23 juni 2016

Skatteflykt är fel fokus i utvecklingsdebatten



För några veckor sedan var jag inbjuden till riksdagen för att tala om skatteflykt i u-länder på en utfrågning med skatteutskottet och utrikesutskottet. Mitt föredrag går att se på SVT Play (jag talar från 56 minuter).

Jag menade att frågan om skatteflykt till stora delar är ett sidospår, av några skäl:
  • Bolagsskatten kan aldrig svara för en betydande del av skatteintäkterna i ett modernt skattesystem.
  • Bolagsskatten är generellt en dålig skatt eftersom den gör det mindre lönsamt att investera.
  • Det är långt ifrån säkert att ökade skatteintäkter i u-länderna skulle spenderas väl, på grund av populism och korruption.
Min presentation:

Mitt tal, nedtecknat av riksdagens stenografer:

Jag tänker framför allt prata om bolagsskatten. Men mycket av det jag kommer att säga går även att applicera på kapitalinkomstskatter, då kanske ur ett mer allmänt och lite kritiskt perspektiv.

När det gäller skatt i utvecklingsländer kan jag säga lite allmänt att de har en outvecklad skattebyråkrati, vilket har nämnts tidigare. Man måste alltså förlita sig på mer snedvridande skatter, till exempel kapitalskatter, bolagsskatter, tullar och så vidare. Men i i-länder finns det stark kapacitet för att ta in moms, inkomstskatter och sådant. De är mycket bredare och bättre skatter, vilket alla ekonomer nog skulle hålla med. Ett klassiskt exempel är när man inte har någon skattekapacitet över huvud taget och måste ta till inflation för att få skatteintäkter. Inflation är ju som en skatt på pengar och är en extremt snedvridande skatt.

På bilden som jag visar kan vi se Indien, som jag tog som ett exempel. Vi ser deras centrala budget i unionen. Delstaterna har också skatter. På bilden kan vi se att bolagsskatten är den enskilt största skatten. Sedan är det en hel del tullar. Hela tårtan som vi ser är Indiens bnp. De totala skatteintäkterna är alltså ungefär 10 procent av bnp. Då kan vi se att det egentligen är en väldigt liten del som är inkomstskatt. Det finns också excise duties, alltså punktskatter, som är på 1–2 procent. Sedan finns det skatter på tjänster. Det är alltså en helt annan uppsättning skatter än om vi tittar på till exempel Sverige.

På den nya bilden kan vi se att de tre stora skatterna som vi har är moms, arbetsgivaravgift och kommunalskatt. De är breda, platta, konsumtions- och arbetsskatter som är helt proportionella. Kapitalskatterna och de mer progressiva skatterna svarar för en liten del av skatteintäkterna.

Redan här kan vi dra slutsatsen att om skatteintäkterna som andel av bnp ska kunna höjas går det inte att förlita sig på den här typen av kapitalskatter. Då måste man bygga upp kapaciteten för att ta in framför allt inkomstskatt på vanliga arbetsinkomster. Kapitalinkomster är oftast högst en tredjedel av bnp. Och det är före avdrag för avskrivningar, som företag får göra. Arbete utgör alltså två tredjedelar av bnp. Det är där man måste ta in de stora pengarna.

Jag tror att det här har nämnts tidigare; multinationella företag betalar ungefär 200 miljarder dollar i bolagsskatt till utvecklingsländerna. Det motsvarar ungefär 3 procent av deras skatteintäkter. Det skulle enligt beräkningar kunna öka med ungefär 100 miljarder dollar om man kom till rätta med all skatteplanering och skattesmitning som multinationella företag står för.

