24 februari 2012

Sänk skatten för de rika

Professorerna Peter Diamond och Emmanuel Saez skriver om skattepolitik i höstnumret av Journal of Economic Perspectives under rubriken "The Case for a Progressive Tax: From Basic Research to Policy Recommendations" (gratisversion). Första avsnittet i artikeln ägnas åt att argumentera för att höja inkomstskatten för de rikaste.

Argumentet går så här: Pengar spelar mindre roll för den som är rik – marginalnyttan är fallande. Därför kan man ignorera den nytta de rika har av sina pengar när man bestämmer deras marginalskattesats och i stället välja den skattenivå som kramar ur så mycket pengar som möjligt ur dem; man försöker nå toppen av Lafferkurvan.

Det enda som spelar roll för den optimala skattesatsen (förutom ett tekniskt antagande om hur inkomsterna fördelas över befolkningen) är då hur de rika agerar på högre skatter – kommer de att jobba mindre när deras lön efter skatt minskar? Diamond och Saez menar att ett rimligt värde på de rikastes arbetsutbudselasticitet är 0,25 vilket betyder att en nettolönesänkning med 1 procent resulterar i en minskning av antalet arbetstimmar med 0,25 procent. Utifrån detta värde kommer de sedan fram till att den högsta skattesatsen i USA bör höjas till 73 procent, en ökning med 30 procentenheter jämfört med dagens skatt.

Givet de antaganden som Diamond och Saez gör går det nästan inte att nå någon annan slutsats. Det är allmänt accepterat att arbetsutbudet beror väldigt lite på lönen. En del hävdar till och med att antalet arbetade timmar i princip inte alls svarar på en löneförändring – att utbudselasticiteten är noll. Om så var fallet skulle Diamonds och Saez modell föreskriva en skattesats på 100 procent.

Men anledningen till att vi inte vill att de rika ska ha allt för hög marginalskatt handlar ju inte främst om antalet arbetade timmar. Det handlar om att det ska löna sig att utbilda sig, flytta till ny ort, välja yrken som bidrar till samhällsekonomin och klättra på karriärstegen. Detta avfärdar artikelförfattarna med argumentet att man inte kan räkna på det:

Det är tänkbart att ett mer progressivt skattesystem skulle reducera incitamenten att ackumulera humankapital från första början. Logiken i [vår modell] skulle fortfarande gälla, men elasticiteten bör då reflektera inte bara kortsiktiga arbetsutbudseffekter utan även långsiktiga effekter på utbildnings- och karriärval. ... tyvärr finns det inte mycket empirisk forskning som kan hjälpa oss att avgöra huruvida skatter påverkar inkomsterna genom dessa långsiktiga mekanismer. (s. 175, egen översättning)
Trots att de erkänner att deras modell utelämnar vad som rimligtvis är de viktigaste effekterna av höga skatter på höga inkomster väljer författarna att lämna den halsbrytande policyrekommendationen att USA:s redan höga inkomstskatt bör höjas ytterligare för de rikaste. Man kan tycka att man kan förvänta sig mer av en Nobelpristagare och en professor vid ett ledande universitet.

Det tog stor politisk möda att sänka marginalskatterna från 1970-talets hutlösa nivåer då exempelvis Astrid Lindgren betalade 102 procent i skatt. Antalet länder där den högsta marginalskatten överstiger 50 procent har minskat från 62 till 9 sedan 1980.

Nationalekonomin har en delförklaring till varför det är så politiskt svårt att sänka de högsta skattesatserna. Det går att visa att en demokratisk stat i allmänhet kommer att sätta för höga skatter – åtminstone om landet har platt inkomstskatt. Anledningen är att i en demokrati avgörs graden av omfördelning via skattesystemet av medianväljaren (så att hälften av väljarkåren står till höger om den förda politiken och hälften står till vänster). Men den skattesats som maximerar samhällets genomsnittliga (och därmed totala) välfärd är den skattesats som föredras av väljaren med genomsnittsinkomst. Om alla väljare är plånboksröstare – ju rikare man är, desto lägre skatt vill man ha – kommer medianväljaren att välja en högre skattesats än genomsnittsväljaren. Detta beror på att medianinkomsten är lägre än genomsnittsinkomsten. Därför blir skattesatsen för hög.

I bland lyckas politikerna övervinna denna logik och kraftigt sänka den högsta marginalskatten – exempelvis i samband med Ronald Reagans skattereformer på 1980-talet och 1990 års svenska skattereform. I dag är det svårt att hitta så modiga politiker. Men de behövs. I Sverige är värnskatten det tydligaste exemplet på en skadlig skatt som inte fyller någon funktion.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar