27 september 2011

Liberaler: upp till kamp för verklighetens folk!

Det är nu över två år sedan Kd-ledaren Göran Hägglund startade debatten om Verklighetens folk genom sitt tal i Almedalen:
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.

Debatten har svalnat något sedan dess, men är icke desto mindre angelägen. Alla som bryr sig om frihet har intresse av att ta den intellektuella kampen mot postmodernismen, som beskriver samhället som i grunden orättvist och förtryckande.

I läroböckerna i nationalekonomi står det att marknadsmisslyckanden – som monopol, kollektiva varor och externa effekter – är en anledning till statligt ingripande i ekonomin. Liberaler måste därför visa att den fria ekonomin i allmänhet fungerar väl och att marknadsmisslyckanden inte är normen.

På samma sätt kan "sociala misslyckanden" – som strukturell diskriminering, förtryckande normer, begränsande könsroller, ytlighet och statusjakt – användas som argument för statligt ingripande i samhället. Tvångsdelad föräldraförsäkring är det klassiska exemplet. Vi liberaler måste därför argumentera för att sociala misslyckanden är ovanliga och att samhället i allmänhet är rättvist och välfungerande.

Den som påstår att de postmodernister vi pratar om inte existerar får gärna titta på den här musikvideon:


"tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm / att rädda livet som förtvinar i varuform / vi sprider våra kamper och möts i enat hat / vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat"

Detta är, i något karikerad form, vad som framförs dagligen av kulturjournalister, vänsterpolitiker, sociologer och litteraturvetare.

Debatten är förstås inte begränsad till Sverige. Joseph Epstein skriver väl i Wall Street Journal om hur USA:s professorer i engelskspråkig litteratur blivit allt mer världsfrånvända – engelskinstitutionen är numera den enda institution på universitetet där marxister tas på allvar.

A stranger, freshly arrived from another planet, if offered as his introduction to the United States only this book [The Cambridge History of the American Novel], would come away with a picture of a country founded on violence and expropriation, stoked through its history by every kind of prejudice and class domination, and populated chiefly by one or another kind of victim, with time out only for the mental sloth and apathy brought on by life lived in the suburbs and the characterless glut of American late capitalism. The automatic leftism behind this picture is also part of the reigning ethos of the current-day English Department.
Mina tidigare blogginlägg i ämnet: "Nu går vi till motreaktion mot kultureliten", "Hägglund har bra poänger", "Radikala samhällsanalyser kan inte vara en del av liberalismen"

DN

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar