karikerad form, vad som framförs dagligen av kulturjournalister, vänsterpolitiker, sociologer och litteraturvetare.

Debatten är förstås inte begränsad till Sverige. Joseph Epstein skriver väl i Wall Street Journal om hur USA:s professorer i engelskspråkig litteratur blivit allt mer världsfrånvända – engelskinstitutionen är numera den enda institution på universitetet där marxister tas på allvar.

A stranger, freshly arrived from another planet, if offered as his introduction to the United States only this book [The Cambridge History of the American Novel], would come away with a picture of a country founded on violence and expropriation, stoked through its history by every kind of prejudice and class domination, and populated chiefly by one or another kind of victim, with time out only for the mental sloth and apathy brought on by life lived in the suburbs and the characterless glut of American late capitalism. The automatic leftism behind this picture is also part of the reigning ethos of the current-day English Department.
Mina tidigare blogginlägg i ämnet: "Nu går vi till motreaktion mot kultureliten", "Hägglund har bra poänger", "Radikala samhällsanalyser kan inte vara en del av liberalismen"

DN

20 september 2011

Timbro skrämmer om ekonomisk frihet

Ekonomisk frihet är ett mått på graden av fri marknadsekonomi i ett samhälle. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om ekonomisk frihet och om bevisen för att ekonomisk frihet gör länder rikare. Det finns två index som mäter ekonomisk frihet: Index of Economic Freedom och Economic Freedom of the World. 2011 års upplaga av Economic Freedom of the World, med data för 2009, publicerades i dag.

Tankesmedjan Timbro, som ansvarar för bedömningen av Sveriges ekonomiska frihet, skriver i dag i ett pressmeddelande: "Totalt sett har den ekonomiska friheten minskat i världen. Årets rapport visar att den ekonomiska friheten faller från 6,67 år 2008 till 6,64. Det är den lägsta noteringen på nästan trettio år." Uppgiften om den lägsta noteringen på trettio år förekommer även i pressmeddelandet från kanadensiska Fraser Institute som sammanställer statistiken. Lyckligtvis är den felaktig. Den ekonomiska friheten har stigit kraftigt sedan 1980:


Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 102 länder med 86 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World

Se mer detaljerade diagram, dock med äldre data, här.

Uppgiften om bottennoteringen handlar troligtvis om förändringen i ekonomisk frihet, inte den absoluta nivån. Det är korrekt att försämringen med 0,1 på en tiogradig skala mellan 2007 och 2009 är den största som uppmätts, men då måste man komma ihåg att årliga data för ekonomisk frihet bara finns tillgängliga från år 2000 och framåt. Mellan 1970 och 2000 finns data för vart femte år. Då ser svängningarna naturligvis mindre kraftiga ut.

Även på lite kortare sikt är det tydligt att trenden är uppåtgående:


Befolkningsvägd ekonomisk frihet i 123 länder med 91 procent av världens befolkning. Källa: Egna beräkningar utifrån Economic freedom of the World

Index som detta är inte perfekta och man bör inte stirra sig blind på enskilda år. Allt tyder på att den långvariga trenden av ökande ekonomisk frihet kommer att hålla i sig.

DN (TT)

08 september 2011

"Jämlikhet inte omfördelning"

I dag skriver jag i Norran om boken The Spirit Level:
Den brittiska boken ”Jämlikhetsanden” har blivit en favorit hos vänstern. Så även hos Seko:s Kurt Karlsson (Norran 6/9). Boken bygger sin argumentation för ökad jämlikhet på ett antal diagram som visar att rika länder har sämre hälsa, högre brottslighet och mer sociala problem om inkomsterna är ojämnt fördelade mellan människor.

Men bara för att man kan visa att ojämlika länder har mer sociala problem betyder det inte att det finns ett orsakssamband. Det kan finnas en tredje faktor som påverkar både ojämlikhet och sociala problem. Den svenska jämlikheten är äldre än välfärdsstaten – som växte till sin nuvarande storlek på 1960- och 1970-talen – och går tillbaka till landets historia av självägande bönder och hög läskunnighet. Än i dag har svenskamerikaner lägre spädbarnsdödlighet än andra vita amerikaner.