Frågan är då om det är mycket pengar. Det är 0,4 procent av bnp. Man kommer inte särskilt långt om man vill gå från Indiens skattetryck till Sveriges skattetryck. Det är inte särskilt mycket i det perspektivet. Det här är också statiskt räknat. Skatteutskottets ledamöter känner till att man även måste ta in så kallade dynamiska effekter. Det här innebär egentligen en höjning av den effektiva bolagsskatten, om man skulle komma till rätta med all skattesmitning. Det skulle då innebära att det blir mindre lönsamt att investera i u-länder, och själva skattebasen skulle minska. Den faktiska skatteintäkten skulle alltså bli mindre än de 100 miljarderna. Det är lite osäkert hur mycket mindre den skulle bli. Men den skulle bli mindre.

Är bolagsskatten en bra skatt över huvud taget? Bolagsskatter och kapitalinkomstskatter som är de huvudsakliga kapitalskatterna i Sverige minskar ju viljan att spara och investera. Då frågar vi: Vill man ha sådana skatter?

Det finns en debatt inom nationalekonomin som kanske inte förs särskilt ofta här i riksdagen, nämligen om man ska beskatta kapital över huvud taget. Det finns en grupp nationalekonomer, däribland professor Greg Mankiw vid Harvard, som anser att man ska avskaffa bolagsskatten, kapitalinkomstskatten och alla sådana skatter och bara ha skatt på arbete och konsumtion. De anser att bolagsskatten är en så pass snedvridande skatt på grund av att det blir mindre lönsamt att investera, vilket resulterar i lägre kapitalstock och lägre löner, att den här bolagsskatten i slutändan drabbar arbetarna och att det därför är bättre att beskatta arbetarna direkt i stället för att ha en skatt som straffar investeringarna. Det är någonting som kan vara viktigt att ha med sig när man funderar kring de här skatterna.

En annan fråga är att om man skulle få in dessa 100 miljarder dollar till u-länderna, skulle pengarna då spenderas väl? Det är förstås väldigt heterogent, men jag tror inte att någon betvivlar att det finns mycket korruption i dessa länder. Bland andra Jakob Svensson på Stockholms universitet undersökte Uganda på 90-talet och kom fram till att det bara var 13 procent av pengarna som centralregeringen skickade iväg till lokala skolor som faktiskt nådde fram. Nu tror jag att det där blivit bättre sedan, men det illustrerar ändå att man har ganska stora problem med att använda pengarna effektivt och särskilt att nå de mest utsatta grupperna.

De som i stället får del av de här pengarna är ofta politiskt inflytelserika grupper, till exempel medelklassen i städerna och så vidare. Det är väldigt vanligt att man har olika typer av subventioner, vilket är fallet till exempel i Indien. El är ofta underprissatt i u-länderna, så de som har el har en subvention där. Det gäller även olika typer av fossila bränslen och så vidare. Det är alltså en ganska liten del av pengarna som går till välfärdstjänster.

Man kan titta på vad Sida gör när de ska spendera sina pengar. Då ser man att det är bara 2 procent av Sveriges bistånd som är direkt budgetstöd till de här u-länderna. Om det nu var så att de här pengarna spenderades så fantastiskt bra av dessa länder kunde man kanske tänka sig att en större del av biståndet skulle kanaliseras direkt via dem.

Det som ska nämnas är naturligtvis att om dessa pengar spenderas väl är det en väldigt hög potentiell marginalnytta av offentliga utgifter i u-länderna. Om man verkligen kan få ut de här pengarna i hälsa, utbildning och så vidare kan det göra väldigt stor nytta. Men det bygger på att pengarna faktiskt kommer fram.

Några slutsatser: Skatter på kapital kan aldrig vara basen för en stats finanser, för skatten från bolagsskatt är en ganska liten del av bnp. Jag håller dock helt med om det som Charlotte Svensson nämnde tidigare, att det är viktigt att stödja de här länderna i att bygga upp kapaciteten med skatteförfarande och så vidare. Det handlar dock, skulle nog de flesta nationalekonomer säga, framför allt om att kunna ta in inkomstskatt, moms och sådana breda och bra skatter, till skillnad från till exempel kapitalskatten.

Man måste också ha en bättre rättssäkerhet i de här länderna så att bolag känner att de kan lita på institutionerna och myndigheter och inte känner sig lurade. Ett alternativ där kan vara sådana här internationella tvistlösningsmekanismer, ISDS, vilket ju diskuteras bland annat i samband med frihandelsavtalet med USA. Bolagen vet då att även om de inte litar på de lokala institutionerna så finns det en internationell infrastruktur dit man kan gå och faktiskt stämma staten om den skulle hitta på nya skatter i efterhand och sådana saker som gör att företag drar sig för att investera i länderna.

Frågan är alltså om det är så viktigt att lägga så mycket politisk kraft just på bolagsskatten, när vi vet att det är en ganska dålig skatt överlag.

Som en slutpunkt kan jag också nämna att det inte är säkert att det politiska systemet i de här länderna fungerar särskilt väl. Vi vet att u-länder är särskilt utsatta för kortsiktighet, populism och sådana saker. Då finns det, särskilt sett från bolagens sida, ännu större politiska risker som innebär att skatterna kanske kommer att höjas väldigt kraftigt, att det införs arbiträra skatter eller som i Venezuela, att man stormar in med pistoler på något företags kontor och så vidare. Det kan alltså finnas anledning att vara skeptisk även på det området.

Det var mina inspel.
(Applåder)

16 juni 2016

Ny rapport: Platt skatt för högre intäkter

I veckan släppte Timbro min rapport Platt skatt för högre intäkter.

Jesper Ahlgren och jag presenterade rapporten på DN Debatt. Vi slutreplikerade också Vänsterpartiet och PRO.

Sammanfattning av rapporten:

  • Modern forskning visar att skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om arbetstid, skattefusk eller avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna.
  • Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter visas av Lafferkurvan. Beräkningar i denna rapport visar att en sänkning av skatten på höga inkomster sannolikt skulle leda till högre skatteintäkter – Sverige har passerat Lafferkurvans topp.
  • Flera tidigare studier har visat att värnskatten med stor sannolikhet skulle kunna avskaffas utan intäktsbortfall för staten. Denna rapport visar att detsamma även gäller hela den statliga inkomstskatten.
  • Ett införande av platt skatt på höga arbetsinkomster i Sverige – genom i huvudsak avskaffad statlig inkomstskatt – skulle öka statens intäkter med 10 miljarder och därmed vara självfinansierande med 130 procent, med rimliga antaganden om hur skattebetalarna reagerar på skatteförändringar.
  • En miljon löntagare betalar statlig inkomstskatt. Exempel på yrkesgrupper som i regel ligger över brytpunkten för statlig skatt är rektorer, tandläkare och präster. Av dem som går i pension nu har en majoritet någon gång betalat statlig inkomstskatt.


Rapporten diskuterades på ett seminarium den 15 juni. Min presentation från seminariet:


Inspelning av seminariet:


Timbros animerade film om rapportens resultat:


Jag sammanfattar rapporten på en minut:

"Avskaffad statlig inkomstskatt skulle öka skatteintäkterna"

Debattartikel med Jesper Ahlgren publicerad i Dagens Nyheter den 14 juni.

För 25 år sedan genomdrev Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform” och reformerade ett skattesystem som beskrevs som perverst. En central del var att sänka den högsta marginalskatten. Men med tiden har marginalskatterna krupit uppåt igen på grund av värnskatt och höjda kommunalskatter och att jobbskatteavdraget nu trappas av. Den högsta marginalskatten är i dag 60 procent – världens högsta. Lägger man till arbetsgivaravgift, moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 procent. I dag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden får betala mer än tre fjärdedelar av en löneökning i skatt.

De kommande åren kommer kostnadstrycket i kommunerna att öka kraftigt på grund av åldrande befolkning, bristande integration och stora barngrupper. Samtidigt är det svenska skattesystemet konstruerat så att de personer som betalar mest i kommunalskatt – de med högre inkomster – har svagast drivkrafter att arbeta mer.

I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter”, som vi släpper i dag, menar vi att den statliga inkomstskatten bör avskaffas. Marginalskatterna för inkomster över 37 000 kronor i månaden skulle därmed sänkas med mellan 20 och 28 procentenheter och Sverige skulle få platt skatt på arbetsinkomster, om vi bortser från effekterna av jobbskatteavdraget. Det finns fyra starka skäl för sänkningen:

1. Högre skatteintäkter. Forskningen visar att höga skatter påverkar människors beteende. Det kan handla om mindre arbetstid, mer skattefusk och avdrag. Detta avspeglar sig i den taxerade inkomsten och därmed i skatteintäkterna. Vi bedömer att avskaffad statlig skatt därför kommer att leda till ökade intäkter för statskassan i storleksordningen 10 miljarder.

2. Högre studiepremie. Sänkta marginalskatter ökar avkastningen på utbildning. I ett läge där kunskapsnivån i världen blir allt högre skadar det tillväxten att Sverige är det land där utbildning lönar sig minst.

3. Fler enkla jobb. Sänkta marginalskatter innebär lägre skattekilar vid köp av enklare tjänster, en nyckel för att kunna skapa jobb för nyanlända med låg utbildning. Rutavdraget är en åtgärd för att komma runt de höga skattekilar som världens högsta marginalskatter skapar. Lägre marginalskatter skulle underlätta för fler enkla jobb.

4. Ett rättvisare skattesystem. Skillnaden i beskattning mellan arbete och kapital skapar i dag en orättvisa där många advokater, revisorer och andra yrkesgrupper kan betala lägre skatt genom att bilda bolag och få inkomsten beskattad som kapital. Anställda med samma lön har inte den möjligheten.

Med rimliga antaganden om hur mycket mer människor kommer att arbeta och på andra sätt ändra sitt beteende kommer självfinansieringsgraden av en avskaffad statlig skatt att vara 130 procent. Större intäkter från kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och moms kompenserar för skattebortfallet och ger sannolikt ett nettoplus till statskassan. I kalkylen har vi inte räknat in långsiktigt positiva effekter på utbildnings- och yrkesval.

Metoden vi använder bygger på att man utvärderar hur tidigare skattereformer har påverkat skattebetalarnas taxerade inkomst. Beräkningssättet har tidigare använts i en statlig expertrapport av Peter Birch Sørensen (2010) för att visa att avskaffad värnskatt i Sverige med stor sannolikhet leder till högre skatteintäkter. Vår analys är den första gången metoden används för att beräkna effekten av att avskaffa hela den statliga inkomstskatten.

En sänkning skulle åtminstone delvis behöva finansieras, men även århundradets skattereform finansierades med dynamiska effekter och utvärderingar visar att de positiva effekterna var större än vad regeringen räknade med.

Förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter brukar illustreras med den så kallade Lafferkurvan. Lafferkurvan visar att vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar minskar skatteintäkterna. Det beror på att ju högre en skatt är, desto svagare är drivkrafterna att arbeta och betala skatt. Vår rapport visar att Sverige med största sannolikhet har passerat Lafferkurvans topp när det gäller höga arbetsinkomster (men inte när det gäller låga).

Ett motiv till de höga marginalskatterna på höga inkomster är att den statliga inkomstskatten skulle vara viktig för att öka den ekonomiska jämlikheten. Den statliga skatten har dock relativt liten betydelse för skattesystemets utjämnande roll. En genomsnittlig höginkomsttagares skatt skulle bara falla från 63 till 59 procent om den statliga inkomstskatten avskaffades. Välfärdsstatens finansiering vilar i stället huvudsakligen på de platta skatterna arbetsgivaravgift, kommunalskatt och moms. De löntagare som ligger över brytpunkten för statlig inkomstskatt betalar totalt nästan 500 miljarder i arbetsgivaravgift, kommunalskatt och konsumtionsskatter. Höga marginaleffekter på grund av den statliga inkomstskatten minskar intäkterna från dessa skatter.

