26 december 2014

Ny Timbrorapport: "Rätt pris på koldioxid"


I november publicerade Timbro min rapport Rätt pris på koldioxid. Rapporten presenterades med en debattartikel i Dagens industri och ett seminarium (se nedan). Tesen är att Sveriges koldioxidskatt bör sänkas med åtminstone två tredjedelar, till en nivå som har stöd i forskningen om koldioxidens skadekostnad.

Jag har drivit samma linje i klimatfrågan i några år nu, vilket framgår av blogginläggen i kategorin "klimatet". Se till exempel denna insändare från 2007.

Några ytterligare artiklar av mig med anledning av klimatrapporten:

"Höj inte skogsindustrins koldioxidpris"

Debattartikel publicerad i Skogsaktuellt den 19 december 2014.

De flesta är överens om principen att utsläpparen ska betala. Men hur mycket ska den som släpper ut betala? I rapporten “Rätt pris på koldioxid” som jag publicerade på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro i veckan, har jag gått igenom de främsta studierna på området. Slutsatsen är att koldioxidskatten i Sverige är betydligt högre än vad forskningen säger att den bör vara. Sveriges koldioxidskatt är över 1 000 kronor per ton, men forskningen säger att det bör vara högst 300–400 kronor per ton. Det betyder att koldioxidskatten, för att ligga på rätt nivå, bör sänkas med två tredjedelar.

Men i stället för att sänka koldioxidskatten har tidigare regeringar gett industrin ett undantag. Ett eget, lägre pris på koldioxid om 324 kronor per ton. Kritiker har menat att man har subventionerat industrins utsläpp, men sanningen är snarare tvärtom: det är hushåll och andra företag som har varit överbeskattade.

Det är ett klassiskt sätt att lösa problematiken med överbeskattning på: man stoltserar officiellt med världens högsta koldioxidskatt, samtidigt som man låter känsliga branscher få undantag.

Men nu föreslår den nya regeringen i budgetpropositionen att vissa undantag ska avskaffas med start 1 januari 2016. Det kommer bland annat att göra uppvärmningsolja dyrare för företagare inom branschen. Miljö­partiet går ännu längre – de vill att världens högsta koldioxidskatt blir ännu högre.

Men nästan oavsett vilken forskning man går till, exempelvis FN:s klimatpanel, Yaleprofessorn William Nordhaus eller den kände klimatekonomen Richard Tol, uppskattar den att priset på den klimatskada som koldioxoden kan komma att upphov till är betydligt lägre än dagens koldioxidskattenivå. I beräkningarna räknar man in många saker, bland annat vad koldioxid får för effekt på havsnivåer, stormar och spridning av olika sjukdomar. När alla dessa saker har tagits in räknas ett pris på koldioxid fram. Då betalar vi inte bara för vårt eget beteende utan även för konsekvenserna för andra.

Hur märker då människor den höga beskattningen i vardagen? För de flesta hushåll och företag märks det framför allt vid bränslepumpen, genom skatten på bensin och diesel. Koldioxidskatten på diesel är 2,50 kr per liter. Dessutom tillkommer energiskatt på drygt 3 kronor på per liter. Myndigheten Trafikanalys undersöker varje år på om biltrafiken betalar för sina egna kostnader, exempelvis de olyckor och utsläpp sker på vägarna. Tyvärr använder man den alltför höga koldioxidskatten när man prissätter koldioxid, och kommer fram till att biltrafiken är subventionerad i Sverige. Använder man istället en koldioxidkostnad som ligger i linje med vad forskningen säger visar det sig att bensindrivna bilar är överbeskattade.

En onödigt hög skatt drabbar Sverige genom att den ekonomiska aktiviteten blir lägre, samtidigt som det blir ett mycket ineffektivt sätt att minska utsläppen. Det får konsekvenser för hela Sverige, såväl industri som hushåll, mobilitet och företagande. Koldioxidskatten har blivit ett frikort för politiker som vill höja skatterna för att dryga ut statskassan. Visst ska man betala för de skador som koldioxidsläppen orsakar, men överbeskattning vinner ingen på.

Replik till Karim Jebari om koldioxidskatten

PubliceradDagens Arena den 5 december 2014.

Karim Jebari kritiserar min Timbrorapport ”Rätt pris på koldioxid” och menar att jag inte tar hänsyn till Martin Weitzmans argumentation om den stora osäkerheten som omgärdar varje beräkning av koldioxidens skadekostnad.

Martin Weitzmans artikel har varit föremål för debatt de senaste åren. Jag citerar den inte i rapporten eftersom den inte är särskilt hjälpsam för att vägleda policy.

Weitzman presenterar inte någon egen uträkning av en optimal koldioxidskatt utan för en teoretisk argumentation om att mycket osannolika händelser kan väga tungt i den samhällsekonomiska analysen. Det är ett intressant akademiskt resonemang men hindrar inte att beslut om koldioxidskatt måste fattas här och nu. Seriösa bedömare är överens om att priset på koldioxid inte bör vara noll (business as usual) och inte oändligt (förbud mot koldioxidutsläpp), utan något däremellan.

Jag noterar i rapporten att osäkerhet är en viktig faktor i klimatekonomi. Det finns ingen konsensus i litteraturen om hur man bör hantera detta och ämnet är fortsatt föremål för forskning. I rapporten citerar jag några studier som försöker räkna med osäkerhet. När William Nordhaus använder en så kallad Monte Carlo-metod för att hantera osäkerhet stiger hans koldioxidkostnad från 80 till 90 kronor per ton.

Mikhail Golosov, John Hassler, Per Krusell och Aleh Tsyvinski härleder en matematisk formel för koldioxidkostnaden och försöker ta hänsyn till osäkerhet. De landar i siffran 110 kronor per ton. Om man inte räknar med osäkerhet blir siffran hälften så hög. Artikelförfattarna skriver att deras koldioxidkostnad ligger något över typiska värden i tidigare forskning.

Karim Jebari berättar inte vilken nivå på koldioxidskatten han skulle föredra och vilken forskning han i så fall stödjer sig på. Dagens klimatpolitik bör utgå ifrån mittfåran i den forskning som finns. Det är så USA:s miljömyndighet EPA har resonerat när de rekommenderat ett koldioxidpris på strax under 300 kronor per ton.

Nya och övertygande studier kan publiceras i framtiden, men forskningsläget som det ser ut nu stödjer en sänkning av koldioxidskatten med åtminstone två tredjedelar från dagens nivå på 1 080 kronor per ton.

Slutreplik om koldioxidens skadekostnad

Publicerad på timbro.se den 24 november 2014. Här är min ursprungliga debattartikel om en sänkning av koldioxidskatten.

Några forskare med koppling till bland annat Chalmers och KTH replikerar mig i Dagens industri i dag. Min ursprungliga debattartikel publicerades den 19 november och bygger på rapporten ”Rätt pris på koldioxid”.

Skribenterna konstaterar att osäkerheten i bedömningen av koldioxidens samhällskostnad är stor och att studierna spänner över ett stort intervall. De allra flesta studier kommer dock fram till nivåer om tiotals eller hundratals kronor per ton, att jämföra med den svenska skatten på 1 080 kronor per ton. Sternrapporten kommer fram till 600 kronor per ton (ej justerat för inflation och liknande), och klimatforskaren Richard Tol konstaterar att 97 procent av de publicerade uppskattningarna hamnar under Stern.

Artikelförfattarna konstaterar helt korrekt att många uppskattningar ligger under vad som skulle krävas för att nå tvågradersmålet. En alternativ ansats till att beräkna koldioxidens skadeverkningar är därför att uppskatta vilket koldioxidpris som behövs för att nå tvågradersmålet. I den artikel av Tol (2011) som skribenterna hänvisar till uppges att den skatten är 750 kronor per ton. Den nivån behöver dock nås först 2020, och eftersom skatten bör stiga över tid bör den nivån inte nås redan i år. FN:s klimatpanel uppger dessutom i sin senaste rapport att koldioxidpriset behöver vara 400 kr 2020 för att nå målet. William Nordhaus har räknat ut att koldioxidpriset bör vara 250 kr 2015 för att nå tvågradersmålet. Det finns alltså gott stöd i forskningen för att den svenska koldioxidskatten är betydligt högre än vad som behövs för att nå tvågradersmålet.

Chalmers- och KTH-forskarna har också helt rätt i att det spelar stor roll hur man tänker kring rättvisa och värdering av framtida kostnader. Därför ägnar jag en stor del av rapporten åt detta. Jag konstaterar att stater diskonterar framtida kostnader vid allt annat beslutsfattande. Man bör göra samma i klimatpolitiken. Sternrapporten bör inte vägleda beslutsfattande eftersom den använder för låg diskonteringsränta.

Det mest effektiva sättet att hantera rättvisa mellan fattiga och rika länder och ansvar för historiska utsläpp är att ha så enhetliga koldioxidpriser som möjligt över världen och sedan göra direkta pengaöverföringar mellan länder. Om u-länderna har skadats av i-ländernas historiska utsläpp bör de kompenseras för detta. Läs mer i avsnittet om rättvisa och kompensation i rapporten.

"Koldioxidskatten tre gånger för hög"

Debattartikel publicerad i Dagens industri den 19 november 2014.

Sverige har världens högsta koldioxidskatt. Men Miljöpartiet driver på för att den ska höjas ytterligare och regeringen har nu aviserat att frågan ska beredas.

En forskningsöversikt som släpps i dag visar att en höjd koldioxidskatt vore en förändring i helt fel riktning: den svenska nivån är redan tre gånger högre än vad som går att motivera utifrån rådande forskningsläge. Om vi ska betala rätt pris för de kostnader som koldioxidutsläppen orsakar bör skatten i stället sänkas.

Ekonomisk teori rekommenderar att koldioxidskatten ska motsvara den skada koldioxiden orsakar på miljö och klimat. Med en sådan koldioxidskatt betalar förorenaren för de negativa effekter han eller hon ger upphov till, och utfallet blir samhällsekonomiskt optimalt. Vi uppnår kort sagt mesta möjliga miljönytta för minsta möjliga pengar.

Problemet är att skatten är för hög, givet vad forskningen säger att den motsvarande kostnaden är. I dag är koldioxidskatten 1 080 kronor per ton. Denna nivå översätts sedan till exempelvis koldioxidskatten på bensin, som är 2,50 kronor per liter. Vissa sektorer har en lägre skattesats eller omfattas i stället av EU:s handel med utsläppsrätter.

Men de forskare som beräknat koldioxidens kostnad för samhället kommer i de flesta fall fram till ett värde som är lägre än 300–400 kronor per ton. Denna summa är bara en tredjedel så hög som den svenska koldioxidskatten.

Under de senaste två decennierna har en stor vetenskaplig litteratur om koldioxidens samhällskostnader vuxit fram inom nationalekonomin. Studierna kopplar koldioxidutsläpp till temperaturökningar och kostnader för mänskligheten, exempelvis sämre ekonomi och hälsa. Klimatekonomen Richard Tol har lagt stor möda på att sammanställa litteraturen om koldioxidens samhällskostnad. Hans sammanställning omfattar 311 uppskattningar. Genomsnittet av alla dessa är 350 kronor per ton, även om variationen är stor. Värt att notera är de studier som har publicerats senare eller i en vetenskapligt granskad tidskrift har lägre uppskattningar än tidigare publicerade och ogranskade studier.

Även i den rapport från FN:s klimatpanel som släpptes i våras beräknas att den koldioxidskatt som skulle behövas för att begränsa uppvärmningen till år 2100 till max 2 grader över förindustriell nivå är cirka 400 kronor per ton.

Partierna, åtminstone inom alliansen, har en förståelse för att en koldioxidskatt är det mest effektiva sättet att minska utsläppen. Men den politiska diskussionen måste nu röra sig bort från frågeställningen om man ska ha en skatt på koldioxid. I stället bör vi diskutera på vilken nivå denna skatt bör ligga.

Utifrån principen att förorenaren betalar bör nivån stämma överens med koldioxidens samhällskostnad. Det är därför anmärkningsvärt att skattens nivå saknar förankring i forskningen, och att inget parti driver en klimatpolitik med forskningens stöd.

Inspiration till en vetenskapligt grundad koldioxidskatt kan hämtas från Australien. Där tillsattes 2007 en utredning som, efter att ha beaktat forskningen och andra länders uppskattning av koldioxidpriset, gav sin rekommendation och sedan infördes en skatt på 140 kronor (som dock avskaffades av den nya regeringen). Detta ger ytterligare stöd till slutsatsen att koldioxidskatten bör sänkas från 1080 kr per ton till högst 300–400 kr. Det motsvarar en sänkning av bensinskatten med cirka 1,50 kr per liter.

Det är rimligt att sänka beskattningen av bilismen. Inte för att den drabbar glesbygdsbornas privatekonomi, utan för att den som kör bil bör betala kostnaderna för detta, varken mer eller mindre. Om man tar beräkningar från myndigheten Trafikanalys som utgångspunkt och använder en koldioxidkostnad i linje med mittfåran i forskningen blir slutsatsen att bensindrivna personbilar är överbeskattade, även om man räknar med kostnader som olyckor och slitage på infrastruktur. Det är hög tid för en klimatpolitik som tar avstamp i forskningen.

"Forskningen stödjer sänkt bensinskatt"

Krönika publicerad i Norran den 24 november 2014.

För sju år sedan rasade en vild debatt på insändarsidan här till höger.

Den tändande gnistan var en text av mig med budskapet att koldioxidutsläpp, i synnerhet från bilar, är överbeskattade. Totalt publicerades 13 insändare i ämnet.

Några som inte höll med var en klass naturstudenter med miljöinriktning på Balderskolan i Skellefteå. I sin replik erbjöd de mig att besöka dem. Jag accepterade deras inbjudan och vi hade en givande diskussion som höll på i över en timme, och drog in på rasten, men ingen blev nog särskild övertygad av den andres argument.

I dag har jag betydligt större kunskaper i nationalekonomi, men min åsikt i klimatfrågan är densamma nu som då. Nu har jag dessutom fått utrymme att utveckla mitt resonemang i Timbrorapporten ”Rätt pris på koldioxid”, som släpptes i förra veckan.

I rapporten går jag igenom forskning om koldioxidens skadeverkningar och konstaterar att ett ton koldioxid orsakar skada för som mest 300–400 kronor. Detta inkluderar kostnader för exempelvis väderkatastrofer, minskade skördar och havsnivåhöjning orsakad av den globala uppvärmningen.

Den svenska koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton. Om den som släpper ut ska betala för sig, varken mer eller mindre, borde koldioxidskatten alltså sänkas med minst två tredjedelar.

Koldioxidskatten och energiskatten på bensin utgör tillsammans bensinskatten. En sänkning av koldioxidskatten men två tredjedelar skulle innebära att bensinen blir cirka 1,50 kronor billigare per liter.

Även om man räknar med sådana kostnader som olyckor och slitage på vägar är min slutsats att bensindrivna personbilars skadeverkningar är överbeskattade.

Politikerna säger att bilismen ska betala sina miljökostnader, men när man granskar närmare visar det sig att bilisterna mer än väl betalar för sig. Bensinskatten är snarare ett politiskt bekvämt sätt att dra in pengar till statens kassavalv – oavsett om det är Anders Borg eller Magdalena Andersson som har nycklarna.

I onsdags (19/11 2014) presenterade jag rapporten på Dagens industris debattsida. Jag hoppas att detta kan starta en debatt som blir minst lika livlig som den på Norrans insändarsida hösten 2007.

"Inga belägg för övervinster"

Krönika publicerad i Norran den 27 oktober 2014.

”Nu är det krig.”

Karin Svanborg-Sjövall, på tankesmedjan Timbro, har med sin tweet fått sammanfatta debatten om vinster i välfärden.

Debatten är inte slut i och med de rödgrönas överenskommelse. I stället har den sett till att vinstfrågan kommer att stå på dagordningen under stora delar av den här mandatperioden. Flera komplicerade utredningar kommer att tillsättas och om de inte behöver mer tid ska de vara klara under 2015 eller 2016. Då väntar remissrunda och sedan riksdagsbeslut.

Vinstdebatten har hittills präglats av förenklingar och felaktigheter. Det grundläggande faktum som förbises är att vinster i skattefinansierad verksamhet inte är en motsvarande förlust för skattebetalarna. Välfärdsbolagen bidrar med kapital till välfärdssektorn så att kommunerna slipper. Detta måste de få ersättning för.

Kunskapsskolans Mikaela Valtersson, tidigare MP-politiker, uppger till exempel att det kostar dem 25 miljoner kronor att starta en ny skola. Om i stället kommunen hade stått för investeringen hade den behövt ta detta belopp av sitt kapital och hade då förlorat ränta.

Invändningen är ibland att välfärdsföretagens vinster är större än vad som går att motivera med att de investerat kapital. Det ges dock sällan bevis för övervinster. Enligt SCB avkastar välfärdsföretagen 11 procent på totalt kapital, jämfört med sex procent i tjänstesektorn som helhet. Det är dock vanskligt att därmed dra slutsatsen att välfärdsföretagen gör övervinster. Tjänsteföretag har ofta svårvärderade tillgångar, som personalens kompetens, vilka inte syns i räkenskaperna. Då överskattas avkastningen på tillgångarna. Av SCB:s statistik framgår också att välfärdsföretagens vinst per anställd är 40 000 kronor, jämfört med 115 000 i tjänstesektorn.

Om man ändå är bekymrad över övervinster borde lösningen vara att verka för skärpt konkurrens i välfärdssektorn. Det är det säkraste sättet att åtgärda övervinster. Regler som gör det krångligt att starta välfärdsbolag bör tas bort. Nya investerare som riskkapitalbolag bör uppmuntras. De förändringar som diskuteras nu går alltså i fel riktning och kan i stället leda till sämre konkurrens och högre vinster.

25 november 2014

Därför måste försörjningskravet stoppas

Jag har under en tid argumenterat emot Moderaternas idé om försörjningskrav vid anhöriginvandring. Att minska möjligheterna att invandra till Sverige kan aldrig vara svaret.

Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det bara två förslag om att minska invandringen som drivs av riksdagspartier:

  • Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill försvåra arbetskraftsinvandring
  • Moderaterna vill försvåra anhöriginvandring genom försörjningskrav.

Därför har jag drivit denna fråga internt i Moderaterna och bildat opinion externt.

Jag bloggade om frågan första gången redan 2007. I fjol skrev jag en debattartikel på svd.se.

På förra årets partistämma försökte jag och Sara Hägerström stryka försörjningskravet ur partiprogrammet, förgäves. Detta uppmärksammades av Göteborgs-Postens ledarsida.

Inför den gångna helgens förbundsstämma i MUF hade jag och Alba Volo Wiklund motionerat om att slopa försörjningskravet. Dagens Nyheter rapporterade om det. Motionen bifölls och stämman beslutade dessutom att den ska skickas vidare till Moderaternas partistämma. Om detta skriver Aftonbladet i dag. Arbetet mot försörjningskrav fortsätter.

Motion om försörjningskrav för anhöriginvandring

Motion av mig och Alba Volo Wiklund antagen på MUF:s förbundsstämma den 22 november 2014:

2010 infördes försörjningskrav för personer som vill komma till Sverige för att återförenas med sin familj. Bestämmelsen lyder:
Uppehållstillstånd … får beviljas endast om den person som utlänningen åberopar anknytning till kan försörja sig och har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. (5 kap. 3 b § utlänningslagen)
Försörjningskravet gäller dock bara vissa grupper av invandrare, exempelvis en del flyktingar. Förslag finns om att utöka försörjningskravet till fler grupper.

Som framgår av lagtexten är försörjningskravet en begränsning av möjligheten att invandra till Sverige och därför ett steg i helt fel riktning. Försörjningskravet har kritiserats av bland annat Röda korset och Rädda barnen. Att ytterligare minska invandringen till Sverige genom att skärpa försörjningskravet vore en mycket olycklig utveckling.

Det bör noteras att försörjningskravet gäller den person som är bosatt i Sverige. Det spelar ingen roll om maken som vill komma till Sverige har stora möjligheter att försörja sig när hen väl kommit till landet.

Påståendet att försörjningskravet finns för invandrarnas skull klingar falskt. Att kunna försörja sig och ha en bostad av ”tillräcklig storlek och standard” är definierat utifrån en svensk utgångspunkt. Men för de flesta människor i världen är det en stor förbättring att få en levnadsstandard som ligger något under vad som ses som normalt i Sverige.

Fler svenskar med utländsk bakgrund måste komma in i arbete och få egen försörjning. Det uppnår vi med en bättre integrations- och arbetsmarknadspolitik, inte genom att göra det svårare att komma till Sverige.

Med anledning av ovanstående föreslår motionärerna

att   MUF uttalar att försörjningskravet för anhöriginvandring bör avskaffas
att   MUF uttalar att försörjningskravet för anhöriginvandring inte bör utökas
att   motionen skickas till Moderaternas partistämma.

06 november 2014

Talarkväll i Göteborg: Skatter ur ett frihetligt perspektiv

Här är min presentation från gårdagens talarkväll om skatter:



Jag var inbjuden av Fria moderata studentföreningen och Centerstudenter i Göteborg.

Presentationen bygger på min MUF-rapport Ett frihetligt skattsystem. Läs gärna min debattartikel där jag sammanfattar rapporten.


Foto: Ida Enfeldt

06 oktober 2014

Vem har sänkt skatten mest för pensionärer?

I dag föreslår den nya regeringen att skatten för pensionärer sänks. Men hur stor är den rödgröna skattesänkningen i jämförelse med Alliansens skattesänkningar för pensionärer?

Det framgår av regeringens promemoria. Där hittar man följande diagram, där jag förtydligat vad Alliansen gjort och vad de rödgröna föreslår:



Så här läser du diagrammet: Vid en årlig pension på 200 000 har Alliansen höjt grundavdraget från 25 000 till 60 000. Det är alltså ytterligare 35 000 kr per år som man slipper betala skatt på. Eftersom kommunalskatten är cirka 30 procent innebär det en skattesänkning på drygt 10 000 kr per år, eller 900 kr i månaden.

duochalliansen.se kan du räkna ut exakt hur mycket Alliansen sänkte pensionärernas skatt.

19 september 2014

"Dags att diskutera integration"

Denna krönika publicerades i Norran den 11 september:

Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.

Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.

Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.

Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.

Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.

För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?

06 september 2014

"Framtiden är snart här"

Denna krönika publicerades i Norran den 11 augusti.

Det finns de som hävdar att alla stora tekniska landvinningar redan är gjorda. Att vi kommer att få se en allt långsammare ekonomisk utveckling och att framtiden kommer att se ut ungefär som nu.

Jag tillhör inte dem. På lång sikt verkar vår produktivitet – och därmed inkomst per person – öka med två procent per år. Det motsvarar en fördubbling vart 35:e år. Varje generation får alltså nästan dubbelt så hög levnadsstandard som den föregående. Det mesta tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta.

Två nya tekniker med revolutionerande potential finns redan nu. Det handlar om förarlösa bilar och självbetjäningskassor i butiker. Transportsektorn och handeln utgör en stor del av den svenska ekonomin och sysselsätter tillsammans 800 000 personer. Ny teknik som minskar behovet av arbetskraft i dessa sektorer skulle kunna driva ekonomisk utveckling under flera decennier framöver.

Obemannade kassor har funnits i några år nu men entusiasmen hos kunderna är blandad. Om tekniken förfinas och kunderna vänjer sig kan självbetjäningskassor bli standard i butikerna. Då kan butikerna sänka sina kostnader betydligt.

Försök med förarlösa bilar pågår på många håll i världen. Datorstyrda bilar utvecklade av Google, mest känt för sin sökmotor, har redan kört en miljon kilometer på Kaliforniens vägar utan incidenter. Förarlösa bilar skulle kunna förändra hur vi förflyttar oss i grunden och revolutionera exempelvis taxi- och budbranscherna.

Arbetsbesparande innovationer leder till att jobb försvinner – det är hela poängen. Men det kommer att skapas precis lika många nya jobb. Om priset på mjölken sjunker, för att butiken inte längre behöver betala kassörens lön, kommer konsumenterna att få pengar över att köpa något annat för och nya jobb kommer att skapas i de sektorerna.

Andelen som arbetar i jordbruket har minskat från 80 till två procent de senaste 100 åren i Sverige, men det betyder inte att arbetslösheten är 78 procent.

Vi har stora förbättringar av levnadsstandarden att se fram emot under 2000-talet. Om du vill dra ditt strå till stacken, välj självbetjäningskassan nästa gång du handlar.

25 augusti 2014

Skatterna behöver inte höjas med 100 miljarder

I gårdagens Agenda intervjuades Konjunktursinstitutets prognoschef Jesper Hansson. Han menade då att skatterna behöver höjas med över 100 miljarder under kommande mandatperiod för att "upprätthålla dagens välfärd".

I senaste Konjunkturläget (sid. 41) från Konjunkturinstitutet beskrivs antagandena bakom det påståendet. Skatterna behöver höjas med 120 miljarder till 2018 för att upprätthålla välfärden ("bibehållet offentligt åtagande" kallar KI det).

För att komma fram till den siffran antar KI att alla bidrag och socialförsäkringar följer löneutvecklingen. Inte bara prisutvecklingen utan löneutvecklingen.

Här kan man notera att a-kassan varit oförändrad sedan 2002 i kronor. Barnbidraget har varit 1 050 kr sedan 2005. Socialbidragen ska betala för vad som anses vara nödvändiga utgifter och följer därför prisutvecklingen.

Att alla bidrag ska följa den allmänna inkomstutvecklingen föreslår inte ens Vänsterpartiet. Prisuppräkning kan man argumentera för, men inkomstuppräkning är inte realistiskt, åtminstone inte i dagens politiska miljö.

