24 mars 2014

Fri invandring är vår tids stora liberala stridsfråga

Jag skriver i Liberal debatt, nummer 6/2013:

Att begränsa människors rörelsefrihet för att värna välfärdsstatens nuvarande utformning är varken moraliskt eller ekonomiskt försvarbart. Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi, menar att begränsningarna av människors rätt att röra sig fritt är den största frihetsinskränkningen i dagens demokratier.

När Centerpartiet presenterade sitt förslag till nytt partiprogram tidigare i år fick formuleringarna om fri invandring stor uppmärksamhet. Efter alla turer stod dock partiledningen fast vid sitt förslag och skrivningen fick vara kvar. Centerpartiet är inte ensamt om att ha en vision om fri invandring. Fyra ungdomsförbund – MUF, LUF, CUF och Grön ungdom – driver frågan.

Allt fler kommer till insikt om att fri invandring är vår tids stora liberala fråga. Under 1800-talet kämpade liberaler för allmän rösträtt och avskaffande av slaveriet – och vann. Invandringsbegränsningarna är de största frihetsinskränkningarna i dagens demokratiska stater. Eftersom alla länder har invandringsrestriktioner är många människor begränsade till de få procent av jordens yta som det egna landet utgör. Att begränsas från de kulturella, ekonomiska och politiska möjligheter som andra länder utgör är en betydande begränsning av friheten.

Förutom de moraliska argumenten finns det goda ekonomiska argument för fri invandring. Välfärdsekonomins första teorem säger att den fria marknaden kommer att resultera i ett optimalt utfall så länge det inte finns några marknadsmisslyckanden. Ett borttagande av begränsningar av arbetskraftens rörlighet skulle öka världens välfärd genom att arbetskraften kan flytta till de platser där den är mer produktiv. Eftersom man får betalt efter sin produktivitet har arbetarna intresse av att flytta till högproduktiva länder. Den osynliga handen fungerar.

Den vanligaste invändningen mot fri invandring är att belastningen på välfärdsstaten skulle bli för stor. Men enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP femtondubblar den genomsnittliga migranten sin inkomst (och därmed produktivitet) – så även om bara en liten del av alla invandrare arbetar är migration lönsamt ur ett globalt perspektiv.

Även alldeles oavsett de statsfinansiella argumenten är det inte rätt att begränsa invandringen. Det är inte invandrarnas fel att välfärdsstaten fungerar som den gör. Man kan inte inskränka deras frihet med hänvisning till något som de inte har valt.

Nationalekonomer har föreslagit ett antal mekanismer som kan göra ökad eller fri invandring politiskt acceptabelt. Välfärdsekonomins första teorem säger att fri invandring ökar världens totala välfärd – eftersom vi inte kunde hitta några marknadsmisslyckanden som är tillräckligt stora. Det gäller bara att göra omfördelningar så att alla grupper känner sig nöjda.

Ett sätt är att exkludera invandrare från välfärdssystemen. Detta görs de facto redan i Sverige för exempelvis a-kassa och pensioner. Det har också föreslagits att invandrare ska betala en avgift vid inflyttningen, eller en extra skatt. Intäkterna från detta kan sedan användas för att kompensera de grupper som känner sig förfördelade av ökad invandring.

Alla skulle tjäna på detta jämfört med dagens läge. Svenska medborgare och exempelvis flyktingar skulle ha samma rättigheter som i dag. De som i nuläget inte får komma till Sverige – som indiska bönder – skulle få göra det, men med högre skatt och/eller sämre tillgång till välfärdsförmåner. I stället för att hämtas av beväpnad polis, sättas i förvar och skickas ur landet skulle de få stanna i Sverige, men utan några sociala förmåner. Vilket är mer humant?

Ett tankeexperiment kan hjälpa oss att fundera kring det moraliska med invandringsrestriktioner. Vi tänker oss att (den påstådda) traditionen med ättestupa levt kvar in i nutid. Alla svenskar tippas nedför ett stup när de fyllt 80. Traditionen försvaras med att välfärdsstaten inte är förenlig med att låta alla dö en naturlig död. Eftersom alla äldre i lag är garanterade skattefinansierad pension och äldreomsorg vore det en kränkning av skattebetalarnas äganderätt att avskaffa ättestupan, argumenterar en representant för liberala von Nyses-institutet.

Vissa ättestupsmotståndare framför idén att man ska låta 80-åringarna leva, men ta bort deras rätt till pension och äldreomsorg. Detta avfärdas unisont. ”Vi kan inte ha ett A- och ett B-lag bland våra äldre”, skriver Expressbladets ledarsida. ”Förslaget skulle leda till slumstäder med fattiga äldre”, säger äldreministern. ”Ättestupsmotståndarna använder kampen mot ättestupan som ett sätt att underminera den svenska modellen”, menar LOL-tidningen.

Tankeexperimentet visar att man som liberal inte kan använda en rättighetsinskränkning som argument för en annan, större, rättighetsinskränkning. Välfärdsstaten kan inte användas som argument mot fri invandring. Det är hög tid för liberaler att börja driva frågan om fri invandring med större självförtroende. Historien kommer att ge oss rätt.

03 mars 2014

Studiestödet är omfördelning till rika

I dag försöker Aftonbladets ledarsida göra en poäng om förändringen av studiemedlet av Martin Buchts fråga till Fredrik Reinfeldt om dynamiska effekter.

Alldeles bortsett den krystade kopplingen och det tveksamma i att premiera häcklare – och att skribenten glömmer bort att Alliansens reform ger studenter 1 000 kr mer i plånboken –, har ledarsidan rätt i att en utökad lånedel skrämmer bort studenter utan akademisk bakgrund?

Det är inte så självklart som det låter. En forskare på Institute for Fiscal Studies, en ansedd oberoende tankesmedja, påpekade följande under ett seminarium i Oxford:

Anta att personer utan studietradition i familjen har lägre förväntningar om sin framtida inkomst. Eftersom det finns ett inkomstrelaterat tak för återbetalningarna på studielånen kommer dessa personer att ha större (upplevd) sannolikhet att inte behöva betala tillbaka hela lånet. Därför kan personer med studietradition och höga förväntningar om framtida inkomst bli mer avskräckta från studier av ökade studielån.

Den empiriska forskningen ger inte heller särskilt stort stöd för Aftonbladets tes. Andreas Bergh noterar följande i Ratio-boken Den fria akademin (kapitlet handlar om studieavgifter men resonemanget kan tillämpas även på studiestöd):

Trots att den stora expansionen av högskolan och studiemedlet började 1965 har den sociala snedrekryteringen i Sverige varit konstant sedan början av 1970-talet. Storbritanniens Labourregering införde studieavgifter 1998 och Australiens Laborregering 1989. Antalet studenter har ändå ökat.

USA har höga avgifter i internationell jämförelse. Trots det har landet, tillsammans med Kanada och Japan (som också har avgifter), högst andel högskoleutbildade i arbetskraften av alla OECD-länder. Den sociala snedrekryteringen är liten i internationell jämförelse – mindre än i Sverige.

Effekterna av studiestöd på den sociala mobiliteten är alltså tveksam. En sak vi kan vara säkra på är dock att studiestöd är en omfördelning till medelklassen. Det är rent regressiv politik. Personer med hög socioekonomisk bakgrund pluggar vidare i högre utsträckning än andra och det är framför allt de som tjänar på det offentliga stödet till högre utbildning.