Svenska marginalskatter tas också ut på jämförelsevis låga inkomster. Brytpunkten för statlig skatt är 37 000 kronor i månaden. Snittlönen för de som betalar statlig inkomstskatt är 54 000 kronor. Som en jämförelse börjar den högsta marginalskatten i USA gälla för månadslöner över 300 000 kronor.

Ett givet år betalar en miljon löntagare i Sverige statlig inkomstskatt. Betydligt fler än så skulle gynnas av ett avskaffande. Av personer i 40-årsåldern lever ungefär var tredje i ett hushåll där någon betalar statlig inkomstskatt och var fjärde betalar själv statlig skatt ett visst år. Vid pension har en majoritet av svenskarna någon gång under arbetslivet betalat statlig inkomstskatt, visar vår analys.

Sänkta marginalskatter skulle öka människors drivkrafter att arbeta, utbilda sig och anstränga sig på jobbet. Detta är särskilt viktigt för de som vill kunna finansiera en välfärdsstat av nuvarande omfattning, inte minst när Sverige står inför en situation där utgifterna kommer att öka kraftigt framöver. Socialdemokraterna förstod för 25 år sedan att det är svårt att kombinera höga marginalskatter med en stor välfärdsstat. Då hade man också mod att sänka skatterna på höga inkomster. Det är dags att göra det igen.

Krönika: Framstegen som ojämlikhetsmåtten missar

Publicerad i Bohusläningen, Hallandsposten, Västerbottens-Kuriren och Kristianstadsbladet under maj.

Under de senaste decennierna har inkomsterna blivit mer ojämnt fördelade i nästan alla rika länder. Två orsaker som ofta lyfts fram är teknikutvecklingen och globaliseringen.

Ny teknik minskar behovet av fabriksarbetare, men gör exempelvis ingenjörer mer värdefulla på arbetsmarknaden. Därför har inkomstskillnaderna mellan lågavlönade och högavlönade ökat i många i-länder. På samma sätt kan konkurrensen från Asien i en mer globaliserad ekonomi ha bidragit till att lågutbildade inte haft samma löneutveckling som högutbildade.

Detta betyder förstås inte att globaliseringen och ny teknik varit av ondo. Hela samhället gynnas, även om vissa gynnas mer än andra. Det finns också viktiga aspekter som ofta glöms bort när ojämlikhetens ökning diskuteras.

En sådan aspekt är att många fördelar av den tekniska utvecklingen inte syns i BNP-siffrorna, vilket nationalekonomerna Anna Felländer och Stefan Fölster skriver om i en kommande rapport för Digitaliseringskommissionen. Läser man bara inkomststatistiken, särskilt den amerikanska, kan man få intrycket att det nästan bara är de allra rikaste som har tjänat på den nya tekniken. Grundarna av Google, Youtube och Facebook är alla mångmiljardärer och har därmed bidragit till ökad rapporterad ojämlikhet. Nyttan för oss användare är mångdubbelt större men syns inte i den officiella statistiken eftersom dessa tjänster är gratis.

Ett tryckt uppslagsverk kostade i regel över 10 000 kronor. Numera har de flesta gratis tillgång till Wikipedia i mobilen. Antalet svenskar som har tillgång till utländska tidningar hemma har ökat från en liten elit till i princip alla. Officiella jämlikhetssiffror missar även denna utveckling.

Vad gäller globaliseringens påverkan på ojämlikhet är det viktigt att komma ihåg att även om den sannolikt har bidragit till ökad ojämlikhet inom rika länder har globaliseringen minskat ojämlikheten i världen som helhet.