Konjunkturinstitutets räkneövning får därför anses vara teoretiskt och akademiskt intressant, men inte relevant för att vägleda politiken.

Uppdatering 28 augusti: I går släppte KI ett nytt Konjunkturläget. Av siffror som redovisas där framgår det att antagandet om oförändrat personaltäthet verkar viktigare än inkomstuppräkning av bidrag för att förklara de 120 miljarderna. Dagens Industris ledarsida kritiserar antagandet om personaltäthet. (Tack Erik Öberg)

21 augusti 2014

Flyktingökning är en utmaning men inte en katastrof

Ända sedan Svenska Dagbladets Sanna Rayman skrev att kostnaderna för flyktingar kommer att öka med 48 miljarder de kommande fem åren har siffran använts av Sverigedemokraterna och diverse rasistiska sajter (exempel) för att skrämmas och blåsa upp detta som en nationell katastrof.

Därför är det viktigt att bemöta domedagsprofeterna och sätta siffrorna i perspektiv. Det stämmer inte att 48 miljarder har försvunnit i reformutrymme på grund av denna händelseutveckling (och regeringen har aldrig använt denna siffra). Ökningen av kostnaderna är 0,3 procent av BNP. Detta motsvarar ungefär vad svenskarna spenderar på sällskapsdjur.

Det var det jag skrev i mitt blogginlägg och det var det jag sa till Aftonbladet tidigare i dag.

Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att regeringen tar ansvar för dessa förändringar. Budgetläget är mycket trångt och dessa kostnadsökningar måste finansieras. Det är oseriöst att påstå något annat.

Därför är det märkligt att en socialdemokrat använder min husdjursliknelse för att kritisera regeringen för att blåsa upp problemet. Även om ökningen inte är jättestor för Sverige som land innebär den påfrestningar på statsfinanserna.

Jag är övertygad om att svenskarna klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt:
  • Sverige som land klarar denna flyktingtillströmning. Detta är inte något skräckscenario eller en nationell katastrof.
  • Budgetläget är ansträngt och alla kostnadsökningar måste finansieras. Ökningen av antalet asylsökande är därför en statsfinansiell utmaning.

20 augusti 2014

Nej, 48 miljarder i reformutrymme har inte försvunnit

Migrationsverkets prognos om kostnaderna för flyktingmottagandet har fått stor uppmärksamhet. Särskilt uppmärksammad är en beräkning av Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman:
Enligt Migrationsverket är de utökade finansieringsbehoven för asyl och migration 48 miljarder kronor sammanlagt för i år och de kommande fyra åren. 48 miljarder utöver redan budgeterade belopp, alltså.
Siffran går att räkna fram från Migrationsverkets prognos men är ändå missvisande.

För det första är det märkligt att plussa ihop flera år. Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.

För det andra utgår beräkningen ifrån höstbudgeten. Men redan i vårbudgeten skrev regeringen upp prognosen för asylkostnaderna. Om man ska prata försvunna reformutrymmen och behov av skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar är det den man bör utgå ifrån.

Om man tar vårbudgeten som utgångspunkt blir beräkningen denna:

 20142015201620172018
Migrationsverkets behov
Utgiftsområde migration13 52017 39817 65115 80614 380
Kommunersättningar7 67510 16812 32115 06516 036
 
Vårbudget 2014
Utgiftsområde migration12 27012 70212 14911 85411 528
Kommunersättningar*7 8509 39710 0949 9139 065
 
Differens behov/budget-1 075-5 466-7 729-9 105-9 823
Procent av BNP-0,03%-0,14%-0,19%-0,21%-0,22%

Miljoner kronor i löpande priser.
* Kommunersättningar vid flyktingmottagande är en del av utgiftsområdet integration och jämställdhet i statsbudgeten men specificeras inte. I år går 59 procent av utgiftsområdets anslag till kommunersättningar. Jag antar att samma andel gäller även kommande år.


Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.

Uppdatering 21 augusti: I dag intervjuas jag i Aftonbladet angående detta inlägg. På Migro gör jag en uppdaterad beräkning efter Anders Borgs presskonferens i går. Totalbeloppet är fortfarande 33 miljarder (etableringsersättingar till flyktingar räknas nu med, men en avräkning från biståndet görs), men en större del av kostnaden uppstår 2017–2018.

26 juli 2014

Folkrätten är omoralisk

De senaste dagarna har jag hamnat i Twitterdiskussioner om folkrätten. Folkrättens kärna är staters okränkbara suveränitet. På grund av detta kan inte folkrätten vara någon moralisk ledstjärna i internationella relationer. Jag skrev om detta för sex år sedan.

Folkrätten har kritiserats av många under lång tid. Huvudinvändningen är att befintliga ledare ses som legitima bara för att de är befintliga ledare, oberoende om det är demokratiskt valda eller inte.

Fredrik Segerfeldt skriver i FN: Spruckna drömmar (Hydra förlag, 2011):
Det handlar varken om "folk" eller "rätt", utan om "stater" och "makt".
Juridikprofessorn Fernando R. Teson kritiserar folkrätten i A Philosophy of International Law (Westview Press, 1998):
The traditional view is that any individual who has succeeded in exacting obedience from the individuals that populate the state is deemed automatically to represent the state. ...

This is also the default position of governments and international lawyers. For them, with very few exceptions, a government is presumed to represent the state. Governments routinely send ambassadors to present their plenary powers to other governments, thus legitimizing their standing as representatives of their people, even in the face of clear evidence that the government does not represent anybody but is, say, a despotic dictator that acceded to power by brutal violence. The same is true with other areas of international law such as the law of treaties. International lawyers take this ruthless reality of diplomacy as evidence for their statist thesis. But the point of the Kantian thesis is precisely to show that the practice of treating morally objectionable rulers as legitimate governments is wrong. It follows that the legal theory that supports that practice (the "legalist" version of statism) is equally wrong.

...

Yet the theory of effective power, widespread as it is, cannot be defended under any plausible legal, moral, or political theory. Any theory of law has to distinguish between naked political power and legitimate authority, between purely physical coercion and justified coercion. Lawyers and philosophers (at least in liberal democracies) draw this distinction in all areas of the law, except in international law. International law thus becomes amoral, indifferent to principles of morality and legitimacy that most people consider essential in all other fields of law and politics. Again, it might well be that it is not right to intervene to alter an unjust political arrangement, but that will occur for independent reasons, not because the unjust arrangement is legitimate in some independent sense.
Om när en militär intervention är legitim:
Two conditions apply to the potential intervenor: its cause has to be just and its government has to be legitimate. We saw that the only legitimate aim of the intervenor is the protection of human rights. In some cases, as discussed above, there are moral reasons to make war, and, a fortiori, to perform less intrusive international acts. The overriding aim of a just war is the protection of human rights. A government's war to defend the rights of its citizens, when they are being violated by a foreign aggressor, is called self-defense. A government's war to defend the citizens of the target state from human rights violations by their own government is called humanitarian intervention. The second condition is that only a legitimate government has moral standing to carry out a legitimate operation (military or otherwise) as a government Dictators may not validly perform acts of intervention. The reason is straightforward. The vertical contract is invalid and the agency relationship is spurious; consequently, the government cannot validly act on behalf of the citizens of the state. Its international acts, and in particular its coercive acts, such as war and acts of intervention, are invalid qua acts of the state.
Om det felaktiga i att jämställa staters självbestämmande med individuell frihet:
But what does it mean to say that a state is free? It can only mean that the government of a state can make political decisions free of constraints from other governments. Whether or not this is a good thing in itself is open to question, but in any case the government's freedom cannot be a good thing for the same reasons an individual's freedom is a good thing. In particular. where a government's freedom consists in wielding (internally or externally) the coercive power of the state, that action has to be justified, like all exercise of political power, with the tools of political morality. In other words: while an individual's exercise of freedom is generally an intrinsic good, a government's exercise of sovereignty, that is, power over others, is not. Thus, the domestic analogy ("sovereignty is a good thing for the same reasons individual freedom is a good thing") fails.

...

After all, illegitimate governments are no more than gangs of outlaws, usurpers.

08 juli 2014

"Krympt ekonomi med sex timmars arbetsdag"

Månadens krönika i Norran bygger på ett tidigare blogginlägg:

Efter EU-valet har många kommentatorer konstaterat att Sverige verkar ha fått en ny politisk kraft – en vänster till vänster om Socialdemokraterna. En fråga som dessa partier – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – har gemensamt är arbetstidsförkortning. Och det är klart, vem vill inte jobba mindre? Samtidigt skulle en sådan förändring få samhällsekonomiska konsekvenser.