Det råder ingen tvekan om att jämlikhet är eftersträvansvärt, av den enkla anledningen att pengar gör mer nytta hos fattiga än hos rika. Det betyder dock inte att staten bör omfördela från rik till fattig, eftersom det minskar incitamenten att jobba och investera och gör oss fattigare som samhälle. Ekonomisk tillväxt är en betydligt mäktigare kraft än omfördelning när det gäller att höja de fattigas inkomster.

Vägen framåt för att minska ojämlikheten är i stället att skapa möjligheter för fler att göra en klassresa, genom att exempelvis få fler ungdomar – inte minst i en industristad som Skellefteå – att inse vikten av högskoleutbildning. Därför har MUF föreslagit platt skatt, något som skulle göra utbildning mer lönsamt eftersom alla har samma skattesats.

”Jämlikhetsandens” perspektiv är ensidigt nationellt, trots att de stora ojämlikheterna i världen är mellan människor i fattiga och rika länder. MUF förespråkar fri invandring, vilket skulle minska denna globala ojämlikhet genom att ge människor i fattiga länder en möjlighet att komma till Sverige och ta ett mer högavlönat jobb.

Andra som skrivit om Jämlikhetsanden: Andreas Bergh, Johan Norberg, Adam Cwejman, Nima Sanandaji.

01 september 2011

Avskaffa kapitalskatten

Den gångna helgen tillbringade jag i Jönköping för att delta i Moderata ungdomsförbundets arbetsstämma. Där försvarade jag en motion om en ny skattereform som jag skrivit och som antogs av MUF Västerbotten i våras. Motionen förespråkade enhetlig moms, platt inkomstskatt och avskaffande av all kapitalbeskattning. Så här motiverade jag det sistnämnda i motionen:
Inkomst av kapital bör inte beskattas. Det samhällsekonomiskt mest effektiva är att inte beskatta inkomst av kapital alls och därmed avskaffa bolags-, utdelnings- och reavinstskatter. Den som väljer att spara och därmed konsumera i framtiden i stället för direkt bör inte bestraffas för detta. Att beskatta inkomst av kapital blir en sorts dubbelbeskattning eftersom man redan har betalat skatt på pengarna som investeras – alla inkomster kommer ursprungligen från arbete, som ju beskattas.

Om någon har tjänat 100 kr och räntan är tio procent så kan denne lite förenklat välja att konsumera 100 kr i år eller 110 kr nästa år. Om man har en kapitalinkomstskatt på 30 procent så blir konsumtionen nästa år bara 107 kr. Därför är kapitalbeskattning snedvridande och innebär en straffskatt på sparande och investeringar, som ju är så viktiga för tillväxten.

Så här kan man illustrera hur flödet från arbete till konsumtion ser ut:

Alla inkomster kommer ursprungligen från arbete och syftet med all ekonomisk aktivitet är att konsumera. Kapitalbildning – sparande – är bara ett sätt att flytta konsumtion i tid. Därför bör inte kapital i sig beskattas.

Om man vill att skatten ska vara inkomstrelaterad bör den läggas på arbete och/eller konsumtion beroende på vad som innebär minst administrationskostnader och liknande. I teorin och på lång sikt är skatt på arbete och skatt på konsumtion samma sak eftersom man arbetar för att kunna konsumera.

Vid 34.30 presenterar jag min motion och inleder skattedebatten:

Professor Greg Mankiw beskriver i ett blogginlägg varför han föredrar konsumtionsskatt över en inkomstskatt på både arbets- och kapitalinkomster. Som konstateras ovan är det samma sak som att vilja avskaffa kapitalbeskattning. Han har också skrivit ett intressant working paper.

Västerbottens folkblad återger ett pressmeddelande om motionen och Alliansfritt Sverige kritiserar.