Den växande handeln och världens allt mer sammanflätade ekonomi har bidragit till att andelen extremt fattiga i världen har minskat från 44 procent 1981 till 10 procent i dag, enligt Världsbanken. Exempelvis har exportindustrin möjliggjort för hundratals miljoner kinesiska arbetare att få en betydligt bättre levnadsstandard.

Därmed har ojämlikheten i världen minskat. Historiskt är detta ett trendbrott. Under flera århundraden blev världen mer och mer ojämlik i takt med att Västeuropa och USA industrialiserades och drog ifrån resten av världen. På 1980-talet vände utvecklingen. Länder som Kina, Indien, Indonesien och Turkiet började närma sig de rika länderna och världen blir nu gradvis mer jämlik.

Diskussionen om ojämlikhet är viktig eftersom det finns en risk att politiker som inte ser hela bilden rullar tillbaka globaliseringen och sätter käppar i hjulen för den tekniska utvecklingen. I så fall skulle vi alla bli förlorare.

Krönika: Skattefusk är inte stöld

Publicerad i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda, Hallandsposten och Bohusläningen under slutet av april och början av maj.

I början av april briserade nyheten om en läcka från den Panamabaserade advokatbyrån Mossack Fonseca. Över 200 000 bolag hade registrerats i Panama, ofta i syfte att undvika skatt.

Det är förståeligt att många blir upprörda över avslöjandena. Debatten om skatteflykt har dock haft ett tonläge som inte står i proportion till frågans betydelse. Skatteflyktsdiskussionen riskerar att skymma andra och viktigare debatter på skatteområdet. Det finns flera skäl till detta.

Det är inte så att de som placerar sitt sparkapital utomlands helt undslipper skatt. När pengarna en gång tjänades in betalades arbetsgivaravgifter och inkomstskatt. Och när pengarna ska konsumeras måste moms betalas.

Skatteflykten är inte heller det hot mot välfärden som den ibland framställs som. När privatpersoner gömmer kapital utomlands är det kapitalinkomstskatt de vill undkomma. Totala intäkter från kapitalinkomstskatten är i år 47 miljarder, vilket bara motsvarar 3 procent av skatteintäkterna. Jämför detta med 527 miljarder från arbetsgivaravgifter eller 385 miljarder från moms.

En rapport från Skatteverket från 2008 uppskattade att det så kallade skattefelet uppgick till sju miljarder på kapitalinkomstskattens område. Det är mindre än både svartarbetet och momsfusket.

Naturligtvis är skatteflykt kostsamt för samhället. De advokatkostnader och liknande som skatteflykten orsakar är rent improduktiv verksamhet. Dessutom måste skatterna höjas för alla andra för att få in samma mängd skatteintäkter.

Man kan ändå fråga sig om det är önskvärt att ha ett samhälle där det inte finns någon som helst möjlighet att undkomma beskattning. Möjligheten att exempelvis flytta kapital utomlands sätter en gräns för hur mycket politikerna kan höja skatterna. Det finns god anledning att tro att skatter på kapital är högre än de borde vara. Politiker ser sällan längre än till nästa val. Om man kortsiktigt kan öka skatteintäkterna på bekostnad av långsiktiga investeringar är valet ofta givet för en politiker. Hotet om kapitalflykt till andra länder kan tvinga politikerna att sänka kapitalskatterna till nivåer som är bättre för samhället som helhet.

Att, som vissa har gjort, jämställa skattefusk med bidragsfusk eller stöld är en märklig inställning. Det går en viktig moralisk skiljelinje mellan att vilja behålla mer av sina egna pengar och att stjäla andras.

Den som menar att skattefusk är stöld från samhället har en närmast socialistisk syn på ägande. Som författaren Lena Andersson formulerade det i Dagens Nyheter: ”Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar.”

Det finns skäl att tona ner de moraliska brösttonerna om skatteflykten. Utgångspunkten bör i stället vara att skattesystemet ska ha en sådan enkelhet och legitimitet att skattefusk inte blir något problem.