Hjälpsamt nog presenterade Vänsterpartiet tidigare i år en analys av sitt förslag om sex timmars arbetsdag. Den 60–sidiga rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp under partistyrelsen och är överlag balanserat skriven. Arbetsgruppen verkar ha ett ärligt uppsåt att beskriva effekterna av en arbetstidsförkortning.

Vänsterpartiet beräknar att Sveriges ekonomi skulle krympa med sex–nio procent om arbetstiden sänktes. Det motsvarar ett produktionsbortfall på 200–350 miljarder kronor. På grund av lägre skatteintäkter tror partiet att reformen skulle försämra statsfinanserna med 110 miljarder. Om arbetsdagen minskades från åtta till sex timmar över en tioårsperiod skulle lönerna behöva vara i princip stillastående under hela perioden, enligt utredningen.

Eftersom pensionerna är direkt knutna till BNP-utvecklingen berörs även dessa av arbetstidsförkortningen. Reformen ”påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer”, konstaterar Vänsterpartiet.

Utredningen har också gått igenom den svenska forskning som finns. Arbetsgruppen har hittat två studier, en från Arbetslivsinstitutet och en från Institutet för arbetsmarknads– och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Om Arbetslivsinstitutets studie skriver man: ”Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning.”

IFAU-rapporten sammanfattas så här: ”Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten.”

Efter alla dessa samhällsekonomiska konsekvensanalyser och forskningsgenomgångar, vilken slutsats drar Vänsterpartiets arbetsgrupp?

”Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag.”

29 juni 2014

Ny rapport granskar Piketty



I dag släpper Timbro en rapport jag skrivit om Thomas Pikettys omtalade bok Capital in the Twenty-First Century. Här är mina slutsatser:

Thomas Pikettys forskning är en imponerande bedrift och Capital in the Twenty-First Century lyckas på ett intressant sätt tillgängliggöra denna forskning för en bredare allmänhet. Boken behandlar många olika eko­nomiska ämnesområden – kanske lite väl många. Den är också bitvis lite pratig. Den hade tjänat på att kortas ner till hälften. När Piketty ska förklara mönster i datamaterialet blir det ofta allt­för förenklande. Han vill gärna se en U-­formad utveckling över tid där tendenser till ökad koncentration kan skönjas sedan 1970-­talet. Vad gäller inkomstojämlikhet är det oomtvistat att detta mönster gäller. För förmögenhetsojämlikhet är datakvalitén sämre och det är svårt att se en tydlig ökning. Här har Piketty också fått kritik för sin datahantering.

Författaren menar att skillnaden mellan räntan och tillväxten (r – g) är drivande för ökande förmögenhetskoncentration eftersom ”gamla” pengar växer snabbare än ekonomin. Enligt Pikettys egen prognos är dock denna skillnad, och därmed drivkrafterna för för­mögenhetskoncentration, lägre 2012–2050 än under någon annan tidsperiod (så länge man inte gör godtyckliga antaganden om skatter).

Marknadsvärdet på nationalförmögenheten har ökat i förhållande till nationalinkomsten sedan 1970-­talet. Det är dock möjligt att det är en engångseffekt beroende på att tillgångspriserna återhämtat sig till normala nivåer. En stor del av ökningen drivs också av bostadsför­mögenheten, som kanske har sin egen förklaring och är svår att passa in i Pikettys modell.

Kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten har ökat i många länder de senaste decennierna. I Sverige finns dock ingen tydlig ten­dens till ökning sedan Palmes tid. Om Pikettys prognos om ökande kapitalkvot i framtiden håller kan effekten bli en minskande kapital­inkomstandel i nationalinkomsten, eftersom många studier indikerar att mer kapital sänker avkastningen på kapital så att kapitalinkomst­andelen sjunker.

I inledningen kritiserar Piketty nationalekonomer för deras ”barns­liga passion för matematik och för rent teoretiska och ofta högst ideolo­giska spekulationer”. Piketty själv faller dock i denna fälla flera gånger. Mycket av hans resonemang grundar sig på enkla matematiska formler som bygger på en ingenjörsliknande syn på ekonomin, där människors val inte spelar någon roll. Av formlerna r > g och β = s / g får man lätt intrycket att kapital är något som ramlar ned från himlen och som sedan förökar sig och koncentrerar sig i närmast mekaniska processer. Så är det inte i verkligheten. Kapital finns för att människor väljer att spara av sin inkomst. Allt kapital kommer från början från någon som har arbetat ihop pengar och valt att spara dem. Piketty konstaterar själv att man kan tänka sig ekonomier där förmögenhet är mer jämnt för­delat än inkomst. (Piketty 2014, sid 242)

Pikettys ingenjörsliknande inställning skiner igenom särskilt när han argumenterar för en global kapitalskatt. Det finns ett grund­läggande nationalekonomiskt teorem som säger att alla kapitalskatter (bolagsskatten och kapitalinkomstskatten i Sverige) bör vara noll. Piketty hänvisar till några argument för att kapitalskatten i stället bör vara positiv. Det finns dock tunga argument för en negativ kapitalskatt – alltså en subvention. Det handlar framför allt om tillväxteffekter av investeringar som spiller över till hela ekonomin. Nettot av detta kan mycket väl vara noll kapitalskatt.

Pikettys försök att koppla ökningen i inkomstojämlikhet till i första hand extremt välbetalda bolagsdirektörer är inte särskilt övertygande. Den konventionella förklaringarna – globalisering och teknikutveck­ling – verkar alltjämt stämma bäst med verkligheten. Argumenten för mycket höga marginalskatter på höga inkomster är därför också skak­iga. Det är värt att notera att även om ojämlikheten inom länder har ökat under globaliseringseran har den globala ojämlikheten minskat eller åtminstone inte ökat.

Capital in the Twenty-First Century tillför viktig information till sam­hällsdebatten. Att i breda drag känna till utvecklingen och fördelningen av grundläggande ekonomiska storheter som nationalförmögenheten och nationalinkomsten tillhör allmänbildningen. Pikettys matematiska analys av dessa förhållanden bör dock tas med en nypa salt, liksom hans politiska förslag.

28 juni 2014

Krönika: Stödet som kan stjälpa

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 4 april:

I veckan trädde en ny lag i kraft som tvingar svenska partier att berätta hur de finansierar sin verksamhet. Bidrag från privatpersoner som överstiger cirka 20 000 kronor får inte längre vara anonyma.

Lagen kom till efter en intensiv debatt om donationer till partier. Tidigare har sådana varit helt oreglerade. Det har funnits en oro för att donatorerna kan påverka politikerna.

Tyvärr har debatten inte alls berört de offentliga partistöden, vilka har mycket större potentiella negativa konsekvenser för demokratin. Partistöden från kommuner och landsting uppgår till mer än 600 miljoner kronor. Det statliga partistödet är i år 170 miljoner kronor. Dessutom får partierna biståndspengar till sina internationella samarbetsstiftelser och ungdomsförbunden får pengar av Ungdomsstyrelsen.

Sverigedemokraterna har gjort sig kända för att använda partistödssystemet optimalt. En stor del av de kommunala partistöden slussas uppåt i organisationen och gör att partiet kan satsa stort på tv-reklam.

En utveckling under de senaste åren är också att antalet politiskt tillsatta tjänstemän blir större och större. Allt fler kommuner och landsting anställer nu politiska sekreterare som stödjer kommunal- och landstingsråden. Vilken blir effekten på partier och ungdomsförbund om allt fler av de politiskt aktiva engagerar sig för att få jobb snarare än för att kämpa för sin ideologiska övertygelse?

Sedan flera decennier blir medlemsskarorna i partierna allt glesare, och med detta minskar intäkterna från medlemsavgifter. Detta verkar dock inte bekymra partiledningarna särskilt mycket. Partiernas finansiering är ju tryggad genom partistödet. Det finns en risk att partierna utvecklas till bolagsliknande konstruktioner där stödet från medlemsbasen inte längre spelar någon roll.

Som det är nu tvingas alla via skattsedeln betala för partier – exempelvis Sverigedemokraterna – som man kanske inte ens gillar. Rimligare vore att partierna måste be allmänheten om finansiering och visa att pengarna används väl. Med dagens generösa partistöd riskerar vi att få en utveckling där partierna helt frikopplas från sin bas. Det vore inte bra för demokratin.

Krönika: Varning för bostadsbubblan?

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 28 februari:

Jag har blivit lägenhetsägare. Eftersom hyresmarknaden i Uppsala ser ut som den gör hade jag inget annat val än att köpa bostadsrätt om jag vill bo större än 18 kvadrat med dusch i korridor.

Med mitt inträde på bostadsmarknaden har jag fått nya skäl att ligga vaken på nätterna. Dessutom har jag kastats in i en debatt som involverar såväl två av höstens Nobelpristagare som Riksbankens direktion.

Debatten handlar om huruvida det finns en bostadsbubbla i Sverige. Mellan 2008 och 2012 (det finns ingen statistik för 2013 än) ökade priserna på bostadsrätter med 46 procent i Västerbotten och med 44 procent i Uppsala län. Då är hänsyn taget till inflationen. Naturlig utveckling eller bubbla?

Det är här ekonomipristagarna till Nobels minne kommer in. En av dem heter Eugene Fama och fick priset för sin teori om att marknaden är effektiv. Det betyder att köpare och säljare agerar rationellt och tar in all tillgänglig information. Då kan det inte finnas bubblor, eftersom köpare aldrig skulle köpa till priser de vet är ohållbara. ”Jag vet inte ens vad ’bubbla’ betyder”, har Fama sagt.

En annan Nobelpristagare heter Robert Shiller och har en helt annan uppfattning än Fama. Enligt Shiller är människor ofta irrationella och kan exempelvis luras att tro att dagens låga räntenivåer kommer att bestå. Om så är fallet kan bubblor mycket väl uppstå. Till SVT sade Shiller att hans råd till svenska bostadsköpare är: ”Spring!”

En åsiktsskillnad finns även inom Riksbankens direktion, särskilt fram till i höstas då den stridbare professor Lars E.O. Svensson var ledamot. Svensson menar att det inte finns någon bostadsbubbla och att räntan därför kan hållas låg för att minska arbetslösheten. Majoriteten i direktionen, med riksbankschef Stefan Ingves i spetsen, höll dock inte med Svensson utan valde en något högre ränta. Man är rädd att en för låg ränta ska göra att hushållen lånar allt för mycket.

Experterna är alltså djupt oeniga om det finns en bostadsbubbla eller inte. Helt säker är man först i efterhand.

Tror jag då att dagens bostadspriser är hållbara? Jag vill svara: Jag skulle inte sätta pengar på det. Men då inser jag att det är precis det jag gjort.

Krönika: En tiondel äger halva Skellefteå

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 31 januari:

Vem äger Sverige?

Har du tänkt på det någon gång?

De flesta av oss äger på sin höjd en del av sin bostad. Så vem äger fabriker, hyreshus, kommersiella fastigheter, maskiner och butikslager? Förvisso äger andra länders medborgare en del tillgångar i Sverige, men svenskar äger utländska tillgångar till ungefär samma värde. Och en del ägs av staten eller kollektivavtalade pensionsförsäkringar, men långt ifrån allt.

Svaret är att en liten andel rika personer äger en stor del av Sverige. Förmögenhetsfördelningen är mycket skev. Vissa undersökningar uppger att förmögenheten är mer ojämnt fördelad i Sverige än i USA.

Enligt SCB:s senaste statistik (från 2007) äger den rikaste tiondelen 60 procent av förmögenheten. I Skellefteå kommun är fördelningen nästan lika skev. Den totala förmögenheten uppgick till 32 miljarder kronor – motsvarande 600 000 kronor per vuxen invånare. Hälften av detta, 16 miljarder kronor, ägde den rikaste tiondelen.

Att några är rika är i sig inte något problem. Och att beskatta dem hårdare är knappast någon lösning; det skulle snarare driva fler entreprenörer i ”landsflykt”. Däremot är det bekymmersamt att så många svenskar saknar betydande besparingar. Detta innebär att många lever ur hand i mun vilket yttrar sig i att stormarknader och krogar fylls under lönehelger. Philip Lerulf noterar i boken ”Balansakten” att var femte svensk inte skulle kunna ordna fram 14 000 kronor på en vecka. Av LO-medlemmarna har en majoritet inte ens 50 000 kronor undanlagt.

Varför är det så här?

Det allmänna pensionssystemet kan bära en del av skulden. I stället för att spara till vår egen pension betalar vi skatt till nuvarande pensionärer och hoppas att framtida generationer ska göra detsamma. Ekonomerna David Domeij och Paul Klein har dragit slutsatsen att pensionssystemet kan förklara varför förmögenheten är så ojämnt fördelad – trots att ojämlikheten i inkomst är låg i Sverige.

Vi lever i en ekonomi med privat ägande (alternativet visade sig inte fungera så väl). Men i stället för att bygga upp egna besparingar förväntar vi oss att bli omhändertagna från vaggan till graven. Det är värt att fundera över konsekvenserna av att så många äger så lite.

Krönika: Höj politikernas löner

Denna krönika publicerades på Norrans ledarsida den 27 december 2013:

Med jämna mellanrum rapporterar medierna om politikernas löner, oftast med en underton av indignation. I kommentarsfälten är upprördheten stor. Tänk om denna närmast populistiska rapportering leder till att politikernas löner blir för låga.

Exempelvis tjänar statsminister Fredrik Reinfeldt bara 1,8 miljoner kronor om året, trots att han leder en verksamhet som omsätter nästan tusen miljarder kronor och har 240 000 anställda. Ett företag motsvarande den svenska staten är amerikanska General Electric som har 290 000 anställda och omsatte 970 miljarder kronor förra året. Företagets vd Jeff Immelt har en årslön på 140 miljoner kronor.

Den privata sektorn har uppenbarligen insett att det kan vara värt det att ge personer med stort ansvar och stor makt en ordentlig ersättning. Detsamma kan inte sägas om politiken. Riksdagsledamöterna, exempelvis, tjänar 60 000 kronor i månaden. Detta står inte heller i proportion till de stora summor de bestämmer över.

Å andra sidan anklagas riksdagen ofta för att vara för stor, vilket leder till att många ledamöter är passiva knapptryckare. Ett förslag är att halvera antalet riksdagsledamöter och samtidigt dubblera ersättningen. Då skulle riksdagsledamöterna få mer att göra samtidigt som fler kompetenta personer kan lockas att kandidera.

Även här i Skellefteå är politikerna underbetalda i förhållande till motsvarande ledare i näringslivet. Skellefteå kommun omsätter tio miljarder kronor. Kommunalrådet Lorents Burman (S) tjänar mindre än 800 000 kronor per år. Som jämförelse omsätter godisproducenten Cloetta fem miljarder och dess vd Bengt Baron har en årslön på 11 miljoner.

Lönen har ett viktigt signalvärde. Vilken signal får ungdomar när en fotbollsspelare kan tjäna nästan hundra gånger mer än statsministern, en person vars beslut får enorm betydelse för alla som bor i Sverige?

Det är måhända inte nödvändigt att höja politikerlönerna till de nivåer som finns i näringslivet, men när skillnaderna är så stora som nu finns det en risk för att de smartaste och dugligaste ledarna i samhället söker sig till näringslivet i stället för politiken. Att betala våra toppolitiker väl kan vara en god investering.

Ny sajt: duochalliansen.se



I dag lanserar jag sajten duochalliansen.se. Här kan man enkelt räkna ut hur ens plånbok påverkats av Alliansens politik, beroende på vilken kategori man tillhör:

Löntagare. Jobbskatteavdraget ger upp till 2 200 kr mer varje månad.

Pensionär. Alliansens skattesänkningar har gett pensionärerna upp till 1 000 kr mer varje månad. Jag känner inte till någon annan sida där pensionärer kan räkna ut hur mycket deras skatt har sänkts.

Student. Studiemedlet har höjts med ungefär 1 000 kr per månad, justerat för inflation.

Ej i arbete. Alliansen har sänkt vissa ersättningar, i enlighet med vad de lovade väljarna 2006. Enligt Konjunkturinstitutet har dessa förändringar sannolikt bidragit till de senaste årens starka ökning av arbetskraften.

Jag vill rikta ett stort tack till Axel Krottler som designat sidan!

30 maj 2014

"Bidrag på lösa grunder"

Denna krönika publicerades i Norran den 22 maj:

I Sverige och i Europa är det vanligt att jämföra sig med USA och sucka över hur stort inflytande religionen har på politiken. Ett exempel är när den förre presidenten George W Bush stoppade finansieringen av embryonal stamcellsforskning, som har potential att behandla Alzheimers sjukdom, med argumentet att ”liv är en helig gåva från vår skapare”.

På denna sida Atlanten är det vetenskap och inte irrationella trosuppfattningar som vägleder beslutsfattandet, heter det ofta. Men är det alltid så? Ett tydligt exempel är diskussionen om genmodifierade grödor (GMO). GMO är en beprövad teknik som funnits i 20 år. Genmodifierade grödor växer nu på tio procent av världens odlade areal.

Europa är den vita fläcken på GMO-kartan. På grund av mycket hårda EU-regler är det nästan omöjligt att odla GMO i Europa. Alla förslag om att lätta på reglerna bekämpas högljutt av miljöaktivister. Dessa har i huvudsak känsloargument att komma med, eftersom de vetenskapliga argumenten mot GMO är tunna. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har inga negativa hälsoeffekter kunnat påvisas. Med en retorik som är förvillande lik den amerikanska kristna högerns hävdas också ofta att människan inte ska ”leka Gud”.

Det är inte bara på EU-nivå som beslut fattas på skakig vetenskaplig grund. Skellefteå är en av en handfull kommuner som lämnar bidrag till elsanering av elöverkänsligas bostäder. Förra året betalades ungefär 150 000 kronor ut i bidrag, berättar kommunens handläggare för mig. Detta trots att elöverkänslighet som diagnos saknar vetenskapligt stöd.

I Stockholms läns landstings riktlinjer för behandling av elöverkänslighet står det att läkare inte bör rekommendera elsanering. En viktig del av behandlingen är i stället att förklara den vetenskapliga bakgrunden.

Det är dessutom tveksamt om det är lagligt för kommunerna att ge bidrag till elsanering. Luleå kommun avskaffade sitt elsaneringsbidrag efter att ha dragit slutsatsen att bidrag utan vetenskaplig grund inte är förenligt med kommunallagen.

Det är alltså inte bara i USA som ovetenskapliga föreställningar ligger till grund för beslutsfattande. Även européer och Skelleftebor har anledning att fundera över om vi är så rationella som vi vill tro.

24 mars 2014

Fri invandring är vår tids stora liberala stridsfråga

Jag skriver i Liberal debatt, nummer 6/2013:

Att begränsa människors rörelsefrihet för att värna välfärdsstatens nuvarande utformning är varken moraliskt eller ekonomiskt försvarbart. Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi, menar att begränsningarna av människors rätt att röra sig fritt är den största frihetsinskränkningen i dagens demokratier.

När Centerpartiet presenterade sitt förslag till nytt partiprogram tidigare i år fick formuleringarna om fri invandring stor uppmärksamhet. Efter alla turer stod dock partiledningen fast vid sitt förslag och skrivningen fick vara kvar. Centerpartiet är inte ensamt om att ha en vision om fri invandring. Fyra ungdomsförbund – MUF, LUF, CUF och Grön ungdom – driver frågan.

Allt fler kommer till insikt om att fri invandring är vår tids stora liberala fråga. Under 1800-talet kämpade liberaler för allmän rösträtt och avskaffande av slaveriet – och vann. Invandringsbegränsningarna är de största frihetsinskränkningarna i dagens demokratiska stater. Eftersom alla länder har invandringsrestriktioner är många människor begränsade till de få procent av jordens yta som det egna landet utgör. Att begränsas från de kulturella, ekonomiska och politiska möjligheter som andra länder utgör är en betydande begränsning av friheten.

Förutom de moraliska argumenten finns det goda ekonomiska argument för fri invandring. Välfärdsekonomins första teorem säger att den fria marknaden kommer att resultera i ett optimalt utfall så länge det inte finns några marknadsmisslyckanden. Ett borttagande av begränsningar av arbetskraftens rörlighet skulle öka världens välfärd genom att arbetskraften kan flytta till de platser där den är mer produktiv. Eftersom man får betalt efter sin produktivitet har arbetarna intresse av att flytta till högproduktiva länder. Den osynliga handen fungerar.

Den vanligaste invändningen mot fri invandring är att belastningen på välfärdsstaten skulle bli för stor. Men enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP femtondubblar den genomsnittliga migranten sin inkomst (och därmed produktivitet) – så även om bara en liten del av alla invandrare arbetar är migration lönsamt ur ett globalt perspektiv.

Även alldeles oavsett de statsfinansiella argumenten är det inte rätt att begränsa invandringen. Det är inte invandrarnas fel att välfärdsstaten fungerar som den gör. Man kan inte inskränka deras frihet med hänvisning till något som de inte har valt.

Nationalekonomer har föreslagit ett antal mekanismer som kan göra ökad eller fri invandring politiskt acceptabelt. Välfärdsekonomins första teorem säger att fri invandring ökar världens totala välfärd – eftersom vi inte kunde hitta några marknadsmisslyckanden som är tillräckligt stora. Det gäller bara att göra omfördelningar så att alla grupper känner sig nöjda.

Ett sätt är att exkludera invandrare från välfärdssystemen. Detta görs de facto redan i Sverige för exempelvis a-kassa och pensioner. Det har också föreslagits att invandrare ska betala en avgift vid inflyttningen, eller en extra skatt. Intäkterna från detta kan sedan användas för att kompensera de grupper som känner sig förfördelade av ökad invandring.

Alla skulle tjäna på detta jämfört med dagens läge. Svenska medborgare och exempelvis flyktingar skulle ha samma rättigheter som i dag. De som i nuläget inte får komma till Sverige – som indiska bönder – skulle få göra det, men med högre skatt och/eller sämre tillgång till välfärdsförmåner. I stället för att hämtas av beväpnad polis, sättas i förvar och skickas ur landet skulle de få stanna i Sverige, men utan några sociala förmåner. Vilket är mer humant?

Ett tankeexperiment kan hjälpa oss att fundera kring det moraliska med invandringsrestriktioner. Vi tänker oss att (den påstådda) traditionen med ättestupa levt kvar in i nutid. Alla svenskar tippas nedför ett stup när de fyllt 80. Traditionen försvaras med att välfärdsstaten inte är förenlig med att låta alla dö en naturlig död. Eftersom alla äldre i lag är garanterade skattefinansierad pension och äldreomsorg vore det en kränkning av skattebetalarnas äganderätt att avskaffa ättestupan, argumenterar en representant för liberala von Nyses-institutet.

Vissa ättestupsmotståndare framför idén att man ska låta 80-åringarna leva, men ta bort deras rätt till pension och äldreomsorg. Detta avfärdas unisont. ”Vi kan inte ha ett A- och ett B-lag bland våra äldre”, skriver Expressbladets ledarsida. ”Förslaget skulle leda till slumstäder med fattiga äldre”, säger äldreministern. ”Ättestupsmotståndarna använder kampen mot ättestupan som ett sätt att underminera den svenska modellen”, menar LOL-tidningen.

Tankeexperimentet visar att man som liberal inte kan använda en rättighetsinskränkning som argument för en annan, större, rättighetsinskränkning. Välfärdsstaten kan inte användas som argument mot fri invandring. Det är hög tid för liberaler att börja driva frågan om fri invandring med större självförtroende. Historien kommer att ge oss rätt.

03 mars 2014

Studiestödet är omfördelning till rika

I dag försöker Aftonbladets ledarsida göra en poäng om förändringen av studiemedlet av Martin Buchts fråga till Fredrik Reinfeldt om dynamiska effekter.

Alldeles bortsett den krystade kopplingen och det tveksamma i att premiera häcklare – och att skribenten glömmer bort att Alliansens reform ger studenter 1 000 kr mer i plånboken –, har ledarsidan rätt i att en utökad lånedel skrämmer bort studenter utan akademisk bakgrund?

Det är inte så självklart som det låter. En forskare på Institute for Fiscal Studies, en ansedd oberoende tankesmedja, påpekade följande under ett seminarium i Oxford:

Anta att personer utan studietradition i familjen har lägre förväntningar om sin framtida inkomst. Eftersom det finns ett inkomstrelaterat tak för återbetalningarna på studielånen kommer dessa personer att ha större (upplevd) sannolikhet att inte behöva betala tillbaka hela lånet. Därför kan personer med studietradition och höga förväntningar om framtida inkomst bli mer avskräckta från studier av ökade studielån.

Den empiriska forskningen ger inte heller särskilt stort stöd för Aftonbladets tes. Andreas Bergh noterar följande i Ratio-boken Den fria akademin (kapitlet handlar om studieavgifter men resonemanget kan tillämpas även på studiestöd):

Trots att den stora expansionen av högskolan och studiemedlet började 1965 har den sociala snedrekryteringen i Sverige varit konstant sedan början av 1970-talet. Storbritanniens Labourregering införde studieavgifter 1998 och Australiens Laborregering 1989. Antalet studenter har ändå ökat.

USA har höga avgifter i internationell jämförelse. Trots det har landet, tillsammans med Kanada och Japan (som också har avgifter), högst andel högskoleutbildade i arbetskraften av alla OECD-länder. Den sociala snedrekryteringen är liten i internationell jämförelse – mindre än i Sverige.

Effekterna av studiestöd på den sociala mobiliteten är alltså tveksam. En sak vi kan vara säkra på är dock att studiestöd är en omfördelning till medelklassen. Det är rent regressiv politik. Personer med hög socioekonomisk bakgrund pluggar vidare i högre utsträckning än andra och det är framför allt de som tjänar på det offentliga stödet till högre utbildning.

27 februari 2014

"Vad säger den senaste forskningen om invandringens påverkan på ekonomin?"

I dag släpper Migro en ny rapport av Rola Brentlin, Jonas Grafström och mig där vi går igenom ny forskning om de statsfinansiella effekterna av invandring. Läs den här.

21 februari 2014

Om liberal politisk filosofi: Den fria viljan ger rätt till frihet

I går besökte jag MUF Östermalm och pratade om liberal politisk filosofi. Nedan är en text i ämnet som jag skrev åt en numera nedlagd blogg för några år sedan.


Individens fria vilja är utgångspunkten. Foto: Louise Stenberg.

Den liberala synen på individen utgår från den fria viljan. Personer som har ett förnuft har en möjlighet att tolka sin omgivning och att medvetet välja att styra sin kropp för att uppnå sina mål. En människa – eller annan varelse med tillräckligt avancerad hjärna – kan välja att lyfta sin arm och därför äger hon sin arm. Ur detta självägande härleds rätten till liv och frihet. Det man äger har man rätt att bestämma över. Därför har man frihet att göra vad man vill så länge som andra människors rättigheter respekteras.

Oägda föremål blir ägodelar genom att människor blandar sitt arbete med dem. Den som hugger ned ett träd och bygger ett hus av virket blir ägare till huset. Hon har tagit något värdelöst och skapat värde. Om föremålet hade haft något värde hade det ju redan tagits i anspråk av någon. Äganderätt till mark härleds på samma sätt genom att någon utvecklar marken genom att exempelvis odla upp den.

Den liberala synen på ägande kritiseras ibland för att vara opraktisk eller historiskt inkorrekt. Nu behöver ju vi inte bekymra oss så mycket om hur legitim etablering av äganderätt går till i praktiken eftersom all mark redan är ägd. Och den allra största delen av dagens förmögenheter har sin källa i legitim affärsverksamhet relativt nära nutid. (Däremot finns det en pågående debatt om äganderätt till vilt, fisk, vatten och luft.) Argumentet att förmögenhetsackumulation historiskt inte sällan har skett genom stölder och erövringar är alltså inte giltigt för det mesta av världskapitalet av i dag.

Alla ömsesidigt frivilliga transaktioner mellan två individer är legitima. Båda måste tjäna på transaktionen, annars hade den ju inte ägt rum. Ingen annan har någon rätt att lägga sig i transaktionen, vare sig det rör en anställning under farliga arbetsförhållanden, försäljning av en nazistisk tidning, insättning på en risktagande bank eller överlåtelse av en medicin som inte har testats noggrant.

Utomstående personer, oavsett hur många de är eller hur de är utsedda, är människor de också och har inte mer rättigheter än någon annan. De har inte rätt att kräva någon annans lydnad eller att gå ta del av någon annans egendom.

Eftersom människans rättigheter härleds ur den fria viljan är de desamma oberoende av tid, land eller kultur. Djur har inte samma rättigheter som människor eftersom deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade för att tänka, tolka verkligheten och göra medvetna val. Barn och förståndshandikappade har också rättigheter i egenskap av människor, men eftersom deras förnuft inte är fullt utvecklat har de inte samma rätt till full frihet som vuxna med fullt utvecklad hjärnfunktion.

Om man inte accepterar detta filosofiska resonemang kan man ta en genväg till de liberala slutsatserna. Det är nämligen svårt att acceptera demokrati och äganderätt bara litegrann. De flesta av oss har sedan barnsben fått lära oss att acceptera äganderätten, till mark och till andra ting. Det är fel att palla äpplen som någon har lagt ned tid på och det är fel att snatta från en butik. Och det är fel i sig, inte för att en majoritet av befolkningen har röstat fram politiker som har bestämt att det är olagligt att stjäla.

Accepterar man demokratin accepterar man att varje människa har samma rättigheter. Lägger man ihop dessa två åsikter – äganderätt och demokrati – får man en självmotsägelse om man inte är liberal. Liberalismen kombinerar okränkbara rättigheter som är lika för alla med demokrati genom att politikerna verkar under en konstitution som garanterar individens rätt till liv, frihet och egendom och begränsar statens makt.

En tredje väg till den liberala individsynen är den konsekvensetiska. De flesta, om inte alla, liberala slutsatser går att motivera med att de får goda konsekvenser. Äganderätt och rättsstat ger säkerhet och uppmuntrar till investeringar, frihandel ger tillväxt, fri abort motverkar farliga illegala aborter och en liberal alkoholpolitik ger inte grogrund för organiserad brottslighet. Även en författning som garanterar rättigheter går att motivera med att den ger långsiktig stabilitet för exempelvis ett företag som vill bygga ett kraftverk och vill ha garantier för att de får behålla sina vinster i decennier.

I ett liberalt samhälle finns de bästa förutsättningarna för att alla människor ska respekteras som de är. En näringsidkare som diskriminerar en grupp av människor förlorar inkomster och kommer att slås ut av konkurrensen i längden. Dessutom skickar den liberala staten en tydlig signal om likabehandling eftersom den behandlar alla lika – även om staten inte ingriper mot diskriminering som sker i samhället.

I det liberala samhället finns också möjlighet att söka de gemenskaper man vill. Det står var och en fritt att gå med i kommunistiska, kristna eller ekologistiska sammanslutningar. Så länge det är ömsesidigt frivilligt är det möjligt att exempelvis avtala om hur inkomster ska fördelas bland medlemmar i gruppen. I dagens samhälle är det inte möjligt att helt forma ett samhälle i samhället eftersom man måste betala skatt och följa regleringar.

Liberalismen är en rik och genomtänkt tanketradition med rötter i upplysningstiden. Den har påverkat många staters författningar och alla svenska partier i någon grad. Liberalismen har aldrig tillämpats helt konsekvent, utan bara uppblandad med andra idéströmningar som socialliberalism, socialism, konservatism eller protektionism. De liberala idéerna är dock på frammarsch i alla delar av världen och allt pekar på att de kommer att fortsatta vinna terräng i framtiden.


Litteratur och vidare läsning

Norberg, Johan (1999), Fullständiga rättigheter: Ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Stockholm: Timbro.

Nordin, Ingemar (1998), Djur är inte människor. Stockholm: Timbro.

Nozick, Robert (2004) [1974], Anarki, stat och utopi (övers. Margareta Eklöf). Stockholm: Timbro.

Rand, Ayn (2008), Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (övers. Louise Persson). Stockholm: Timbro.

Schoolland, Ken (2004) [1988], Jonatan Godtrogens underbara äventyr: En frimarknadsodyssé. Outgiven. I synnerhet epilogen.

09 januari 2014

Effekter av sex timmars arbetsdag – enligt Vänsterpartiet

I dag släppte Vänsterpartiet en intern utredning om arbetstidsförkortning.

Detta skulle bli effekterna av en övergång till sex timmars arbetsdag över en tioårsperiod enligt rapporten:

  • Vi blir fattigare. BNP skulle bli 10 procent lägre. Det motsvarar 350 miljarder kronor. (sid. 46)1

  • Sämre statsfinanser. Den offentliga sektorns ekonomi skulle försämras med 110 miljarder. (sid. 51)

  • Stillastående eller sjunkande löner. "[Det är] troligt att arbetstidsförkortningen under genomförandeperioden skulle leda till relativt stillastående reallöner." Rapporten menar att "en mer progressiv ekonomisk politik" skulle "möjliggöra vissa, om än begränsade, reallönehöjningar". (En sådan politik skulle dock enligt vedertagen ekonomisk teori höja arbetslösheten.) (sid. 51)

  • Lägre pensioner. "Arbetstidsförkortningen minskar tillväxttakten och därmed inkomstutvecklingen under den tid förkortningen sker. Detta påverkar inkomstuppräkningen negativt för pensionärer."

Rapporten citerar två studier under rubriken "forskning":

  • Den ena, från Arbetslivsinstitutet, handlar om hälsa: "Slutsatsen är att det i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras utifrån de dittills genomförda försöken med arbetstidsförkortning." (sid. 19)

  • Den andra, från IFAU, handlar om arbetslöshet: "Uppsatsens slutsats är att arbetsdelning inte tycks vara en bra metod för att minska jämviktsarbetslösheten." (sid. 20)

Rapportens slutsats: "Nu är det dags att vi börjar förverkliga vår vision om sex timmars arbetsdag."

1 Detta enligt diagrammet. Enligt brödtexten skulle arbetstidsförkortning sänka BNP-tillväxten med 0,6 procentenheter per år, vilket över en tioårsperiod skulle leda till att BNP är 6 procent mindre än annars. Detta kan vara ett fel.